En gång när jag var typ 15 fick jag en insikt. Jag skulle ut och harva med vår så kallade svenskharv. Det var en C-pinneharv för de som begriper vad det är. Pinnarna var formade som ett stort C. Den typen av harv är en vårbruksharv som passar på mulljordar och sandjordar. Arbetar väldigt effektivt. Blandar jorden på ett bra sätt. Till deras nackdelar hör att de kanske inte ger ett så jämn såbotten. Principen bakom harvning handlar om att skapa en fuktig och jämn såbotten som man kan placera utsädet på. Sen skall det komma lucker och fin mylla på det som återpackas med en vält. Nåja, denna berättelse handlar inte om såprinciper. Min pappa hade gett mig uppdraget att harva på en bit som hette Leran. Den ligger utmed vägen till Heberg. Lite märkligt att jag skulle harva med en C-pinneharv där förresten? När jag tänker efter så använde jag nog en slättharv som vi sa. I Skåne kallar de den för lättharv. En mycket bättre harv på lerjord. Det spelar inte så stor roll egentligen. Uppdraget var att harva för vårbruk. Begränsningen av uppdraget var att jag inte skulle köra på några stolpar med harven. Därför tyckte min pappa att jag skulle ha god marginal till de telefonstolpar som det på den tiden fanns rikligt av på åkrarna. "Kör inte på stolpen". Numera är stolparna borttagna nästan allihopa. Ja, nu är det ju så att när unga killar skall göra saker och ting så blir det ju lätt en sport av det. Det känns ju inte kul att lämna stora områden runt stolparna helt oharvade. Därför körde jag ju närmare och närmare med harven. Det är ju inte särskilt svårt att räkna ut vad som hände, eller hur? Jag körde naturligtvis med full kraft rätt in i en stolpe med harven och den blev ganska så krokig. Helvete också! Hur kunde jag vara så dum? Pappa kommer att bli helt vansinnig. Jävlar med skäll jag kommer att få. (Till saken hör att min pappa var en mycket fredlig man. Han skällde nästan aldrig och om han nu skulle göra det hade han väldigt goda skäl till det.) (Om någon upprörs av svordomarna så skall jag be att få tillägga att på den tiden svor jag något djävulskt. Min fru fick mig att sluta tvärt med det ungefär 20 år senare. Men det är en annan historia). Jag kunde inte köra vidare. Vad skulle jag göra? Emigrera? Dikta ihop en historia om att någon snott traktorn när jag var ute och pinkade? Handbromsen kanske hade gått sönder och traktorn kanske hade rullat av sig själv på stolpen? Kändes inte särskilt realistiskt. Till slut kom jag på att det enda alternativ som återstod var att krypa till korset. Jag fick köra hem med spillrorna och erkänna mitt misstag. På vägen hem, som inte var särskilt lång, hann jag bygga upp massor med försvarsargument. Hur fan skulle jag kunna veta det? Det gick ju inte att se genom rutorna. Det var ju så dammigt. Och så vidare. Jag hade hur mycket argument som helst. När han skulle börja skälla så skulle han minsann få se!
Pappa satt i vardagsrummet och läste Göteborgsposten.
- Pappa, jag har kört sönder harven. Jag körde på en stolpe.
- Jaha, men kör fram traktorn till verkstan så får vi väl laga den då.
!!!
Gissa om jag blev paff! Jag var helt inställd på värsta utskällningen. Allt adrenalin som jag hade byggt upp i kroppen bara rann ur mig på en sekund. Mindre än en sekund. Otroligt bra ledarskap! Istället för att komma med en massa känslomässiga utbrott som bara lett till konflikt så kom pappa med en logisk vuxenkommunikation. Tag lärdom!
Vi lagade harven och jag kunde köra vidare, nu med lite större säkerhetsmarginal. Ett tag i alla fall.
För att hylla min enastående pappa Sven-Göran Nilsson får ni här se honom göra en prognos för skörden. Han brukade säga att i bondepraktikan står det att "På midsommerda skall man vara varken ledsen eller gla". Det betydde enligt honom att man inte skall uttala sig om skörden förrän efter midsommar. Hans utlåtande kom ju den 3/7 så den klarade sig.
