Dag 152 I väntan på Daddy

Vårt ängsprojekt går framåt. Det vill säga vår ambition att göra om en del av gräsmattorna till något med lite mer mångfald. Gräset har växt och vi har stängslat och gjort grindar. Vi har även kört upp lite gångar med gräsklipparen så att det skall kännas naturligt var man skall gå. Det är dessutom inte så behagligt att gå i långt gräs. Nu väntar vi bara på att hingsten Daddy Jo ska hitta öppningen i staketet och börja beta ner det. Det känns som om han har en del att göra i sommar.

Du kan se Daddy Jo i sin gamla hage.

Så här fint kan det bli om man lämnar en liten mista

Jag tycker gångarna är mycket värdefulla. Det är inte skönt att gå i långt gräs. Speciellt inte om det är blött.

Dag 151 Vad som finns i fjärran

1983 hade jag förmånen att få sommarjobba på Alfa Laval Elevage i Paris. Det var en enastående upplevelse. Ett minne jag har är vad jag tänkte när jag satt på flyget på vägen dit. "Hur i h*vete kunde jag vara så dum att jag söker ett jobb i Frankrike utan att kunna språket!". Det hela gick bra och när jag åkte hem hade jag gjort lite nytta och kunde mer franska än när jag åkte dit.

I alla fall, när jag besökte slottet Versaille imponerades jag av deras trädgård och att de inte bara jobbade med själva trädgården utan även med det som fanns bortom trädgården. De hade byggt upp kulisser långt borta som skulle utgöra en plafond. Jag tyckte det var mäktigt. Långt senare besökte vi Huseby i Växjö. De hade också en fin trädgård och det vi särskilt fastnade för var de Rhododendronbuskage de hade utmed den lilla bäcken nedanför herrgården.

Vi tänkte att kan de franska kungahusen och den småländska adeln så kan väl vi. Vi har ju också en bäck och en fördel man har när man har en lantbruksträdgård är ju att man äger marken bortom trädgården. Vi skapar en plafond av Rhododendron utmed bäckmynningen. Det har tagit tid och varit en dryg kamp mot framförallt åkervinda, men baske mig, börjar det inte ta sig?

Dag 150 Slickar såren

Den artonde sprang jag mitt sjuttonde varv, Göteborgsvarv alltså. Jag tycker att det gick rätt så bra. Vädret var toppen. Startar i sämre och sämre startgrupper, eller sämre kanske man inte skall säga men med högre nummer. Förr kunde jag se starten, sen kunde jag möta vinnaren när jag sprang ut genom Slottsskogen och nu kunde jag se vinnaren när jag värmde upp. Jag startade i startgrupp 13 av 25. Jag såg bara en jag kände i hela startfältet. Rätt märkligt egentligen. 

Jag måste säga att jag tyckte att jag pinnade på rätt duktigt. Sprang om folk hela tiden. Startade som nr 17102 och var efter en mil på 15942 och gick i mål som nr 15924. Då har jag ju faktiskt sprungit om 1178 personer eller 56 per km. Förra året var jag i startgrupp 11 och blev totalt sett omsprungen av 167 personer.

Jag blev lite besviken på tiden 2:04. Lite bättre hade jag hoppats på. Förra året fick jag 2:00 men kollar jag i min åldersklass kom jag i år på plats 343 av 946, den bästa tredjedelen. Nästan i alla fall. Men jag sprang hela tiden. Inte så mycket som en meter gick jag och det är jag nöjd med. 2017 sprang jag på 2:02 så det är väl ändå rätt ok. Det är i slutet jag tappar så jag får träna lite mer på längre sträckor så att jag utvecklar min uthållighet.

Jag har börjat springa lite mer avslappnat. Fick på en föreläsning om skidåkning lära mig att man skall sträva efter att vara avslappnad i kroppen större delen av stakningen. Bara ett explosivt nedslag och sen avslappning. Har försökt överföra det tänket till löpningen och jag tycker att det gör att jag inte blir så utmattad i benen. Jag tycker att det funkar men att det tar tid att förändra sin teknik. 

Jag har redan anmält mig till nästa Göteborgsvarv.

Dag 149 Gräslig öken

Jag läste i en artikel i Forskning och framsteg att gräsmattor är att jämställa med öken när det gäller mångfald. Fick mig att fundera på vår trädgård. Vi har en stor trädgård med gräsmattor och rabatter. Det blir ganska mycket gräsmattor och jag har försökt hålla dem ganska så klippta. På försommaren räcker det inte med en klippning per vecka. Det går en hel del tid och bensin och dessutom blir det bullrigt. Visserligen har jag tyckt att gräsklippning för det goda med sig att man regelbundet får uppleva varje kvadratmeter av sin trädgård och att man då upptäcker behov lite här och där. Något ogräs som skall bort här, lite mer jord i en rabatt där och så vidare.

