Dag 79 Berättelsen om kungamötet i Boberg Persongalleri. Agnes av Brandenburg

Agnes levde ca 1257-1304. Hon vad dotter till markgreven Johan I av Brandenburg. Det är lite osäkert vem hennes mamma var. En uppgift säger att det var Jutta av Sachsen, en annan att det var Hedvig av Pommern. Jag skulle tro den senare. I vilket fall får man ändå dra slutsatsen att hon var av tysk börd. Erik Klipping som jag tidigare berättade om, var hennes blivande man.

Äktenskapet kom till så att den blivande maken, Erik Klipping, togs till fånga år 1261. Motståndaren var en Sönderjylländsk hertig, Erik I av Schleswig. Detta hände alltså några år efter Erik pappas död. Erik Klipping var då ca 11-12 år gammal. Han fick sitta i fångenskap till 1264. Erik var ju kung av Danmark men under förmyndarregering. Villkoret för att släppas var att han lovade att gifta sig med Agnes av Brandenburg. Erik var dessutom skyldig Hertig Erik pengar och den skulden efterskänktes i samband med uppgörelsen. När detta skedde var Agnes endast sju år gammal så själva vigseln skedde inte förrän 1273 när hon var 16 år gammal. Vad härligt det måste ha varit att vara prinsessa på den tiden.

Agnes var visst mycket vacker. Det finns porträtt av henne och hon ser inte så tokig ut vad jag kan bedöma av dem. Tillsammans fick Agnes och Erik 7 barn, tre killar och fyra tjejer. Den förstfödde var den som senare blev Erik Menved, kung av Danmark. Den andra sonen, Kristoffer, blev också kung av Danmark efter Erik. En av döttrarna, Märta, gifte sig med kung Birger Magnusson av Sverige, Magnus Ladulås son. En annan, Rikissa, gifte  sig med Furst Nikolaus II av Mecklenburg-Werle.

Efter att kungen mördats 1286, säkert ingen kul upplevelse för den då 28-åriga flicka, blev hon riksföreståndare tillsammans med en hertig från Schleswig. Agnes var ju ung när hon blev änka och gifte om sig med en holsteinsk greve  efter att Erik Menved blivit myndig. Hon fick med honom en son som senare blev en viktig kung i Danmarks historia, Johan den milde.

Det var Agnes som i egenskap av änkedrottning av Danmark mötte Magnus Ladulås vid kungamötet i Boberg och gjorde upp äktenskapet med Magnus dotter Ingeborg och sin son Erik Menved.

Agnes var 31 år gammal när hon mötte kung Magnus Ladulås.

Dag 78 Berättelsen om kungamötet i Boberg Persongalleri. Erik Klipping

Erik Klipping var en dansk kung som föddes ca 1249 och dog 1286. Han var omyndig när hans far dog 1259. Landet styrdes då av en förmyndarregering där modern, änkedrottningen Margareta Sambiria, hade stort inflytande. Erik var endast 10 år när pappan dog. Jag kan väl tänka mig att en liten kille i den åldern inte är så kaxig så han fann sig nog i detta till en början. Men inte så länge. När han var i tjugoårsåldern tog han chansen och stärkte sin ställning. T ex så drogs Sønderjylland, som var ett eget furstendöme, närmare centralförvaltningen. Åtminstone tillfälligtvis.

Dessa operationer gladde säkert en del men inte alla. Aristokraterna blev sura. Eriks ställning var inte tillräckligt stark och han fick backa och ge dem mer makt. Det tycker man skulle kunna räcka men icke i Danmark på 1200-talet. Erik var inte populär bland aristokraterna, så enkelt var det bara. Som ledare kan det ibland vara bra att vara lite lyhörd för sådana signaler och kanske framförallt inte missbedöma sina möjligheter att bemöta fientliga angrepp. Erik var inte så framgångsrik i dessa båda konster vilket ledde till att han mördades. Och det var inte vilket litet lönnmord som helst. Han blev knivstucken med inte mindre än 56 knivstick! Ni som läst mordet på orientexpressen anar kanske en parallell. Jag vill inte vara en spoiler så om du inte redan läst denna kriminalklassiker så hoppa över resten av detta stycke. Detta mordoffer på orientexpressen mördades också med en hel radda knivhugg, alla olika djupa. Hercule Poirot löste naturligtvis fallet och förklaringen var att en hel grupp människor var inblandade i mordet, alla hade gjort var sitt stick i offret. Man kan tro att mordet på Erik Klipping varit förlaga till Agatha Christies roman, för mordutredningen ledde till att inte mindre än nio stormän dömdes som fredlösa och fick lämna landet för att klara sig.

