måndag 31 mars 2014

Dag 57 Man får putsa arbetsskor

"Man får putsa arbetsskor" Så stod det på en skolåda när jag köpte arbetsskor en gång. Den var bra, eller hur! Nu tänkte jag berätta om de fantastiska arbetsskor jag hade när jag var liten. Vi hade faktiskt träbottnar! Ja visst låter det galet men så var det. Träbottnar! Detta vansinnesverktyg. Det hade vi när vi jobbade. Det fanns lite olika varianter men en jag kom ihåg var de man köpte i Vessigebro. Viggos hette de. De hade tåskydd. Inte såna som man har nu för tiden där tåhättan är stålförstärkt för att man inte skall krossa tårna. Nej de var helt enkelt förstärkta längst fram med en lite tjockare läderbit. Syftet med denna förstärkning var nog att det inte skulle gå flisor i själva träbottnen när man sparkade på saker. Antagligen var folk ilsknare på den tiden över att arbetsskorna var så dåliga så att de gick och sparkade i saker så att flisorna i bottnarna rök. Jag kommer fortfarande ihåg hur det kändes längst fram i träskon när det gått en sån flisa. Man kände gropen med tån. Och jag kan inte tänka mig att en sån flisa var grund för att kassera skon och få nya.

Ville man inte köpa i Vessigebro så fanns det en träskomakare i Långås också. Det var Lis toffel. Jag kommer inte ihåg om de hade någon specialitet men jag tror inte de hade finessen med förstärkt tå. Vi köpte våra träbottnar där i alla fall. Kanske var sulorna bättre.

Ett annat utvecklingssteg i träskons utveckling var annars gummisulorna eller snarare gummibottnarna. De gav onekligen en lite mer fjädrande gång och det var ju bra. Jag kommer också ihåg att det fanns bottnar med en liten flärp bakpå som man kunde dra upp över hälen. Jag hade aldrig några sådana men det skulle tagit bort ett besvär som jag hade och det var att jag hela tiden fick gå med tån lite uppåtsträckt för att inte träbottnarna skulle ramla av. Det ledde till att jag alltid spände foten och tårna och fick ont i dem. Inte bra.

Min pappa hade ont i vristerna och han kunde inte räkna ut vad det berodde på tills någon lite listigare föreslog att han skulle sluta gå i träskor. Sims ala bim och besvären var borta. Han gick helt enkelt och småvrickade fötterna hela tiden. Inte konstigt att han hade ont i fötterna. Har du testat på att springa med träskor i ett plöje t ex? En utmaning, det kan jag lova.

Men har inte träskor några fördelar? Jo, en fördel har de och det är när man skall gå ut och pinka i blött gräs. De går lätt att få på och av och de är tillräckligt höga för att man inte skall bli blöt om fötterna.

onsdag 12 mars 2014

dag 56 Beach

Boberg har mer stränder än man kan tro. Jag har redan berättat om alla bad vi gör här i kraftverksdammen i byn. Härligt djupt vatten. Spännande miljöer med fallet. Man kan simma långt upp i ån och uppleva grodperspektiv när man simmar i det lugna vattnet. Nivåskillnaden mellan nedströms Berte och dammytan i Boberg är bara en halv meter så det är nästan som en enda lång damm hela vägen. Att man sen kan bada där hela året gör inte saken sämre.

När jag var liten badade vi en del hos mina kompisar tvillingarna Bengt och Lasse. Men det var inte någon riktig strand. En brygga, inte så djupt, ganska strömt. Nej, ingen beach. Skall man hitta en beach i Suseån så får man faktiskt ta sig ända ut till åoset. Om man parkerar vid vekaområdet och ger sig ut mot ån finns en riktigt fin åstrand där. Sötvatten, härlig sand, ganska djupt. Jag badade inte så mycket där när jag var barn. I vår familj gillade vi nog salta havsbad bättre.

Där Suseån går ut i havet ligger en riktigt lång strand. På den södra sidan, Eftrasidan, är det Långasand som börjar. Men det är inte Boberg. Bobersstranden är fin men väldigt långgrund som de flesta stränder i Halland. Men jag har även bott i Landskrona och där är det faktiskt ännu långgrundare!

