Dag 171 Brygghistoria

Här ser du några bilder på badande ungdomar. De badar i Suseån alldeles där vi bor. Det är några saker jag vill berätta om dessa bilder. För det första så ser du en trappa. Den hade vi satt upp som hopptorn. Ån består ju av en kraftverksdamm just där vi bor och det är väldigt djupt. Mer än 5 meter där de hoppar i. Botten består av blålera och dyker man ner och sätter händerna i leran får man upp en härlig blålera. Där finns lerbotten och lite stenar. Kanske lite rester från när jag och min bror var små och ägnade fritiden åt att sänka leksaksbåtar och annat med hjälp av luftgevär, salongsgevär och kinapuffar. 

 Själva trappan kommer från kvarnen. Den ledde upp till andra våningen som var en transportled för spannmål mellan de olika magasinen för spannmål som i de allra flesta fall utgjordes av korn. Vi spände upp trappan med rep i den stora alen. Det blev ett alldeles utmärkt hopptorn. Det är roligt med trampoliner och sånt. Nerifrån ser det inte så läskigt ut men när man står  där uppe och skall dyka i så känner man sig inte lika kaxig.

Avslutningsvis vill jag göra dig uppmärksam på själva bryggan. Den är väldigt bra utformad. Den består av två stockar som ligger nedgrävda i marken. Marken består av samma typ av lera som jag nämnde att bottnen i ån består av. Blålera. Min pappa Sven-Göran lät bygga bryggan och jag tycker väldigt bra om den. När jag var liten hade vi flytbryggor gjorda av plåttunnor och jag var inte så nöjd med dem. Leran gör att stockarna ligger väldigt väl förankrade men nu har en stock börjat lossna lite vilket gjorde att ena stocken lutade och därmed hela bryggan. Jag hade som projekt igår att försöka fixa till det. Jag grävde ut runt hela stocken och fick faktiskt den att sjunka ner och det gjorde att bryggan blev bra igen. Det var ett fasligt jobb att gräva ut i ovan nämnda lera. Mina fötter såg ut som lerklumpar och leran på spaden ville knappt släppa av sig självt. Skam den som ger sig och projektet föll väl ut men jag skall förstärka det hela med att lägga en stor sten på stocken.

Om stocken, eller telefonstolpen som det ju var, kan jag säga att den var fantastiskt fin fast den legat i lera och vatten så många år. Jag har hela tiden trott att den skall ruttna av men det märkte jag inga tecken på. Den kommer att hålla många år till. Och det är ju bra för vi använder ju den varenda vecka hela året. På sommaren som brygga till båten och badbrygga och på vintern dessutom som sittmöbel när man skall sätta på sig skridskorna. Jag avslutar med en vinterbild. Bryggan kan skymtas till höger. Vinterbilden är från 2002 och badbilderna från 2005.

Dag 170 Snyggt snitt

Idag har jag lagat en liten sak. Bakgrunden är denna. Jag har alltid kunnat skära glas. Tror faktiskt att jag fick lära mig det av pappa en gång i tiden. Jag tycker att det är ganska kul och jag försöker alltid att spara glasskivor för man vet aldrig när man behöver dem. Det senaste åren har behovet uppstått lite då och då men jag har inte varit nöjd med resultatet. Det blir inga bra skär och då blir det verkligen inte bra med glasrutorna. Jag har tolkat det som att jag har tappat stingen och nu för några veckor sedan skulle jag laga några fönster. Jag hade glas och det är på kvarnen så det är inte så jättenoga med resultatet. Jag plockade fram glas och glasskärare och satte igång. Resultatet blev helt katastrofalt! Kan det verkligen vara så att jag har blivit så kass på att skära glas? Jag kollade på glasskäraren och den var sådan att man kunde rulla fram nya trillor när det gamla blev slitna men det hjälpte inte. Vad var felet? Var glaset gammalt och dåligt? Jag kollade med bekanta men det verkar inte så populärt att skära glas nuförtiden. En bekant som är lite praktiskt inriktad trodde dock att det kunde vara skillnad på gammalt och nytt glas. Nåja mina bristande framgångar gjorde att jag lämnade in mina 5 fönster med ganska många trasiga små fönsterrutor till glasmästaren. Det kan väl inte vara så dyrt att laga. Trodde jag. Gissa om jag blev paff när jag fick räkningen! Skära glas och kitta själv är lönsamt tro mig. Jag måste lösa problemet med glasskäraren. Kunde den verkligen ha legat och blivit slö av sig självt i brist på användning. Ja, så måste det väl ändå har varit.


Och ändå var det en kvalitetsskärare. Jag skaffar en ny, tänkte jag, men det blev inte av att jag köpte någon. Igår stod jag i verkstaden och tittade på min "kvalitetsglasskärare". Jag hade till och med kvar lådan den låg i. Tyskt märke. Hur gammal kan den vara? Jag har i alla fall köpt den men det är nog efter 1991, när jag flyttade till gården. Mer än 20 år gammal i alla fall. Jag tittade på förpackningen. Där stod inte mycket information men där stod i alla fall ett råd. Olja in trissan! Tja, kanske det. Jag skruvade isär och hämtade lite symaskinsolja, denna fantastiska produkt. Och minsann, det blev som ett helt nytt verktyg. Tiden hade gjort att trissan inte rullade mot glaset utan bara åkte. Jag hämtade en bit glas och så klart att det funkade nu. Perfekt! Jag kan återta min gamla vana att spara på glas och laga! Och nu med vetskap om att det är lönsamt. Kom även på att det är smart att lägga kittsprutan i varmt vatten innan man skall använda den. Jag är inte jättebra på att kitta men övning ger färdighet.


Vad är då lärdomen. Jo läs instruktionerna, hur korta den än kan vara.

Dag 169 Admin

Den förre mjölnaren, det vill säga min pappa Sven-Göran, gillade nog administration. De här böckerna använde vi i kvarnen för att registrera malning. De bestod av dubbla ark som man hade kalkerpapper mellan. Det var tre per sida. Första sidan var grön och den rev man ut och gav kunden som följesedel

Mjölnaren skrev upp datum, kund, vikt på spannmålen som skulle malas och slutligen hur mycket koncentrat, som är ett soja- eller ärtfoder med hög protein- och mineralhalt, som skulle blandas i. När det var dags för fakturering tog vi in boken från kvarnkontoret och räknade samman vad som skulle faktureras. Jag använde detta system under många år men när böckerna tog slut rationaliserade jag och skrev upp det på anteckningsblock som jag sen sammanställde och matade in i en databas. Sen fick ett dataprogram som jag gjort skapa fakturorna. Det var faktiskt en ganska tunggrodd administration även om den var logisk. Faktum var att den var kvalitetssäkrad. Det gick ju att spåra alla data. När vi har renoverat i huset har vi funnit många sådana här böcker. Jag har slängt de flesta och endast sparat dessa tre. Det är ju historiska dokument och jag vet att just denna nota, nr 4801, hör till en gård som jag har en bloggläsare på. Det tycker jag är lite roligt. Eller hur Anders?

Dag 168 Knäck pil och en fantastisk liten manick

Det här är mitt motorsågskörkort. Det är jag väldigt stolt över och har haft en fantastisk nytta av. Min pappa Sven-Göran hade en väldig respekt för just motorsågar. Han betraktade dem som ett självmordsredskap. Det är en respekt som han lyckades föra över till mig och därför dröjde det ända tills jag var 50 innan jag bestämde mig för att gå en kurs i konsten att köra motorsåg. Studieförbundet Vuxenskolan arrangerade utbildningar i detta. Ludvig, vår äldste son, har också skaffat motorsågskörkort men jag tror att det var efter mig. Jag tycker att kursen var jättebra upplagd. Först teori och sen handpåläggning i verkstad där vi fick lära oss allt om att sköta sågen. Det var väldigt bra för jag känner mig väldigt självsäker när det gäller skötseln. Den skall ju hållas ren så alla säkerhetsgrejer funkar och att den är lättstartad. Kursen tog sen stegvis upp olika moment i skogen där vi slutligen fick köra upp och fälla träd med precision. Ett moment som jag särskilt uppskattade var när instruktörerna skulle ta ner ett besvärligt träd. Allt de gjorde misslyckades kan man säga. Då lärde jag mig att kan inte ens instruktörerna fixa detta hur skall då jag kunna klara alla olika situationer som kan uppstå. En motorsåg är en fantastisk liten pryl. Så kompakt och så mångfunktionell. Den har t ex ett sikte inbyggt som inte många känner till. Det är ett streck i kåpan som man använder för att ta ut fallriktningen. Så smart!