En av dessa stormän var för övrigt Jakob Nielsen som rymde till Halland och byggde först upp borgen Hunehals utanför Kungsbacka. Den är bara en ruin idag som restaureras för att bli ett besöksmål. Bättre gick det med hans nästa byggprojekt Varbergs fästning som fortfarande står kvar. 

Erik var pappa till Erik Medved vars äktenskap gjordes upp i Boberg 1288.

Fortsättning följer.

Dag 77 Mode

Det första dataspel jag spelade var ett TV-spel som jag lånade av en lumparkompis, Peter Möller från Skottorp, om jag inte minns fel. Det var tennis. En spelplan, en bollblipp och två racketar. Uppgiften var att returnera blippen. En klassiker. Datorer hade jag dock mött tidigare. Redan på gymnasiet i mitten av sjuttiotalet fanns det en dator som vi fick låna. Vi programmerade ett program som beräknade när en funktion som rörde sig asymtotiskt mot noll, blev noll. Den blev aldrig noll kom vi fram till. Det är det som asymtotiskt betyder. Men det var inte heller där som programmeringens och datorernas era kom till Boberg. Det gjorde den genom de programmerbara fickräknarna. Jan,  min två år äldre bror, hade en programmerbar miniräknare av märket Texas Instruments 58 eller TI58 som vi kallade den. Den gick att programmera på ett ganska rudimentärt sätt. Alla knappar hade ett rad- och kolumnnummer. Genom att gå in ett programmeringsmode gick det att skriva instruktioner som automatiskt tryckte på knapparna i en viss ordning, programmering. M'äktigt! Tyckte jag i alla fall som blev helt i gasen av dessa möjligheter. Sen skaffade jag egna miniräknare som jag programmerade vidare med, men TI-58-an har en speciell plats i mitt minne. Tror det blev en TI-59-a som nästa steg.

Militärtjänsten erbjöd inte så många tillfällen att programmera även om jag i pjäsplatstjänsten såg många möjligheter att datorisera. Jag ingick i pjälsplatstjänsten inom granatkastarplutonen. På den tiden löstes alla matematiska problem med algebra eller grafik. Inte jättelångt därefter tog säkert dataprogrammen över.

På Ultuna blev det mer till programmeringens ädla konst. När jag började 1991 fanns inte persondatorn på institutionen för ekonomi men när jag slutade hade den precis kommit. En IBM PC med Lotus. Under själva studietiden fanns datasalar och vi använde hålkort. I undervisningen läste vi en kurs i fortranprogrammering. Den var faktiskt jättebra och lade grunden till min professionella programmering. Eftersom det inte fanns några datorer fortsatte jag att programmera fickdatorer. Jag grundade mitt dataföretag NIB Programmering 1983. NIB står faktiskt för Nilssons i Boberg Programmering. Affärsidén var att utveckla dataprogram för svenskt lantbruk, något jag fortfarande sysslar med.

Det fanns stora visioner för datorn i lantbruket på den tiden. Svensk Husdjursskötsel i Eskilstuna hade ett företag som tog fram en rad program men jag förstod att de var för krångliga och att det skulle vara för svårt för lantbrukarna att gå från icke datoriserad värld till att börja använda avancerad programvara i ett steg. Det måste tas i mindre steg. Jag skulle utveckla enkla programvaror som löste begränsade problem. Mitt första program gjorde resultatanalyser i slaktsvinsproduktion.

Fortsättning följer...

Dag 76 Sand

Avslutar området Stränder i Boberg med en beskrivning av en riktigt fin strand i Boberg. Nu skall jag skriva vad den heter. Håll i dig. Skrea Sand. Just det. Den heter Skrea Sand. Skrea! Grannbyn har satt namnet på en av de absolut finaste stränderna i Boberg. Man baxnar, eller hur? Som om det inte skulle räcka att ha den legendariska Skrea Strand i sin by. Dessutom ligger inte Skrea Strand i Skrea utan i Falkenberg. Verkar vara en vana som Skreaboarna har att annektera stränder i grannbyar! Men skall jag vara riktigt ärlig så är det ju bara en liten, liten del av Skrea Sand som ligger i Boberg, kanske fem procent. Resten skall jag villigt (not) erkänna ligger i Skrea. Gränsen mellan Skrea By och Bobergs By utgörs av en gärdesgård, eller gärsgård som vi säger i Halland, som löper helt rakt från stranden, genom gården Hålet upp mot Kull. Den sista gården i Boberg är Backen. Nästa gård är ett Kullställe och där bor Sture. Sture på Kull. Sen fortsätter gränsen upp mot järnvägen, eller snarare cykelbanan där järnvägen förut låg.