Sen har vi Grimsholmen. Där går det också fint att bada men det kan vara lite si och så med själva strandkvaliteten. Mycket långgrunt och som jag minns det ganska tångrikt. Förr fanns där laxkistor, dvs stora laxgarnomgärdade områden dit laxarna kunde simma in men inte ut ifrån. Till dem var det spännande att simma ut och leka. Har en känsla av att man inte fick det men det var det å andra sidan mycket annat som man inte fick hellre. Har inget minne av att vi blev annat än misstänkta för att ha gjort det. Bevis saknades!

fredag 7 mars 2014

Dag 55 Kalla fingrar

Fortsättning på berättelsen om kvarnen....
I den nya kvarndelen fanns också utrymmen för lagring av spannmål och koncentrat samt ett nytt, isolerat kvarnakontor. Det hade tidigare utgjorts av en pulpet som faktiskt fortfarande finns kvar. Det nya kontoret blev en populär mötesplats, i alla fall under vintern när folk inte hade så bråttom. En del långväga lantbrukare väntade dessutom medan deras spannmål maldes för att slippa den extra tomtransporten till och från kvarnen. 

Kvarnen var flexibel och kunde hantera såväl säckad som lös spannmål och foder. Att kunna både lämna spannmål och hämta foder i säck har faktiskt efterfrågats hela 1900-talet ut.

Sven Göran drev kvarnen mellan 1955 till 1991 då jag tog över den. Han berättade för mig att han ständigt funderat på hur han skulle utveckla den. En gång berättade han att han på sjuttiotalet fått en förfrågan på att mala papper till blöjor som skulle säljas i Indien. Han undrade om folk i Indien verkligen köpte blöjor. Svaret blev att där finns 100 miljoner människor som har en mycket högre levnadsstandard än vi har. Han trodde dock inte riktigt på idén och nobbade. En annan tanke han hade var att börja göra müsli. Då hade han varit tidigt ute. När det kom till kritan såg han nog i framtiden att behovet av denna förmalningstjänst skulle försvinna och ville inte satsa på en utbyggnad. När kvarnen byggdes fanns gott om små gårdar i de omgivande byarna på Grimsholmen, i Långasand, Eftra, Heberg, Gödastorp och Skrea. Alla på bekvämt avstånd. Under hans tid hade de flesta gårdar utmed kusten redan lagt ner sin djurproduktion.


Arbetskraften i kvarnen utgjordes under min pappas tid av Oskar Larsson som bodde i Arvesgård, som var gårdens arbetarbostad. När vi barn växte upp fick vi också hjälpa till. Det var ganska slitsamt. Det värsta kommer jag ihåg var när det var riktigt kallt och man skulle fylla säckar. För att kunna knyta dem kunde man inte ha handskar och säckarna var så kalla att fingrarna blev helt stela. Faktum är att min pappa förfrös fingrarna en vinter och jag undrar om inte detta arbete var en bidragande orsak. Oskar arbetade fram på 70-talet. Hans hustru Ida hjälpte också till mycket på gården och i hushållet.

torsdag 6 mars 2014

Dag 54 Appen

Jajamen ,det fanns appar i Boberg när jag var liten. I alla fall en. En Zündapp. Det var en riktigt rolig historia. Zündappen ägdes ursprungligen av de stora grabbarna på Bobergs Gård. Det var Storebengt och Stefan och deras kompisar som började med trimningen. Där var det säkert inte fråga om någon löjlig jackad kolv, planad topp eller borrad förgasare. Nej här var det andra grejer, det utgår jag ifrån. Antagligen en större cylinder. Effekten var enorm. Säkert 10 hästar! Urstarkt. Om man var van vid vanliga fjuttiga moppar. Den körde vi omkring med i Nisses skog, dvs det som idag är Stefans skog och som är skogen som tillhör Boberg Gård. Den ligger utmed Suseån nedströms fallet. Det är en fantastisk skog. Den består av tall och granskog och har naturbeten. Naturen är mycket kuperad och det är ju här som Suseåns forsar finns. Faktiskt riktigt branta sandiga backar och raviner. En urspännande miljö för småkillar med trimmade moppar. Där körde vi runt med Zündappen och det var en fantastisk frihetskänsla. Moppen, eller snarare den lätta motorcykeln var hur start som helst. Dessutom vägde vi ju inte så mycket på den tiden vilket säkert också är en del i att vi upplevde den så stark. Det kändes som att man kunde klättra uppför hur branta backar som helst. Men zündapen hade sina svagheter också. Det var den övriga konstruktionen. Den var inte byggd för 10 hästkrafter. Framförallt inte drivpaketet som det heter. Det utgörs av främre drev, kedja och bakdrev. När man körde som bäst var det ofta någon av dessa detaljer som brast. Vi försökte ju förstärka så gott vi kunde men tyvärr inte alltid med så bra resultat. En riktigt dålig förstärkning var när vi hade tappat bakdrevet. Det är det som sitter fast på bakhjulet och har många kuggar. Det främre har kanske bara 21 kuggar. I alla fall när det ramlade av och skruvarna som höll det var helt utslitna kom vi på den inte så ljusa idén att svetsa fast drevet vid hjulet. Inte så smart. För det första så blir det inte så starkt men sen är det nog väldigt svårt att få hela konstruktionen helt rak och är den inte rak så blir det svårt att få det att hålla. Jag vet inte hur många gånger vi körde ner till skogen och fick leda Zündappen hela vägen hem till verkstan på Bobergs Gård.