I helgen har jag sågat upp en kastanj som blåst ner i trädgården. Blev en hel skopa med fin ved och lite grenar som åker i märgelgropen för att sakta få förmultna. Jag har också ägnat mig åt att bekämpa så kallad knäckepil i bäckravinen. Det är en invasiv buske/träd som växer så in i vassen och tar över. Den borde utrotas men det är inte lätt, det kan jag lova. Jag har dock märkt att det är inte mängder av träd utan snarare enstaka individer som förgrenar sig. Nu sågar jag bort så mycket av grenarna som möjligt. Jag tar det så nära marken jag bara kan för att det skall bli så få uppslag som möjligt. Sen låter jag aspar stå kvar så kanske de skuggar ut dem. Den som lever får se hur det går.

Jag har även sågat ner fläderbuskar med samma strategi. De kan verkligen ta över om man inte ser efter dem. Jag har en liten plan att plantera rhododendron i bäckdalen. Den täcker ju fantastiskt och det skulle bli fint. Tidigare trodde jag att man skulle röja så vattendraget blir synligt men det har jag nu förstått att det är bra om växtlighet skuggar vattenytan. Det blir bättre för fiskar och andra varelser som vill bo där.

Dag 166 Vilket lyft

Vacker bild, eller hur? Inkörd halm. Min pappa sa alltid att man kan inte känna sig lugn förrän man har kört in halmen. Jag har tidigare berättat om halmkörning här på bloggen men i år har jag hittat en ny metod som jag är väldigt nöjd med. Rundbalar på rännet. Förr tog vi in småbalar med elevator för lagring på halmrännet som är en våning upp. Ganska jobbigt och arbetkrävande att få in dem men praktiskt vid uttag. Senare år har vi tagit in rundbalar som vi lagrat i kvarnen på betonggolvet. Smidigt vid inkörning och uttag men utrymmeskrävande. Jag vill använda mina betonggolv under tak till andra saker. Nu har jag kommit på att jag kan lyfta upp halmbalarna på rännet med lastaren. Det går precis. Sen rullar jag undan dem och fyller på flera. Där får plats ganska många och jag har inte använt rännet så mycket de senaste åren. Men jag har sett till att tömma det för tomma rum är fulla av möjligheter, det vet du väl!

När vi skall ta ut dem under vintern rullar jag bara ner en till marknivå med en duns och tar den på en fantastisk liten fyrhjulig transportkärra som vi har. De går fint att dra för hand till lösdriften där vi ställer in dem för hästarna att mumsa i sig. Eller snarare att riva ut och pinka och skita i samtidigt som de mumsar i dem. Nåväl jag är mycket nöjd med min rationalisering. Det blev så bra.

Dag 167 En händelse för 13 år sedan

"2006-09-16: 15/9. Den stora massakern i  Svensgård. Två katter har fått sätta livet till. Jag vet hur man gör en kattmamma glad. Man avlivar bara dess ungar. Jag har väl aldrig sett en så nöjd katt som den mamman. Hon verkade tycka att det var inte en dag för tidigt."

Så här skrev jag på www.svensgard.se en septemberdag. Har inget som helst minne av händelsen. Att jag avlivade katter minns jag, men inte dessa. Känns nästan surrealistiskt nu.

Dag 165 Babbel om vanor

Jag måste erkänna en sak. En ovana jag har. Jag kollar på youtubeklipp. Jag fattar inte vad det är. I början var det ju fantastiskt med alla roliga klipp. Nu känns det bara som att jag kollar om på ungefär samma sak. I början var det ju dessutom charmigare med alla amatörfilmer. Nu är det ju stora produktionsbolag som levererar påkostade produktioner. Man måste inse att det görs för att skapa följare som ger annonsintäkter. Jag har visserligen gått över till ett premiumabonnemang som gör att jag slipper reklamen och det gör det ju lite bättre men jag är ändå inte nöjd med min ovana. Saken är ju den att klippen triggar belöningssystemen på samma sätt som en skål med chips. Tar man ett vill man ha ett till, och ett till, och ett till. Tills skålen är tom. Det är gott men det tillför egentligen inte så mycket. Bara ett kortsiktigt triggande av belöningssystemet.

Men jag har kommit på en bra lösning! Jag har ett abonnemang på babbel.
Det är en hemsida där man kan lära sig språk och det gillar jag. Det är utmärkt för att lära sig mer ord. Jag läste en gång att en dagstidning innehåller 600-700 ord. Kan du 2000 ord så kan du mycket. Genom babbel har jag byggt upp ett förråd av 3000 glosor på både franska och tyska. Det är så finurligt uttänkt att man läser olika kurser inom områden som man är intresserad av. Gillar du båtar så tar du kursen som handlar om det annars tar du kanske kursen om matlagning eller sport eller vad du nu gillar. Du gör de olika delmomenten som utökar ditt ordlager. Sen kommer det mest finurliga, repeteringen. När du har lärt dig ett ord hamnar det i den första av sex nivåer. Det betyder att den inbyggda språktränaren kommer att repetera det varje dag tills du kan det. När du kan det så flyttas det till nästa nivå och så vidare. Ju högre nivå desto mer sällan återkommer det. Misslyckas du så flyttas det ner en nivå och åter kommer oftare tills du klarar det och det flyttas åter upp. Jättesmart och kul. Faktum är att jag använde Babbel jättemycket för några år sedan men sen har det avtagit. Nu använder jag det dagligen. Flera gånger om dagen faktiskt.

Vad är då lösningen på min dåliga vana? Jo, jag har gjort min invigelse att kolla på youtubeklipp till en trigger som initierar repetition av glosor på babbel. Man gör 10 ord åt gången. Det är kul. Det triggar också belöningssystemet och när man gjort en omgång vill man göra en till. Sen kan man få belöna sig med att kolla på ett youtubeklipp. Det har gjort att jag tränar glosor på franska och tyska varje dag men faktum är att det har också tagit udden av lusten att kolla på youtubeklippen! Kanske är det så att egentligen så vill man inte se klippen. Man är bara ute efter att trigga belöningssystemet och då är det ju mycket bättre att träna glosor även om det är jobbigare.


Vanor funkar ju så att det är en trigger som initierar ett beteende som i sin tur ger en belöning. Det är det enkla systemet som jag har utnyttjat. Min moster berättade en gång att de hade en gillestuga som var väldigt kall. De hade också en roddmaskin i gillestugen. När de frös när de kollade på TV satte de sig och rodde lite och vips tyckte de att det var väldigt varmt! Triggern frysning skapade beteendet rodd som gav belöningen värme och på köpet träning. Genialt!

Vill du lära dig mer om vanor kan jag rekommendera
denna bok som jag haft stor nytta av.

Dag 164 Vågen

Idag skall du få lära dig lite om vågar. Det du ser på bilden ovan är en körvåg. Min pappa, Sven-Göran Nilsson, köpte den från ett sockerbruk i Skåne på 60-talet. Det är alltså en gammal betvåg. Taket över vågen har jag byggt någon gång, kanske runt år 2000. Det har funkat bra och skyddat vågen från väder och vind. Träplankorna på körvågen har även jag lagt dit. De köptes från en trävaruhandel som låg vid Söderbrons brofäste men som numera är ersatt av en annan leverantör. De var inte så enkla att hitta för dimensionen var viktig. Lantbrukaren ställde av kärran på vågen och kopplade loss den från traktorn.

Nästa moment var i kvarnen och på bilden ovan ser ni två generationer vågar. En säckavåg i förgrunden och vikterna till den till vänster. Funkade med balans det också. Jag kommer ihåg att man som barn älskade att försöka lägga på mindre och mindre vikter för att få det att balansera. Vikterna sorterade vi sen noga i fallande ordning.

Körvågen består av motvikten som du ser till vänster och skalorna till höger. Du kan också se en vev nere till vänster på bilden nedan. Den används för att sänka ner vågen om man behöver gå ner i våggropen för att justera. Pappa berättade att man behövde smörja eggarna som vågplattan vilar på. Jag måste erkänna att det har jag inte gjort sen jag var liten men å andra sidan används inte vågen så förfärligt mycket längre. Men en gång kanske jag tar mig i kragen och kryper ner därunder och servar den.