Åter till Skrea Sand. När jag var liten badade vi där för det mesta. På den tiden kunde man köra ner bilarna bland sanddynerna och parkera. Därefter gick vi genom dynerna till havet. Det är en fin strand. Härlig hård sandbotten utan konstigheter. Det är långgrunt till förbannelse dock inte så långgrunt som i Landskrona. Där får man ju gå nästan till Danmark för att kunna doppa sig. Nej, på Skrea Sand är det långgrunt, men ganska lagom långgrunt. Först går man i och så blir det långsamt djupare. Och lite djupare. Sen blir det grundare och så djupare igen för att åter bli grundare. Och sen djupare. Men sen blir det nog ganska djupt. Kanske en och en halv meter och djupare. Det är helt enkelt en rad baljor innan det blir tillräckligt djupt. Det är bra för barnfamiljer och gör det till en populär strand. Om man är badkruka kommer man att uppskatta att gå tillbaka mot stranden, för även om det är kallt att gå i vattnet så känns det förbaskat varmt när man kommer tillbaka till stranden efter att ha varit ute på det djupa. Det är baljorna som gör det. Det blåser in varmt ytvatten som samlas där. Det är det dom är hemligheten med våra badvänliga stränder i Halland. Efter att det varit kallt en period blåser det snabbt in varmt ytvatten. Underbart. Nöjer man sig med 18 grader är badsäsongen riktigt lång i Boberg och Skrea, det kan jag lova.

När jag var liten kallade vi aldrig stranden för Skrea Sand. Vi kallade den för Boberg helt enkelt. Vi skall åka och bada i Boberg. På stranden i Boberg. Ja, så sa vi nog. Längre bort kallas stranden för Ringsegård och Västanfläkt.

En bra sak med Skrea Sand är att det finns ett jättelikt stenblock en bit ut. Runt blocket är det ca två meter djupt så det är kul att klättra upp på det och dyka. Blocket går precis upp till ytan och när det är normalvattenstånd sticker det upp lite. Jag har åkt båt utmed Bobergskusten och kikat ner på botten och det ligger en hel del stenblock strax under vattenytan men det är endast på Skrea Sand där ett block ligger så lämpligt till att det utgör ett naturligt och praktiskt badobjekt på detta sätt. Och det blåser inte sönder på samma sätt som badbryggan på Skrea Strand.

Skrea Sand har riktigt fina sanddyner. Precis lagom stora och en fantastiskt fin sand. Precis så där lagom sandkornsstruktur. Rinner så härligt mellan fingrarna. Är man blöt fastnar den på kroppen och fötterna och är svår att torka bort. Nästan omöjlig faktiskt. Men om man har tålamod och väntar tills kroppen blir naturligt torr i solen faller den av helt av sig självt. Denna fantastiska sand är hård nere vid vattnet och där går det fint att bygga sandslott. Uppe vid klitterna är den djup och mjuk och man kan gräva ner sig och känna kylan mot ryggen underifrån och värmen från den heta sanden på ovansidan.

På Skrea sand kan man springa. Tar du av dig skorna får du en särskilt fantastisk upplevelse. Du kan springa i sand ända till Näset och det är en tre till fyra km. Barfota kan du välja att springa i vattnet, på den hårda sanden, i tången eller i den mjukare sanden längre upp. Det är en riktigt härlig känsla.