onsdag 5 mars 2014

Dag 53 Oljeblandat

En moppemotor är en tvåtaktare. Det innebär att en explosion i cylindern trycker tillbaka kolven som via vevstaken roterar vevaxeln. På väg ner öppnas ett hål och avgaserna trycks ut. Sen kommer det in ny oljeblandad bensinånga från vevhuset och trycks in i cylindern och nästa gång kolven åker upp komprimeras den och en ny explosion inträffar. Alltså en explosion på varje varv. En fyrtaktare jobbar lite annorlunda. Den har en explosion på vartannat varv. Den har olja i vevhuset, därför behöver den inte oljeblandad bensin. Vet dagens unga detta? Det var viktiga grejer för en 15-åring att kunna. Moppen gav oss bra kunskaper om teknik. Vi låg hela kvällar och helger och skruvade med mopparna. Rök något sönder fick vi ofta svetsa ihop något för att kunna laga det på ett kostnadseffektivt sätt. Ibland gick det bra, ibland mindre bra men vi gav oss inte.

Bensinen blandade vi oftast själva i verkstaden här på gården. På Hebergs inköpsförening hade de en makapär som blandade bensin på rätt sätt. Där kunde vi tanka ibland. Jag antar att mackarna i stan också hade motsvarande teknik men jag har inget minne av det. Kanske vi hade med oss olja som vi hällde i tanken när vi tankade vanlig bensin. Moppen drack ju bara en dl per mil så den gick ju ganska långt på en tank. De moppar som Ludvig och Edvard hade när de var femton drack ju nästan en halvliter per mil. Förskräckligt. Men de gick ju lite snabbare.

tisdag 4 mars 2014

Dag 52 Mer om hästkraften

Moppehistorien i Boberg fortsätter.
Vi körde överallt med mopparna. På den tiden fanns det mycket håltimmar i schemat. En håltimme kunde vara 80 minuter och kom den i samband med en rast blev den ännu längre. Jag vet inte vad skolan hade tänkt att vi skulle använda den tiden till men vi körde i alla fall moppe när det var bra väder. Vi körde överallt i stan. Det var så roligt. Jag kommer fortfarande ihåg känslan. Hjälmar hade vi inte. Det var knappt någon i Falkenberg som hade det. Det började komma. I andra städer använde alla hjälm. Men det skulle ha varit bra om vi gjort det också. Jag körde omkull och har flera ärr kvar på armbågar och händer som härstammar från olika moppeincidenter.

En gång blev min kära Puch Dakota stulen. Vi hade varit på bio inne i Falkenberg. Jag tror att det var en Clint Eastwoodfilm men jag är inte säker. Dirty Harry kanske. Det var tunga grejer det. Jag hade parkerat utanför och glömt låsa tändningslåset, bara styrlåset och det var lätt att bryta upp. När vi kom ut var moppen borta. Tänk dig det traumat. Din käraste ägodel försvunnen! Ditt transportmedel. Inte undra på att de sköt hästtjuvar förr i tiden! Det blev besök på polisstationen där brottet anmäldes. Nu gick det ganska bra. På den tiden hade de inte börjat exportera stulna moppar till öststaterna än, som tur var. Det var antagligen en grabb med god smak som tagit mopeden och kört med den tills den gått sönder och sen dumpat den i något villaområde. Jag fick alltså strax tillbaka den och med lite svetsarbete funkade den fint igen. Styrlåset tror jag dock inte att jag fick ordning på.


Dag 51 Hästkraft

En hästkraft. Det är den effekt som krävs för att lyfta 75 kg en meter på en sekund. Det är ca 735 W eller 0,735 kW. Det är också den effekt som en moped har. Det vill säga om den är otrimmad. Nu skall jag berätta lite om min mopedtid. Det var en stor revolution i mitt liv. Jösses vad frihetsgraderna ökade med en gång. Jag älskade att köra moppe! Jag blev 15 den 8/6 1974 och jag skaffade nog redan innan det min första moppe. Det var en Puch Dakota som jag köpte av en kille som hette Nisse. Brorsan hade en Puch Florida och jag tyckte egentligen att det var en snyggare modell men de var svåra att tag på. Men Dakota var inte fel det heller. Undrar om inte mina kompisar i Boberg, Lasse och Bengt också hade Puch Dakota men de var nog nya. Oj vad vi körde med våra moppar. På den tiden gick vi på högstadiet på Tullbroskolan i Falkenberg. Där fick vi nya kompisar som också hade moppar. Det var mycket transporter mellan Boberg och Falkenberg. Redan på den tiden älskade jag att gå på bio så det blev många mopperesor för det skälet. Jag åkte hela vintern. För att inte totalt förfrysa hade jag Hallands Nyheter innanför jackan och rejäla MC-handskar som jag fått tag på någonstans. De hade höga kragar kommer jag ihåg.