När jag läste artikeln började jag fundera på hur man skulle kunna göra istället och kom på att nu skall jag ha denna strategi. För det första så klipper jag det som är närmast huset ungefär som vanligt. Det är väl ungefär en tredjedel av gräsmattorna. En tredjedel klipper jag inte alls utan låter växa högt och sen släpper jag hästarna på att beta ner det. Vi har gjort så tidigare men då har jag tyckt att de trampar sönder för mycket men jag skall ge det en chans till. Denna del gör det inte så mycket om den är lite ojämn. Då får gräset växa upp, stråskjuta och blomma. I artikeln föreslog de att man skulle plantera blommor och skapa antingen en blommande svensk äng eller en så kallad målerisk äng. Jag tror att vi har lite för god jord för att det skall funka men det blir i alla fall mycket blommor. Nu är det tusenskönor i tusental vilket är mycket vackert. Agneta får köpa lite blomfrö som vi kan sprida ut. Maskrosorna och tistlarna kan jag gräva bort. Jag klipper gångar i ängen med gräsklipparen, det blir fint.

Den sista tredjedelen av gräsmattorna, det som ligger mellan ängen och den vanliga gräsmattan klipper jag mer sällan, varannan till var tredje vecka, och med klippaggregatet upplyft. Det blir då en slarvigt klippt gräsmatta men jag kan tycka att det är ganska snyggt. Detta är en lantbruksträdgård, ingen villaträdgård. Jag vill inte ha hästarna där för de kommer bara att använda buskar och träd till klia sig på och det gillar jag inte. De kommer också att rusa igenom rabatterna då och då och det är inte bra det heller. Jag är nöjd med en rufsig gräsmatta som mellanparti.

På detta sätt frigör jag arbetstid, sparar bensin och slitage på gräsklipparen och slipper bullret. Dessutom hoppas jag att insekter och andra småkryp skall trivas i det. Lite mindre öken helt enkelt.

Så här ser den så kallade ängen ut. Här ska hingsten få beta ner lite senare. 

Tusenskönor i ängen. Inte så utslagna för det var mulet.

Gräns mellan den mer "välklippta" och den ruffigt klippta. 

Närbild på den ruffiga.

Dag 148 En ny era

Jag tänker inte i bilder. Tänker du i bilder? Om jag säger "tänk dig en häst", ser du en häst framför dig? När du läser böcker ser du bilder av texten i huvudet? Jag gör det inte. Agneta och jag har varit gifta i över 30 år och det är först nu de senare åren som vi har förstått att Agneta tänker i bilder och jag gör det inte. Om jag säger till henne att här skulle vi kunna ha er rabatt så ser hon rabatten framför sig. När jag säger att här skulle vi kunna bygga en uteplats så ser hon den framför sig. Jag ser ingenting. Jag tror att jag tänker i funktioner. T ex att här skulle vi kunna ha en trappa för att då skulle vi enklare kunna komma upp. Men jag ser ingen trappa. Tänk att det skall ta nästan 30 år att komma underfund med.

Nåväl, inlägget heter en ny era. Vad är det för ny era jag pratar om. Jo jag har tänkt börja fotografera mer. Jag har nästan inte tagit några kort alls på flera år. När jag var ung hade jag foto som fritt valt arbete i högstadiet. Vi byggde ett mörkerrum här hemma och vi hade en systemkamera, en Konika T3. Vi fotograferade i svartvitt och framkallade och förstorade. Det var riktigt roligt. På min första tågluff hade jag kameran med och kanske på den andra men sen tröttnade jag på att släpa på den så på den tredje resan fick den vara hemma. På den tiden var det diabilder som vi har i mängder men aldrig orkar titta på. När digitalkamerorna kom började jag fotografera igen och det var roligt. Jag hade ordning på bilderna och skrev ut dem på en svartvit skrivare och satte in i en pärm. Svärfar tyckte att det var roligt att titta i den när han kom. Kameran tappade jag så att den gick sönder och Agneta, handlingskraftig som hon är, köpte en ny men mitt intresse för foto hade avtagit. Mobilkamerorna har jag aldrig gillat.