Dag 75 Bredsladd

Vi är SAAB-människor, Agneta och jag, så enkelt är det. Någon gång har vi haft en wild-and-crazy idé om att åtminstone prova någon annan bil, men för det mesta har det slutat med en SAAB. När vi var unga var det SAAB-96 som gällde för oss båda, på var sitt håll. Min första var när jag var typ 19 och skulle rycka in i lumpen. Jag köpte en blå 96-a av 1977 års modell. Det var en seminör på Hallands Husdjur som haft den innan och kört 7000 mil på knappt ett år. Ganska bra jobbat, måste jag säga. Jag skall erkänna att jag var ju inte helt billös före det heller. Mina föräldrar hade en Vauxhall Velox som vi ungar disponerade mer eller mindre. Det var lite raggarkänsla i den bilen minsann. En rak sexa, rattväxel och hel soffa till framsäte. På slutet drack den 1 dl olja per mil. Inte den mest miljövänliga bilen kanske. Från början var pappa inne för engelska bilar. Veloxen var den andra Vauxhallen han hade. Han hade fått för sig att bilar skulle ha sex cylindrar. Nåja han hamnade till slut i volvoträsket med en 144-a som ganska raskt byttes mot en 244-a. Båda var ljusblåa. Sen fortsatte han med ytterligare en 244 innan deras sista bil blev en 740-a som fortfarande är i trafik. Den stod många år utan att användas i deras garage när min mamma slutade köra bil. Brorsan och jag drog ut den pumpade däcken, bytte olja och batteri och sen var det bara att köra igen. Makalöst egentligen.

Pappa var ju med om när bilarna kom till Boberg. Jag tror det har hans pappa som köpte en bil tillsammans med några grannar.

Tillbaka till min första bilaffär. Det får man väl ända säga är en milstolpe i livet. Det var det i alla fall när jag var ung. Nu verkar ungdomarna inte vara så intresserad av bilar längre. I alla fall, jag tittade lite på bilar men fastnade av någon anledning för SAAB. Kanske för att den var svensk, vad vet jag. Den kostade 27 000 kr. Ganska mycket pengar, motsvarar ca 100 000 kr idag tror jag. Jag hade ett alternativ. Det var att köpa en splitter ny SAAB 96 av 1978 års modell. Den hade med så kallad LRF-rabatt kostat 30 000 kr. LRF-rabatt var en gruppförmån som LRF förhandlat fram för sina medlemmar. Om jag ser tillbaka på det så skulle jag naturligtvis ha valt den. En helt ny bil för bara 3000 kr extra! Så såg jag inte på det då. Antagligen hade jag ansträngt mig till yttersta bristningsgränsen med 27 000 kr. Bilen var i alla fall bra och hade känsla. Fick dock ett motorhaveri efter några år som kostade mig 7000 kr. Förfärligt. Vill inte tänka på det.

Den SAAB-96-an hade jag hela Ultunatiden och även i Stockholm. Där blev den dock ersatt av en begagnad SAAB 900 av 1988 års modell, som vi hade när vi flyttade till Boberg. Strax före den hade vi faktiskt en sossekontainer, en Volvo 745-a. Agneta var säljare på Lantmännen och körde i hela Norrland med den. Den var ok men det var ju ändå ingen SAAB.

Därefter blev det en ny SAAB 9-5 år 2000. Den kostade nästan 290 000 kr men är den bästa bil vi haft. Har kvar den än som andrabil. 2006 köpte vi en begagnad SAAB 9-3 diesel, 00-års modell, som vi hade några år när jag körde mycket till Lilla Böslid. Den är numera såld till en arbetskamrat och fortfarande i drift. Den fick ta ett steg tillbaka för en ny röd SAAB 9-3-a som vi köpte 2008 och som fortfarande är vår förstabil.

Utöver detta tog vi över en gårdsbil från mina föräldrar. Min brors gamla SAAB 96-a av 1973-års modell. Den fick hänga med ett tag. Jag hade som mål att jag skulle köra in i 2000-talet med den och det lyckades. Ju längre jag hade den desto kultigare blev den. Alla äldre man sjussade blev nostalgiska och började berätta sin SAAB-historia. Samma sak hände när jag skulle tanka eller besiktiga bilen. Ungdomar hoppade in och sa att de minsann aldrig åkt i en sån bil. Det var kul. När jag hämtade ungarna i den på dagis brukade vi bredsladda på en grusplan framför gamla skolan i Heberg. Den var ju framhjulsdriven och drog man in handbromsen fick man fina bredsladdar. Jag kommer inte ihåg det själv men grabbarna säger att vi åkte ner till ett grustag i Boberg och bredsladdade också. Stämmer säkert.

Nu återstår att se vad nästa bil blir för oss. Känns lite tråkigt att inte få köpa SAAB igen. Agneta har för sig att nästa bil blir en elbil. Vi får se.