Min moppe var faktiskt inte trimmad men lite drevad var den. Trimning innebar t ex att man filade lite på kolven och på så sätt fick in lite mer bränsle för varje kolvslag. Man kunde också fila på toppen så att kompressionen ökade eller så borrade man cylindern. Det vet jag faktiskt inte hur det gick till. Drevning gick till så att man satte på ett lite större drev där fram på moppen. Då blev den lite svagare men fick en högre topphastighet. Den var ganska snabb, kanske man fick upp den i 35-37 km/h. En gång fick jag för mig att jag hade polisen efter mig. Oj, vad rädd jag blev. Körde som en galning från stan och in i Ringesegårdsskogen. Jag klarade mig med blotta förskräckelsen trodde jag i alla fall. Troligtvis jagades jag inte men så kändes det. Jag har ju lärt mig mycket i livet av min bror Jan. Det är han som informerat mig om trimningsmöjligheterna och han förklarade också hur polisen kunde räkna ut om man hade moppen trimmad. Det skulle ske genom att de tog loss tändstiftet och stoppade in en penna. Sen räknade de antalet kolvslag på ett varv på bakhjulet. Detta kollade de antagligen mot tabeller. Jag vet inte om det stämmer men så trodde jag i alla fall att det gick till.

Fortsättning följer...

söndag 2 mars 2014

Dag 50 Läskigt

Nu kan man ju inte fatta det men när jag var liten så åkte det åtminstone 2, kanske tre bryggeribilar genom Boberg. Och stannade de, jajamen, fattas bara annat. Stannade på kvarnagården och där handlade vi läsk backvis. På den tiden fattade man ju inte att läsk hade sina tveksamheter som dryck. Nej, en läsk tog man sig utan att tveka om man kände sig lite törstig eller dammig i strupen. Vi arbetade ju mycket i kvarnen på den tiden och där hade vi ett litet läskförråd i kvarnakontoret. Falkon apelsin special, någon som kommer ihåg den? Det måste varit en höjdare för jag kommer ihåg den än. En sommar kom det läsk med en massa konstiga smaker och färger. Undrar vad det var för mystiska tillsatser i dem? Krom kanske. Skulle inte förvåna mig. Det drack vi så fall utan att tveka.

Men det var inte bara bryggeribilar som for korsan och tvärsan i Boberg. Vi hade fiskbil som kom en gång i veckan och det höll den  på med långt in på nittiotalet. Det finns ju faktiskt kvar på en del håll på landsbygden. Men vi hade också charkuteribil som kom med samma periodicitet. Roberg Chark har jag för mig att den hette. Det var ju lite kul. På en del håll kom det ju också en mer komplett livsmedelsbil men det har jag inget minne av att vi hade i Boberg. Vi hade ju dessutom en affär. En liten lanthandel får man väl kalla det. Den låg i det som vi nu kallar Kulingehus. Det var roligt att gå dit. Där hade de en spann med kola som vi barn fick ta varsin kola ifrån. Men affären försvann redan i mitten av 60-talet och sen fick det bli att åka till Heberg för att handla och det kunde vi göra ända fram till i början av 2000-talet.

lördag 1 mars 2014

Dag 49 Mer afton

Lokal mat. Det är populärt, eller hur. När du är i England vill du ha English breakfast och Afternoon Tea. I Bryssel vill du ha musslor och pommes frites och i Tyskland surkål. Vad skall du äta när du är i Halland då? Jag tycker att du skall äta merafton. Det är ett lokalt mål med rötter i det gamla bondesamhället. Det äter vi här i Svensgård varje dag vid kl fyra på eftermiddagen. Det består av kaffe, eller saft, och mackor. Hur gott som helst. Det är ett ganska rejält mellanmål och det är precis vad man behöver fyra timmar efter lunch. Sen står man sig ända fram till kvällsmaten som med fördel kan serveras ganska sent.

Jag tycker att det borde gå att utveckla detta mål till att bli ett regionalt mål. Jag skall utveckla detta mer.