Den nya eran då. Jo har gått en fantastisk kurs i marknadsföring på sociala medier (Anna Åxman i Vessigebro) och då förstod jag jag måste ta tag i det här med hemsida och FB-sida. I söndags morse var det fantastiskt fint och jag tog tidigt en tur med MC-n med lite baktanke att ta bilder. Då insåg jag att kombon MC och foto funkar rätt bra. Det är enkelt att stanna till i vägkanten och ta några bilder, mycket enklare än med bil. Jag fick en hel del fina bilder som jag har börjat använda. Nu funderar jag till och med på att köpa en ny kamera. Det blir nog en spegellös systemkamera. För att fira denna nya era så har jag dagen till ära prytt inlägget med en bild från i söndags.

Dag 147 Som en projektil

Min syster har kunnat det länge, min bror likaså. För en månade sedan kände jag att jag måste bara lära mig det jag också. Att crawla alltså. I lördags nådde jag mitt mål att crawla 1 000 m i ett sträck. Det började med att min bror berättade om sitt crawlande när vi som vanligt badade bastu varje söndagkväll. Sen upptäckte jag att Therese Alshammar har en crawlkurs på TV4Play. Sex avsnitt, perfekt! Jag kollade på den och sen stack jag till Klitterbadet för att träna. (Klitterbadet är vår 50 meters saltvattensbassäng vi har här i Falkenberg. Helt fantastisk!). Oj vad jag käkade vatten men baske mig om jag inte kunde crawla lite nästan direkt från början. Nu slumpade det sig så min crawlkunniga syster råkade vara på badet samtidigt och gav mig lite råd och lånade ut en så kallad dong som man kan ha mellan låren för att få till bentagen bättre. I början fuskade jag lite och tog i botten med handen för att hinna andas men när jag gick över i den stora bassängen efter lite träning fann jag att det större djupet gjorde att jag kunde köra ner armen djupare och då får större hävarm som höll uppe huvudet tillräckligt länge för att hinna andas. Hon gav mig också tipset att andas åt vardera hållet vid var tredje armtag.

Ganska snabbt lärde jag mig alltså att crawla ganska hyfsat. Andningen funkade. Nu var problemet att jag blev fullständigt andfådd efter bara 25 meter. Jag kunde inte förstå det för jag har ju egentligen en ganska hyfsad kondition. Jag tog upp det med en kompis i idrottsklubben som tränar swimrun. Hans råd, som egentligen redan min syster och bror hade sagt, var att använd benen mindre. Benen är stora muskler som kräver mycket syre. Jag testade det och baske mig, helt plötsligt kunde jag crawla 200 m. Det i kombination att anstränga mig att simma sakta ledde till att jag bara några dagar senare kunde simma 700 m och nu då 1000. Mitt mål var nått! Nu handlar det om att finslipa tekniken och kunna simma lite snabbare.

Jag var på en föreläsning för någon månad sen om hjärnans fantastiska förmåga att utvecklas. Det var Studieförbundet Vuxenskolan som arrangerade den för oss cirkelledare. Alla i min ålder och äldre och nästan alla yngre också har fått lära sig att man föds med ett visst antal hjärnceller och sen förbrukas de bara. Varje gång vi dricker sprit så förbrukas det lite mer. Det är fel. Fel, fel, fel. Hjärnceller nybildas och vi kan påverka detta själva. Föreläsaren gav exempel på goda vanor för hjärnutveckling. De står inte i någon ordning utan är viktiga allihopa

• Bra mat. Det innebär långsamma kolhydrater som är energi för hjärnan, proteiner som bygger signalsupstanser och fett som isolerar och skyddar mot åldrande
• Fysisk träning med nya rörelser. Det är här som crawl kan komma in. Det är ett helt annorlunda sätt att simma med nya rörelser som involverar hela kroppen
• Tänk positivt. Mindfulness, hitta nuet. Det utvecklar vänstra frontalloben och minskar hjärnstress
• Lär dig nya saker, t ex simma eller några andra grejer som jag skall skriva om i kommande inlägg. Glöm inte att repetera. Jag skall nog skriva ett inlägg om hjärnans olika system också.
• Sömn är viktigt. Den behöver inte vara sammanhängande men skall vara tillräckligt många timmar per dygn. Minst sju timmar för de flesta människor.
• Umgås med vänner. "My friends reminds me that I am smart when I forget to remind myself"
• Ta egna beslut
• Nya miljöer. Alla behöver omväxling. Det kan handla om så enkla grejer som att möblera om. Det tvingar fram lite nytänkande och vi kommer ur komfortzoner som gör att vi utvecklas. Testa att byta plats vid matbordet och se vad som händer. 

Att lära mig crawla har varit en fantastisk upplevelse som jag verkligen kan rekommendera. Det var mycket enklare än jag trodde. Jag har alltid varit duktig på att simma bröstsim men samtidigt har jag tyckt att det är lite motigt. Att crawla gör att jag känner mig mer som en projektil.