På bilden nedan ser du de vikter som man ju flyttar fram och tillbaks för att skapa balans. Det finns en skala för 1000-tal, en för 100-tal, en för 10-tal och sist och faktiskt också minst, en skala för en-tal, dvs ett kg.

Målet är att skapa balans och det ser man på siktena på bilden nedan.

 När man fått balans så viker man upp en spak som låser vågen så att den inte står och slår när man åker över vågen.

 Resultatet av vägningen, brutto och tara, blir en nettovikt som stansas på en viktbiljett som du ser ovan. De tog slut under min tid som mjölnare så jag lät ett tryckeri trycka några tusen viktlappar. De kommer att räcka i några sekel med den takt jag numera väger.

Vågläran är inte riktigt slut ännu för vi har ännu en våg i kvarnen. Denna pjäs som du ser här under.

Vi använde den för att väga upp koncentrat som vi fick från silon som jag tidigare berättat om just blivit nedmonterad. Det är en alldeles ypperlig våg för personvägning. Det var ett nästan stående inslag att kvarnakörarna, som vi kallade dem, skulle väga sig när de var i kvarnen. Min pappa var ju tung, 120 kg som mest tror jag,  men han brukade skylla på tungt skelett, tunga skor och skiftnycklar i overallen.

Faktum är att det finns ytterligare en liten våg i kvarnen. En som man använder under en värmelampa för att ta vattenhaltsprover på spannmålen. Man balanserar vågen med små vikter så att man vet vad provet väger och sen värmer man upp det med värmelampa och kan utifrån viktminskningen kalkylera fram vattenhalten mycket exakt.

Tack för att du hängt med på denna lilla vågskola.

Som du förstår så tar vi det här med vägning med allra största tyngd i Bobergs Foderförädling.

Dag 163 Tara

Det du ser på bilden är en del av en vägg i kvarnen. Där skrev vi upp alla tomvikter på böndernas kärror när de skulle komma och mala i kvarnen. Det var upplagt så att de ställde kärran, eller vagnen, på vågen för att vägas. När jag var liten kom det kontrollanter och krönte vågen så att det skulle vara korrekt vägt. Den vägningen gav en bruttovikt. Efter att vi tömt kärren, dvs hjulat av säckarna eller tippat den lösa spannmålen i en ficka i kvarnen, så skulle kärran tomvägas för att få fram den så kallade tara-vikten. Mellanskillnaden blev nettovikten som ju kunderna fick betala förmalningsavgift för. Här ser du en viktbiljett med brutto-, tara- och netto-vikt

Eftersom kärrorna alltid vägde lika mycket skrev vi upp det på väggen så behövde vi inte behövde tomväga som vi kallade det. En rationalisering kan man säga. De vikterna har blivit kvar på väggen i kvarnakontoret. Faktum är att själva kontoret finns inte kvar för jag byggde ett nytt för ca 20 år sedan men väggskivorna behöll jag och satte upp på en annan vägg för jag tyckte att det var ett tidsdokument. En årsring i kvarnhistorien. Jag känner till alla dessa gårdar och lantbrukarna på dem och kan berätta en historia om var och en. Det var roligt att sitta och prata med dem när vi satt och väntade på att det skulle mala klart eller när vi lastade av spannmål eller lastade på mjölsäckar.

Egentligen är ju detta data som kunderna äger och jag har inte på något sätt gjorde dem medvetna om denna datalagring. Ett brott mot GDPR, eller hur. Jag borde nog förstöra skivorna, måla över eller något. Men det tänker jag inte göra. Till och med om jag en gång river kvarnbyggnaden så skall jag nog försöka behålla väggskivorna. Om inte annat blir det ett sätt för mig själv att bli påmind om dessa rekorderliga människor som kom till kvarnen för att mala foder till djuren.

Dag 162 Bobergs skyline

Idag har Bobergs skyline förändrats. Utanför kvarnen finns en fodersilo. Den har stått där sen 70-talet någon gång. Jag kan nog fastställa datumet när min pappa köpte den för han hade en pärm där han satte in kopior på allt han köpte. Han var ju noggrann så den finns säkert där. Problemet är bara att jag inte kan hitta pärmen. Jag är kanske inte lika noggrann men den skall nog återfinnas. Syftet med silon är att lagra foder eller snarare koncentrat. Koncentrat är något som man blandar med den till mjöl malda spannmålen för att sammansättningen bättre skall passa djuren. När det gäller grisar är det framförallt proteiner och mineraler som finns i koncentratet. Spannmål är ju en utmärkt energikälla då det innehåller stärkelse. Proteinet däremot finns bara i grodden och den är ju inte så stor. Proteinet i koncentratet kommer framförallt från soja men förr fanns det också kött- och fiskmjöl. På senare år försöker man ersätta sojan med svenskodlade ärtor och åkerbönor. Silon fylls genom att en så kallad bulkbil kommer och blåser in fodret. Därför finns ett avluftningsrör på sidan. Det är det galvade röret till vänster.

Ett tag hade jag två silos men en sålde jag strax efter att jag lagt slutat mala. Den gick till Vessigebro som ligger ett par mil från kusten, mitt inne i Falkenbergs kommun. Den här silon har bara blivit stående. Jag har försökt sälja den på blocket några gånger utan resultat men den här gången gick det. Den skall gå till norra Skåne där en köttuppfödare skall lagra spannmål i den. Jag har granskat den och den ser helt ok ut med tanke på hur länge den stått oanvänd.

Det är roligt att den kommer till nytta. Lantbrukaren som skulle köpa den tyckte att vi kunde välta den med min traktor men jag kände att det inte var säkert så jag ringde efter en kranbil som fixade det så fint och säkert. Jag har lärt mig lite om säkerhet.

Dag 161 Kameraövervakad

Om du tror att du går säker i Boberg så har du helt rätt. Vi har till och med kameraövervakning. Bakgrunden är denna att min fru Agneta är lite uppmärksam kring djur och natur och hon uppmärksammade en så kallad viltväxel i skogen. Vi frågade vår granne Leif som jagar i skogen om vi inte kunde sätta upp en viltkamera där. Leif är handlingskraftig och en kamera kom upp bums. Det har varit mycket intressant. Vi kallar platsen numera för Jurassic park för där är sådan trafik av djur av olika slag. Vi var mest intresserade av att se om där fanns vildsvin och det fanns det men inte nog med det. Där fanns rävar, rådjur och älgar också. Nästan varje natt kommer det bilder på mejlen från kameran. På dagen är de i färg men på natten tas de med ultraviolett ljus och då ser de svartvita ut. Det brukar börja på vid 8-tiden på kvällen med älgar, rävar eller rådjur och på natten visar sig vildsvinen. Grisarna är inte där varenda kväll. De verkar flytta på sig för att de kan vara där några kvällar och sen ser man inte dem på några veckor och sen kommer de tillbaka. De visar sig nästan alltid på natten.

Dag 160 Surt och sött

Augusti är skördetid. Vi har en fantastisk trädgård. Vi har utgått från att det skall vara en lantbruksträdgård och har planerat den så att framsidan, dvs mot vägen, är en vacker trädgård med blommor och buskar. Agneta har massvis med rosor som har blommat som bara den i år. Baksidan, dvs åt andra hållet är mer produktionsinriktad med frukt och grönsaker. Och ett potatisland naturligtvis. Vi planerar dock inte att lagra så mycket utan målet är främst att vi skall kunna använda produkterna som ett skafferi. Det funkar naturligtvis inte i praktiken. Agneta reste bort häromdagen och sa att växthuset är fullt av tomater och jag måste göra något av dem. Jag plockade en hel korg och det fick bli ketchup av dem. Under processen var jag nära att ge upp för det tar sån tid att koka bort allt vatten. Resultatet blev dock över förväntan. Riktigt gott och flera stora burkar. Skall bli kul att använda dem i vinter.

När det gäller gurkorna har jag en annan strategi. Jag gillar inte när jag känner mig överfallen av massvis med jättestora gurkor. Jag tar dem när de fortfarande är små och lägger in dem bums. Nu gör jag det enkelt och lägger in dem i en 1-2-3-lag med dillkronor och senapsfrön. Jag gillar att skära dem i lite olika former.

Lök har vi fått i mängder. Hur mycket vi än skördar verkar det finnas massor kvar. Den har jag picklat och det är så gott! En annan produkt som blivit lyckad att ta hand om är gulbetorna som jag skär fint och lägger in på samma sätt i 1-2-3-lag.

Dill är en annan produkt som blivit fantastisk. Förr hade vi jättesvårt att odla det för den fick bara vissnesjuka och dog. Nu odlar vi den i odlingsbäddar i ny jord med fantastiskt resultat. Den fryser jag in i små påsar som är så sköna att ha under vintern.

Dag 159 Något jag skjutit på

Nu skall jag berätta om när jag skulle skapa ett varumärke för NIB Programmering. NIB Programmering är ett företag som jag startade när jag läste på Ultuna. Jag brukar säga att det var 1983 men när jag kollar på registreringen så skedde den formellt 1984. Men det tycker jag är ganska ok, antagligen påbörjade jag processen 1983. NIB står för Nilssons i Boberg Programmering men det namnet fick jag inte använda så jag drog i hop det till NIB Programmering. Ett namn som jag är mycket nöjd med. Jag bokade också tidigt in domänen nib.se år 2000 men jag har för mig att jag före det hade en adress som hette nib.n.se. Det var tvunget att foga in en länsbokstav på den tiden. Den försvann av sig självt.

Nåja, jag behövde en logga också. Det hade jag ju förstått vad det kostade att skaffa. Jag var faktiskt med och skapade varumärken och loggor under min tid i Växa Halland och det var ett fasligt arbetande med varumärkeshjul och jag vet inte allt. Detta gjorde att jag sköt på det och sköt på det och det blev aldrig av. Under 2018 gick jag ett utbildningsprogram som Falkenbergs Näringsliv arrangerade som hette success teams. De satte samman grupper med företagare som fick coacha varandra. Jättebra. Där fick man berätta om sina problem och diskutera lösningar som man sen skulle fixa. Ett av mina projekt var att skaffa en logga. I vanlig ordning så sköt jag ju problemet framför mig tills det inte gick längre och dagen innan vårt möte så kände jag desperationen komma; jag måste fixa det här. På vägen hem körde jag förbi en firma som jobbar med profilprylar och jag var ju desperat så jag stannade till och frågade om det kunde hjälpa mig. Jag blev hänvisad till Alice och jag förklarade mitt dilemma och hon ställde lite frågor och sa att hon skulle mejla över lite förslag. De kom dagen därpå, jag såg direkt vilken jag gillade bäst. Kollade med familjen och de tyckte samma sak. På kvällen träffades vårt successteam och de tyckte samma sak. Jag testade på deltagarna i vår studiecirkel i LRF och de flesta tyckte ungefär samma sak så jag ringde till Alice och sa vilken jag ville ha. Jag fick ett ark med olika storlekar och sen kom fakturan. Den var på 740 kr plus moms! Gissa om jag blev paff. Otroligt billigt att skaffa en logga om jag får säga vad jag tycker. Jag är så nöjd med den så där ser man vad hjärnan kan hjälpa till att problematisera saker och ting och bara göra saker större än vad de är.

Dag 158 Hål i golvet

Att jag inte slog ihjäl mig! Jag fick in tre lass med hö häromdagen. Ett av dem skulle jag stapla på ett trägolv i den äldre delen av kvarnen. En golvbräda var dålig och jag tänkte att jag kanske skulle lägga en stålplatta över så att jag inte skulle trampa igenom men för att spara tid så gjorde jag inte det. Det bar sig inte bättre än att jag mot slutet, när golvet var täckt av hö, trampade rakt på det dåliga stället och naturligtvis trampade igenom. Det var djupt ner till marken och jag hade en bal i vardera näven. En riktigt allvarlig incident men allt gick väl. Fick ett litet skrapsår på benet och rejält ont i knät men det har nästan gått över. Lärdom: Säkerheten först! Alltid.

Dag 157 En av gårdens gömmor

Idag gick en hydroforpump sönder. Det var den i stallet. Som tur är kan jag bara öppna en kran i garaget och så försörjs stallet av bostadens hydrofor. Redundant system som vi it-nördar säger. Problemet som uppstod var att "ungarna" har satt upp en spritgömma i hydroforrummet i garaget. Eddes spritgömma står det på en skylt utanför. När jag klev ut från hydroforrummet så råkade jag välta en flaska med vodka som gick i tusen bitar. Jag fick naturligtvis meddela detta till Edvard via messenger och då utspann sig följande konversation

Dag 156 Ge mig ett tecken

Jag lovade för ett tag sedan här i min blogg att berätta lite om vad jag lärt mig på sistone. Den senaste veckan har det varit en hel del om databaser och webservrar. Ganska tekniskt och frustrerande när man står inför ett problem men riktigt kul när man kan det. Ett annat ganska fräscht inlärningprojekt som jag haft är Rubiks kub. Av en slump fick jag en från en arbetskamrat och gjorde några tappra försök men la ganska snabbt ner det hela. Sen fick jag på skype se att vår son Edvard satt och jobbade med en kub. Det fick fart på mitt intresse och snabbt hade jag lärt mig få ihop kuben, faktiskt snabbare än han. Vår andra son Ludvig kom hem och blev intresserad och jag lärde upp honom och de blev båda snabbare än mig. Surt men jag kan ta det. Nu har jag köpt flera kuber och en tidtagningsutrustning och jobbar ständigt på att bli bättre och lära mig nya tekniker för att bli snabbare. Jag vet inte om det är så användbart i praktiska livet att kunna klara Rubiks kub snabbt men själva inlärningsprojektet roar mig.

Det är ändå fantastiskt vad man kan lära sig. Jag tror att jag tidigare nämnt om inlärningskurvan.

Först är man omedveten om sin okunskap;
Hur svårt kan det vara att få ihop Rubiks kub. 

Sen blir man medveten om sin okunskap;
Jag kommer aldrig att kunna lära mig det och varför skulle jag? 

Sen blir man medveten om sin kunskap;
Man får skärpa sig men man klarar det.

Sist blir man omedveten om sin kunskap;
Man kan inte ens förklara hur man gör. Det går av sig själv. Det sitter i händerna. 

Just nu håller jag på att lära mig teckenspråk. Mitt mål är att det skall sitta i händerna och det gör det inte ännu. Men det sitter i alla fall i huvudet och det är ju på rätt väg. En metod jag har är att när jag möter en bil så tecknar jag bokstäverna på nummerskylten. Ganska kul faktiskt.

Dag 155 En revolutionerande idé

Jag har kommit på det bästa sättet att äta jordnötter på. Med skalen på! Hur smart som helst. Jag läste en artikel för ett tag sen om hur bra det är att äta skalen på frukter mm. De innehåller fibrer och massa andra nyttigheter som med råge överväger de eventuella nackdelarna. Jag började med potatis som jag väl redan innan åt med skalen på ibland men nu gör jag det mer konsekvent. Till och med när jag gör potatismos har jag skalen med. Äpplen äter jag till hundra procent. Dvs skal, hus och skaft. Inga problem med att bli av med skrutten där minsann. Vattenmelon, vet ni många som äter skalen där? Jag lämnar inget! En kontroversiell frukt här hemma är kiwi. Agneta vägrar köpa det sen jag började äta hela frukten. Det är faktiskt jättegott. Kittlar dödsskönt hela vägen ner i magen. Igår köpte Agneta hela jordnötter med skal och vi satt och skalade och åt och det blev skräpigt och var besvärligt enligt mitt tycke. Idag kom jag på den revolutionerande idén att äta dem hela med skal. Hur enkelt som helst och gissa vems plats på bordet som såg mest städad ut efteråt. Min så klart. Det är många fördelar med det. Mer fibrer som är nyttigt och också gör att man blir mättare och inte äter lika många. Det verkar också som att det blir lite mer tuggande som gör att man inte äter lika många vilket säkert är den största hälsoaspekten. Du får smaken av jordnötter men det triggar inte igång det där att man bara lastar in mer och mer. Jag menar hur nyttigt kan det vara att vräka i sig 100 g rena jordnötter? Avfallsproblemet som helt försvinner är bara en bonus. Agneta tror förstås att jag kommer att dö av bekämpningsmedelsförgiftning. Vi får helt enkelt se hur det blir med det. Jag tycker i alla fall att ju mer hela frukter och grönsaker jag äter med skal, desto bättre mår jag. Skall väl tillägga att jag inte börjat med apelsiner och bananer ännu.

Dag 154 Ett överraskande besök

Häromdagen hände något roligt. Klockan var halv tolv och jag gick till köket för att fixa lite mat. Jag skymtade någon som gick förbi fönstret på framsidan. Tänkte inte mer på det för Agneta satt på kontoret och hon var närmast. Det knackade och Agneta öppnade. Hon ropade strax på mig och sa att Verner stod utanför. Verner? Vår granne Verner? Var det han jag skymtat? Nej, knappast, det hade jag känt igen. Jag gick dit och där stod en, ja jag måste nog säga en lite märklig person. Långt ovårdat hår och skägg i hela ansiktet. Inte särskilt vårdag klädsel måste jag nog säga. Men han hävdade att han hette Verner och att vi kände varandra. Kunde inte påstå det själv men så sa han något om Babbel och då började jag ana. Jag använder babbel.com för att lära mig språk och för snart 10 år sedan så pluggade jag tyska och då kunde man komma i kontakt med andra som studerade språk och ville ha utbyte för att träna. Jag hade då fått kontakt med en tysk man som ville lära sig svenska. Vi hade skypat lite men så hade han blivit sjuk och det hela rann ut i sanden. Men nu var det så att Verner hade åkt havskajat hela vägen från Tyskland och hit till Falkenberg. Där lånade han en cykel och åkte ut till Boberg. Han hade glömt mitt namn men visste att jag bodde vid en å och att min fru hette Agneta. Han frågade sig fram och minsann, där stod han.

Vi skulle precis äta lunch och han ville gärna äta med oss. Jag hade gjort pytt i panna och känns ju som en svensk rätt. Som förrätt fick kan smaka på min inlagda sill som han gillade. Vi hade ett par trevliga timmar där vi fick lufta våra intressen. Han pratade hyfsad svenska och jag hyfsad tyska så språket var inget problem. Verner och hans fru var mycket miljömedvetna, sålde bilen för 8 år sedan och odlade mycket i sin egen trädgård.

Sen cyklade han tillbaka till Falkenberg för att nästa morgon paddla vidare norrut. De var en grupp som skulle följa kusten och om jag fattade det rätt så var Stavanger någon slags mål. Det skulle visst ta några månader.

Jag tycker det var bra och modigt av Verner att kontakta mig trots att vi bara var flyktigt bekanta och det var länge sedan. Nu känner jag att jag skulle kunna kontakta honom om jag skulle passera Bremerhaven någon gång. Men det blir nog inte på havskajak.

Där ser man vad språkintresse och internet kan leda till.

Dag 153 Tack för beställningen

Jag beställde en grej på nätet häromdagen och fick denna beställingsbekräftelse.

"Vi hade en lugn dag på lagret idag innan Karin plötsligt kom inspringandes till oss och ropade

- Lyssna allesammans, vi har fått en ny beställning av Claes från HEBERG! Sen hörde ingen längre vad hon sa på grund av alla applåder och glädjetjut. Mineralvatten flaskor öppnades, glädjetårarna strömmade, Don´t stop believing spelades ur högtalarna och till och med Anders skrattade (vilket han aldrig brukar göra). 

Vi är helt enkelt superglada över att fått in din beställning och få dig som ny kund. Stort tack för ditt förtroende!

Så fort vi har städat upp i röran efter firandet kommer vi packa ihop din order och skicka den till dig så fort som möjligt. 

Varma hälsningar

Vännerna på Resultatbolaget"

Lite glad blir man väl ändå. Till saken hör att det jag beställde kostar 390 kr och att resultatbolaget sysslar med coaching. Där har man ju lte att ta efter.

Dag 152 I väntan på Daddy

Vårt ängsprojekt går framåt. Det vill säga vår ambition att göra om en del av gräsmattorna till något med lite mer mångfald. Gräset har växt och vi har stängslat och gjort grindar. Vi har även kört upp lite gångar med gräsklipparen så att det skall kännas naturligt var man skall gå. Det är dessutom inte så behagligt att gå i långt gräs. Nu väntar vi bara på att hingsten Daddy Jo ska hitta öppningen i staketet och börja beta ner det. Det känns som om han har en del att göra i sommar.

Du kan se Daddy Jo i sin gamla hage.

Så här fint kan det bli om man lämnar en liten mista

Jag tycker gångarna är mycket värdefulla. Det är inte skönt att gå i långt gräs. Speciellt inte om det är blött.

Dag 151 Vad som finns i fjärran

1983 hade jag förmånen att få sommarjobba på Alfa Laval Elevage i Paris. Det var en enastående upplevelse. Ett minne jag har är vad jag tänkte när jag satt på flyget på vägen dit. "Hur i h*vete kunde jag vara så dum att jag söker ett jobb i Frankrike utan att kunna språket!". Det hela gick bra och när jag åkte hem hade jag gjort lite nytta och kunde mer franska än när jag åkte dit.

I alla fall, när jag besökte slottet Versaille imponerades jag av deras trädgård och att de inte bara jobbade med själva trädgården utan även med det som fanns bortom trädgården. De hade byggt upp kulisser långt borta som skulle utgöra en plafond. Jag tyckte det var mäktigt. Långt senare besökte vi Huseby i Växjö. De hade också en fin trädgård och det vi särskilt fastnade för var de Rhododendronbuskage de hade utmed den lilla bäcken nedanför herrgården.

Vi tänkte att kan de franska kungahusen och den småländska adeln så kan väl vi. Vi har ju också en bäck och en fördel man har när man har en lantbruksträdgård är ju att man äger marken bortom trädgården. Vi skapar en plafond av Rhododendron utmed bäckmynningen. Det har tagit tid och varit en dryg kamp mot framförallt åkervinda, men baske mig, börjar det inte ta sig?

Dag 150 Slickar såren

Den artonde sprang jag mitt sjuttonde varv, Göteborgsvarv alltså. Jag tycker att det gick rätt så bra. Vädret var toppen. Startar i sämre och sämre startgrupper, eller sämre kanske man inte skall säga men med högre nummer. Förr kunde jag se starten, sen kunde jag möta vinnaren när jag sprang ut genom Slottsskogen och nu kunde jag se vinnaren när jag värmde upp. Jag startade i startgrupp 13 av 25. Jag såg bara en jag kände i hela startfältet. Rätt märkligt egentligen. 

Jag måste säga att jag tyckte att jag pinnade på rätt duktigt. Sprang om folk hela tiden. Startade som nr 17102 och var efter en mil på 15942 och gick i mål som nr 15924. Då har jag ju faktiskt sprungit om 1178 personer eller 56 per km. Förra året var jag i startgrupp 11 och blev totalt sett omsprungen av 167 personer.

Jag blev lite besviken på tiden 2:04. Lite bättre hade jag hoppats på. Förra året fick jag 2:00 men kollar jag i min åldersklass kom jag i år på plats 343 av 946, den bästa tredjedelen. Nästan i alla fall. Men jag sprang hela tiden. Inte så mycket som en meter gick jag och det är jag nöjd med. 2017 sprang jag på 2:02 så det är väl ändå rätt ok. Det är i slutet jag tappar så jag får träna lite mer på längre sträckor så att jag utvecklar min uthållighet.

Jag har börjat springa lite mer avslappnat. Fick på en föreläsning om skidåkning lära mig att man skall sträva efter att vara avslappnad i kroppen större delen av stakningen. Bara ett explosivt nedslag och sen avslappning. Har försökt överföra det tänket till löpningen och jag tycker att det gör att jag inte blir så utmattad i benen. Jag tycker att det funkar men att det tar tid att förändra sin teknik. 

Jag har redan anmält mig till nästa Göteborgsvarv.

Dag 149 Gräslig öken

Jag läste i en artikel i Forskning och framsteg att gräsmattor är att jämställa med öken när det gäller mångfald. Fick mig att fundera på vår trädgård. Vi har en stor trädgård med gräsmattor och rabatter. Det blir ganska mycket gräsmattor och jag har försökt hålla dem ganska så klippta. På försommaren räcker det inte med en klippning per vecka. Det går en hel del tid och bensin och dessutom blir det bullrigt. Visserligen har jag tyckt att gräsklippning för det goda med sig att man regelbundet får uppleva varje kvadratmeter av sin trädgård och att man då upptäcker behov lite här och där. Något ogräs som skall bort här, lite mer jord i en rabatt där och så vidare.

När jag läste artikeln började jag fundera på hur man skulle kunna göra istället och kom på att nu skall jag ha denna strategi. För det första så klipper jag det som är närmast huset ungefär som vanligt. Det är väl ungefär en tredjedel av gräsmattorna. En tredjedel klipper jag inte alls utan låter växa högt och sen släpper jag hästarna på att beta ner det. Vi har gjort så tidigare men då har jag tyckt att de trampar sönder för mycket men jag skall ge det en chans till. Denna del gör det inte så mycket om den är lite ojämn. Då får gräset växa upp, stråskjuta och blomma. I artikeln föreslog de att man skulle plantera blommor och skapa antingen en blommande svensk äng eller en så kallad målerisk äng. Jag tror att vi har lite för god jord för att det skall funka men det blir i alla fall mycket blommor. Nu är det tusenskönor i tusental vilket är mycket vackert. Agneta får köpa lite blomfrö som vi kan sprida ut. Maskrosorna och tistlarna kan jag gräva bort. Jag klipper gångar i ängen med gräsklipparen, det blir fint.

Den sista tredjedelen av gräsmattorna, det som ligger mellan ängen och den vanliga gräsmattan klipper jag mer sällan, varannan till var tredje vecka, och med klippaggregatet upplyft. Det blir då en slarvigt klippt gräsmatta men jag kan tycka att det är ganska snyggt. Detta är en lantbruksträdgård, ingen villaträdgård. Jag vill inte ha hästarna där för de kommer bara att använda buskar och träd till klia sig på och det gillar jag inte. De kommer också att rusa igenom rabatterna då och då och det är inte bra det heller. Jag är nöjd med en rufsig gräsmatta som mellanparti.

På detta sätt frigör jag arbetstid, sparar bensin och slitage på gräsklipparen och slipper bullret. Dessutom hoppas jag att insekter och andra småkryp skall trivas i det. Lite mindre öken helt enkelt.

Så här ser den så kallade ängen ut. Här ska hingsten få beta ner lite senare. 

Tusenskönor i ängen. Inte så utslagna för det var mulet.

Gräns mellan den mer "välklippta" och den ruffigt klippta. 

Närbild på den ruffiga.

Dag 148 En ny era

Jag tänker inte i bilder. Tänker du i bilder? Om jag säger "tänk dig en häst", ser du en häst framför dig? När du läser böcker ser du bilder av texten i huvudet? Jag gör det inte. Agneta och jag har varit gifta i över 30 år och det är först nu de senare åren som vi har förstått att Agneta tänker i bilder och jag gör det inte. Om jag säger till henne att här skulle vi kunna ha er rabatt så ser hon rabatten framför sig. När jag säger att här skulle vi kunna bygga en uteplats så ser hon den framför sig. Jag ser ingenting. Jag tror att jag tänker i funktioner. T ex att här skulle vi kunna ha en trappa för att då skulle vi enklare kunna komma upp. Men jag ser ingen trappa. Tänk att det skall ta nästan 30 år att komma underfund med.

Nåväl, inlägget heter en ny era. Vad är det för ny era jag pratar om. Jo jag har tänkt börja fotografera mer. Jag har nästan inte tagit några kort alls på flera år. När jag var ung hade jag foto som fritt valt arbete i högstadiet. Vi byggde ett mörkerrum här hemma och vi hade en systemkamera, en Konika T3. Vi fotograferade i svartvitt och framkallade och förstorade. Det var riktigt roligt. På min första tågluff hade jag kameran med och kanske på den andra men sen tröttnade jag på att släpa på den så på den tredje resan fick den vara hemma. På den tiden var det diabilder som vi har i mängder men aldrig orkar titta på. När digitalkamerorna kom började jag fotografera igen och det var roligt. Jag hade ordning på bilderna och skrev ut dem på en svartvit skrivare och satte in i en pärm. Svärfar tyckte att det var roligt att titta i den när han kom. Kameran tappade jag så att den gick sönder och Agneta, handlingskraftig som hon är, köpte en ny men mitt intresse för foto hade avtagit. Mobilkamerorna har jag aldrig gillat.

Den nya eran då. Jo har gått en fantastisk kurs i marknadsföring på sociala medier (Anna Åxman i Vessigebro) och då förstod jag jag måste ta tag i det här med hemsida och FB-sida. I söndags morse var det fantastiskt fint och jag tog tidigt en tur med MC-n med lite baktanke att ta bilder. Då insåg jag att kombon MC och foto funkar rätt bra. Det är enkelt att stanna till i vägkanten och ta några bilder, mycket enklare än med bil. Jag fick en hel del fina bilder som jag har börjat använda. Nu funderar jag till och med på att köpa en ny kamera. Det blir nog en spegellös systemkamera. För att fira denna nya era så har jag dagen till ära prytt inlägget med en bild från i söndags.

Dag 147 Som en projektil

Min syster har kunnat det länge, min bror likaså. För en månade sedan kände jag att jag måste bara lära mig det jag också. Att crawla alltså. I lördags nådde jag mitt mål att crawla 1 000 m i ett sträck. Det började med att min bror berättade om sitt crawlande när vi som vanligt badade bastu varje söndagkväll. Sen upptäckte jag att Therese Alshammar har en crawlkurs på TV4Play. Sex avsnitt, perfekt! Jag kollade på den och sen stack jag till Klitterbadet för att träna. (Klitterbadet är vår 50 meters saltvattensbassäng vi har här i Falkenberg. Helt fantastisk!). Oj vad jag käkade vatten men baske mig om jag inte kunde crawla lite nästan direkt från början. Nu slumpade det sig så min crawlkunniga syster råkade vara på badet samtidigt och gav mig lite råd och lånade ut en så kallad dong som man kan ha mellan låren för att få till bentagen bättre. I början fuskade jag lite och tog i botten med handen för att hinna andas men när jag gick över i den stora bassängen efter lite träning fann jag att det större djupet gjorde att jag kunde köra ner armen djupare och då får större hävarm som höll uppe huvudet tillräckligt länge för att hinna andas. Hon gav mig också tipset att andas åt vardera hållet vid var tredje armtag.

Ganska snabbt lärde jag mig alltså att crawla ganska hyfsat. Andningen funkade. Nu var problemet att jag blev fullständigt andfådd efter bara 25 meter. Jag kunde inte förstå det för jag har ju egentligen en ganska hyfsad kondition. Jag tog upp det med en kompis i idrottsklubben som tränar swimrun. Hans råd, som egentligen redan min syster och bror hade sagt, var att använd benen mindre. Benen är stora muskler som kräver mycket syre. Jag testade det och baske mig, helt plötsligt kunde jag crawla 200 m. Det i kombination att anstränga mig att simma sakta ledde till att jag bara några dagar senare kunde simma 700 m och nu då 1000. Mitt mål var nått! Nu handlar det om att finslipa tekniken och kunna simma lite snabbare.

Jag var på en föreläsning för någon månad sen om hjärnans fantastiska förmåga att utvecklas. Det var Studieförbundet Vuxenskolan som arrangerade den för oss cirkelledare. Alla i min ålder och äldre och nästan alla yngre också har fått lära sig att man föds med ett visst antal hjärnceller och sen förbrukas de bara. Varje gång vi dricker sprit så förbrukas det lite mer. Det är fel. Fel, fel, fel. Hjärnceller nybildas och vi kan påverka detta själva. Föreläsaren gav exempel på goda vanor för hjärnutveckling. De står inte i någon ordning utan är viktiga allihopa

• Bra mat. Det innebär långsamma kolhydrater som är energi för hjärnan, proteiner som bygger signalsupstanser och fett som isolerar och skyddar mot åldrande
• Fysisk träning med nya rörelser. Det är här som crawl kan komma in. Det är ett helt annorlunda sätt att simma med nya rörelser som involverar hela kroppen
• Tänk positivt. Mindfulness, hitta nuet. Det utvecklar vänstra frontalloben och minskar hjärnstress
• Lär dig nya saker, t ex simma eller några andra grejer som jag skall skriva om i kommande inlägg. Glöm inte att repetera. Jag skall nog skriva ett inlägg om hjärnans olika system också.
• Sömn är viktigt. Den behöver inte vara sammanhängande men skall vara tillräckligt många timmar per dygn. Minst sju timmar för de flesta människor.
• Umgås med vänner. "My friends reminds me that I am smart when I forget to remind myself"
• Ta egna beslut
• Nya miljöer. Alla behöver omväxling. Det kan handla om så enkla grejer som att möblera om. Det tvingar fram lite nytänkande och vi kommer ur komfortzoner som gör att vi utvecklas. Testa att byta plats vid matbordet och se vad som händer. 

Att lära mig crawla har varit en fantastisk upplevelse som jag verkligen kan rekommendera. Det var mycket enklare än jag trodde. Jag har alltid varit duktig på att simma bröstsim men samtidigt har jag tyckt att det är lite motigt. Att crawla gör att jag känner mig mer som en projektil. 

Dag 146 Rätt, rätt, rätt

Jag jobbar vidare med mitt projekt som jag startade för några veckor sedan och det går framåt. Idag hade jag ett genombrott där det blev rätt, rätt, rätt. Det är skönt när det blir så. Tänk vad man lär sig hela tiden. Jag jobbar ju med programmering och där är det verkligen så. Tänk om jag kunnat vad jag kan nu för bara några månader sen. Det hade faktiskt förändrat en del. När jag började programmera, det var på 70-talet, var det verkligen väldigt basic. Programmerade fickdatorer. Då hade varje rad och varje kolumn ett värde och ville man få något uträknat fick man ange rad och kolumnidentitet för den knappen och då kunde man automatiskt få t ex något kvadrerat. Magiskt. Sen kom det olika språk, t ex Fortran på Ultuna, Basic, Pascal och så vidare. De verktyg man, eller i alla fall jag, arbetar med idag är väldigt mycket för webben. Det betyder att man måste kunna HTML, Javascript och en massa ramverk inom det, t ex JQuery, dotnetframework mm. Ajax är inte ett tvättmedel om någon nu trodde det utan det är ett sätt för webbsidor att kommunicera med webbservrar utan att användaren egentligen märker det.

Det jag vill komma till är som vanligt att man måste lära sig så ofantligt mycket. Jag tycker att det är kul och i mina nästa inlägg kommer jag att ta upp några saker som jag lärt mig på sistone.

Dag 145 Mammas gamla kokbok

Det här med prokastination är ju helt otroligt. Just nu jobbar jag, som jag berättat, med ett nytt projekt. Det är väldigt kul men det är också svårt. Flera kvistiga problem som måste lösas så smart som möjligt. Det är viktigt att tänka rätt från början. Ett problem dök upp där jag måste finna lösningar på ett speciellt datalagringsproblem. Måste särskilja olika poster beroende på hur pass färdiga de är. Det är ganska abstrakt och besvärligt för om man inte löser det på ett smart sätt kommer det att bli risk för sammanblandning av olika poster. Det här är ett typiskt problem som man värjer sig för och försöker hitta enklare saker att göra. Det är ansträngande att tänka på det. Vad gör jag istället? Igår tog jag t ex en MC-tur till Hallandsåsen, väldigt trevligt förresten. Forsythior som blommar. Vitsippor överallt. Bokar och andra träd som ännu inte slagit ut och därför fantastisk utsikt över Laholmsbukten. Idag stod jag helt plötsligt framför en bokhylla och läste i en av mammas gamla kokböcker från sommarkursen på Plönninge lanthushållsskola 1955. Helt otroligt. Plötsligt var det viktigare än att lösa mitt problem. Sen har jag varit hos hästarna, förberett för lastning av ett travband som skall säljas och ringt några gamla kompisar. Faktum är att jag löst Rubiks kub en gång också. Allting som triggar belöningssystemet men som inte för mig närmare min lösning på det kniviga programmeringsproblemet. Eller har det det kanske? Ja faktum är att helt plötsligt så fann jag lösningen! Undrar om det inte var när jag satt på toaletten.

Dag 127 Rörande

Det är inte klokt vad mycket man måste kunna för att vara jordbrukare. Jag tror att jag har skrivit om det förr men det skadar inte att upprepas. Nu handlar det om rör och kyla. Vi har ju haft en köldknäpp och när det är riktigt kallt som det nu var sist så tränger kylan sakta men säkert längre och längre in i husen. Jag har fixat det riktigt bra i utestallet med vattnet i ett litet värmeskåp. I det stora stallet är det tufft när det inte är så många hästar inne. Även i år. Det man skulle göra är ett cirkulerande system med lite värme. Det är fullt möjligt. Jag får nog ta tag i det någon gång.

Dag 144 Fel, fel, fel

Idag har jag startat ett nytt projekt och det är så kul. Jag kan inte berätta vad det är för det är en företagshemlighet. Det börjar oftast med en känsla av rastlöshet. Jag känner mig färdig, eller i alla fall tillräckligt färdig, med de pågående projekten. Det är viktigt att inte fastna  i dem för då blir det lätt att man överarbetar och det oftast varken till nytta för min ekonomi eller för kundens behov. Då kommer man in i säljfas och det är roligt men man måste också ha respekt för att kunden måste ha tid för att hänga med.

Projektet är ett webbprojekt som de flesta av mina projekt är nu för tiden. Det betyder databas och webbsidor. Ni anar inte hur många fel man gör på vägen. Det ena efter det andra men till slut blir det bra. Felen visar en på något sätt på rätt väg. Fel är underskattat.

Dag 143 Buss

Coach betyder buss, visste du det? Vi har haft besök av en coach idag. Jag tror coachning är jätteviktigt. Alla behöver bli coachade och de som inte blir coachade riskerar att stå och stampa. Jag sa till henne att det är värdefulla tjänster hon levererar. Jag förstår det, och ändå köper jag inte några coachningstjänster. Varför är det så? Jag är oerhört stolt över de produkter jag utvecklar i mitt företag.  Det är en skön känsla.

Att skapa ett dataprogram handlar om att skriva tusentals rader kod och koden behöver vara väldigt korrekt för att det skall fungera. När jag skall skapa ett nytt dataprogram har jag hela projektet klart för mig inne i skallen och sen är det bara att börja snickra med koden. En databas skall tas fram. Struktur skall skapas och en plattform skall byggas. Sidor skall tas fram. Det hela skall kontrolleras. Sådana här system är inget man snyter ur näsan, det kan jag lova.

Jag har tur för jag har en coach som coachar mig och knuffar mig framåt. Det är Edvard, vår yngste son. Det känns som att han har en plan för mig. En plan som bygger på min vision. När han förklarar för mig vad jag måste göra så sätter jag mig ofta på tvären men helt plötsligt så upptäcker jag att jag gjort som han föreslagit och det har blivit bra. Nu har han satt upp ambitiösa affärsmål för mig. De känns helt orimliga. Hur skall jag klara det? Hur skall jag kunna ta mig dit? Men samtidigt, jag har ju största förtroende för de produkter vi tar fram. Jag är verkligen stolt över dem. Om inte jag skall klara det vem skall då göra det? Kanske coachtjänster skulle kunna hjälpa till.

Jag har varit med i ett roligt projekt i Näringslivet Falkenberg där företagare sattes samman i successteams som träffades regelbundet under ett halvårs tid. Det var jättebra och det förflyttade mig. Det gjorde att jag skapade mig tid att arbeta med mitt företag. Det kan jag rekommendera.

Med detta vill jag ha sagt att coachning är viktigt och att det är en värdefull tjänst. Hur skall vi få människor att förstå att det är en tjänst som det är värt att betala för? Hur skall jag få mig att förstå det?

Dag 142 Rotmos

Nu jagar jag rötter. Det är bästa tiden för det. Det är alltså vår och då börjar det växa. Det första som växer är de värsta ogräsen som till exempel skräppor. De växer i hagarna och frodas alldeles förfärligt. Vi kör ju ekologiskt här och den bästa metoden är faktiskt att plocka fram spaden och gå runt och vända upp och ner på växterna. Min strategi är alltså att ta rejäla spadtag och få upp så mycket som möjligt av roten och vända den uppåt så att den torkar ur och plantan dör. Förvånansvärt effektiv metod måste jag säga och ju tidigare man gör det desto bättre för nu är marken mjuk och lättarbetad. Förra året var jag senare på det och fick gå runt i hagarna och kämpa på torr och hård lera. Andra ogräs som är jobbiga är naturligtvis Jätteloka som jag gräver upp om jag kan och tistel. Min erfarenhet är dock att det ger effekt. Jag tar en timme då och då och man hinner förvånansvärt mycket. Så är det väl med det mesta. Det tar emot att börja men har man väl satt igång går det av bara farten och oftast snabbare än man tror.

Dag 141 Snacka dynga

Idag skall vi snacka om dynga. Det har vi två stycken. En vid varje svinhus. I ändan. Ett svinhus funkar så att där finns boxar som grisarna bor i och utanför finns en gödselränna som de gödslar i. Dagligen går skrapor och transporterar gödslen i husets längdriktning där det till slut hamnar i en hög som ligger på en gödselplatta. Från plattan går en rörledning, dränering, till en gödselvattenbrunn. Där hamnar gödselvatten som är en blandning av urin, regnvatten och sköljvatten från gödselstacken. Det sprids ut med en gödseltunna på åkern. Det sker oftast i samband med vår- eller höstsådd men kan mycket väl ske i växande gröda också. Gödselplattan töms i samband med att jorden brukas för att man inte skall göra några förluster i form av ammoniakavgång till luften.

Gödselkörningen i sig förtjänar egentligen ett eget kapitel men jag kan nämna att när jag började som bonde 1991 så var det ett jätteprojekt med massvis med gödselkörare, traktorer, gödselspridare, fika- och lunchrast och merafton och hela dagen. Nu märker man knappt att det har kommit en jättespridare och lastare innan de är klara och har försvunnit från gården.

Dyngan är en mycket populär yngelplats för flugor. Speciellt grisdyngan gav liv åt enorma mängder flugor som förpestade tillvaron för hela byn. Ibland var det nästan omöjligt att vara utomhus på somrarna och hade man glömt stänga dörren så var huset snabbt fyllt av flugor. "Stäng dörren!" hördes ofta här hemma. Före sänggående gjorde man ofta en runda med flugsmällan. Flughelvetet var inte roligt. Jag försökte på alla möjliga sätt komma åt problemet men inget fungerade. Jag täckte till och med över dyngan med plast för att den skulle bli så varm att flugäggen skulle dö men det hjälpte inte. Gift har jag aldrig haft framgång med. Inte heller att kalka. Nu har vi inga grisar kvar och med dem försvann flugorna också. Vi har hästar i det andra stallet men de verkar inte generera några flugor som besvärar oss. Den kanske blir så varm att flugorna inte klarar av det.

Nu har jag ett nytt projekt på gång i den ena dyngan. Själva gödselplattan har blivit en uppställningsplats för ensilagebalar och på utrymmet mellan plattan och gaveln har det blivit ganska skräpigt och en massa ogräs och jobbiga buskar. Jag har t ex sparat gamla telefonstolpar där. De använder jag numera som avgränsningar till rabatterna. De gör mer nytta där. Jag satte igång och försökte göra fint och då fann jag en fantastiskt fin stenläggning under ett decimetertjockt jordlager, som jag nu frilägger. När jag visade Agneta platsen blev hon inspirerad och vill odla saker i den skyddade miljön. Det är lite av ett mikroklimat där. Vindruvor skulle trivas fint där. Det är ett roligt projekt. Nu har jag frilagt en stor del av ytan och skall göra stenläggningen fin. Den blev lite skadad när jag drog bort fläderbuskar som rotat sig där. Nästa steg är att ta bort fundamenten till gödselbanorna. Jag gjorde ett försök igår med släggan men det var för välbyggt. Får nog låna någon typ av bilhammare för att lyckas med det.

Det roliga är att det ligger alldeles bakom Agnetas växthus som ligger i en skyddad del av gårdsplanen. Bakom det finns en dörr och där bakom ligger den här platsen. Det skall bli roligt att se var det hela slutar.

Dag 140 Värsta branden

Var och lyssnade på EU-parlamentariker Fredrik Federley häromdagen. Det var intressant. Han berättade bland annat att Rysslands tidigare strategi var att stödja kommunistiska grupper i olika länder. Det var inte så framgångsrikt. Nu gör man istället så att man letar upp den största "branden" i respektive land och så häller man på bränsle där. På så sätt har man t ex tydligen stöttat högerextrema krafter i Italien och Frankrike. Uppenbarligen samma sak i USA och i Storbritannien. Jag har sett filmen Brexit som handlar om just Brexit. Intressant film tycker jag. De följer kampanjen från början till slut. De identifierade tre miljoner väljare som blivit bortglömda av andra partier, och tog reda på vad de har för fördomar mot EU. Sen bombarderade de dem med information, jag tror det var över en miljard annonser, på kort tid som förstärkte fördomarna. De behövde inte vara sanna, det räckte att de trodde på dem.

Jag sysslar med försäljning. Har gjort det hela livet utan att förstå det. Som liten hade jag till exempel ett 4H-företag med sockermajsodling som affärsidé. På den tiden fattade man nog inte riktigt det stora i att producera saker och sen sälja dem. Att jag inte fastnade för sockermajsodling! Något så lättsålt har jag aldrig varit med om. Det växte så att det knakade och en runda hos grannarna och allt var sålt. Det här var ju 50 år sedan så på sockermajsmarknaden var det ingen jättekonkurrens.

Nåväl om försäljning kan man säga mycket men det jag tänkte komma till var att jag lärde mig något viktigt när jag arbetade på LRF på 80-talet. Jag hade organiserat ett möte för några lantbrukare och bjudit in LRFs informationschef Hans-Olof Ramberg. En mycket kompetent människa som numera tyvärr är död. Det här får bidra till att hedra hans minne. Han berättade om LRFs arbete med information. Han sa att det viktiga är inte att påverka de som är negativa att bli positiva, för det är nästan omöjligt. Det viktiga är att fråga vad de nöjda vad de tycker om och sen berätta det för andra. Det är ju faktiskt samma strategi som man gjorde i Brexit fast åt andra hållet.

Dag 139 Min dröm

Mardrömmar är och har alltid varit en del av mitt liv. Som mjölnare drömde jag mardrömmar om att det blev stopp i kvarnen och det var mjöl överallt. Det var ofta sanndrömmar. Som grisproducent drömde jag om grisar som sprungit lösa, vattenledningar som gått sönder och vatten som sprutade, fodermaskiner som inte stannat när de skulle och fyllt boxarna med mjöl. Dessa mardrömmar kan fortfarande komma. En gång många år efter att jag slutat med grisar drömde jag att jag satt in grisar i stallarna och sen glömt bort dem. När jag öppnar dörren är det utsvultna grisar överallt och rent kaos. Hur kunde jag glömma att jag satt in grisar och varför gjorde jag det? Där finns ju ingen inredning eller boxar eller någonting! Hur kunde Agneta tillåta att jag gjorde det. En gång när jag öppnade dörren och det sprang grisar lösa överallt så drömde jag att "detta måste vara en dröm" så jag stängde dörren och gick tillbaka in och gick och lade mig att sova. När jag vaknade visade det sig att det stämde, det var en dröm. Kreativ problemlösning. Jag har pratat med många lantbrukare som fortfarande drömmer om djur de satt in på en massa konstiga platser på gården och sen glömt av dem.

Som löpare drömmer jag att jag har anmält mig till lopp och glömt bort att träna eller att jag kommer till ett lopp och har glömt skorna. Ofta är jag sent ute och jag hittar inte var jag skall hämta nummerlappen eller att starten går och jag har inte ens bytt om. Som resenär drömmer jag att jag skall till flyget och är jättesen och har massor att packa och det är hur struligt som helst.

Nu har jag börjat drömma mardrömmar om mitt jobb som programmerare. Inatt drömde jag att jag var på en konferens och där visade jag mitt nya dataprogram för några kunder. De blev intresserade och beställde och jag sa att jag fixar en inloggning bums. När jag skulle göra det så hade jag glömt vad databashanteraren hette. Jag kunde för mitt liv inte komma ihåg det. Det var något med Microsoft SQL. Men det hette något mer, vad var det? Rover? Rider? Jag kunde inte komma på det. Tiden gick och jag blev mer och mer desperat. Nu slarvade jag på kuppen bort datorn och där hade jag all programvara som jag inte säkerhetskopierat. Hur kunde jag vara så dum? Hur kunde jag glömma namnet på databasen? Håller jag på att bli åderförkalkad? När jag vaknade kom jag på vad databasen hette: Microsoft SQL! Och datorn var på sin plats och allt var säkerhetskopierat.

Det var ett tag sen jag drömde om bortglömda grisar. Skall det nu bli ettor och nollor på fel plats jag kommer att drömma om?