Dag 48 Ny utrustning

Fortsättning från dag 44

Successivt utvecklades tekniken och en blandare på 1,5 ton med elevator installerades. Det var säkert en välkommen investering! En körvåg införskaffades av min pappa. Det var en begagnad betvåg från Skåne som levererades med en lastbil. Detta måste varit i början av 60-talet. En grop grävdes för vågen och tidigt nästa morgon skulle vågen sättas ner. Min pappa berättade att han funderade om han måste sätta upp något slags hinder så ingen skulle falla i gropen på kvällen. Om han nu gjorde det eller inte kommer jag inte ihåg men jag har i alla fall för mig att någon sen nattvandrare höll på att fall i eller föll i gropen under natten.

I mitten av 60-talet byggde min pappa till kvarnen med en modernare högdel som ökade kapaciteten avsevärt. Då tillkom en tippgrop för löshantering av spannmål och möjligheten att leverera även fodret löst till kunderna. Ytterligare en hammarkvarn och en blandare kom till. Hammarkvarnen var begagnad och kom från Mölnlycke där den malt papper. Den gamla hammarkvarnen var på 50 hk och den nya på 35 hk. Den nya blandaren rymde 3,5 ton. Krossen flyttades från den gamla delen till den nya och det var troligtvis i den vevan som stenkvarnen försvann. När man körde för fullt malde man ca 3,5 ton spannmål timmen. För att driva kvarnen krävdes två anslutningar för el, en på 100 Ampere och en på 80 Ampere. 

Dag 47 Vilket flax

Jag har kollat med Robert, travtränaren på gården. Han är en fenomenal fågelskådare och jag frågade honom om det var något särskilt han ville nämna när det gäller fåglarna i Boberg. Han sade bestämt att jag skall nämna att häromveckan såg han två kungsörnar och två havsörnar. Det tyckte han var häftigt och det brukade han inte se. Jag såg själv några stora fåglar i helgen. Jag kunde inte bedöma om det var kungs- eller havsörn med de var verkligt stora. Mäktiga fåglar. Kungsörnar kan bli två meter mellan vingspetsarna och havsörnen ännu större. Havsörnen var nästan utrotad på 70-talet och nu finns de här, vilda. Underbart. Var på Getterön i Varberg för ett par månader sen och där fanns massor av havsörn.

Dag 46 Värme

Jag berättade igår om mötet jag hade med en tysk turist vid Hallarnas Hembygdsgård. Han hade brutit salt med varmvatten som de pumpade ner i borrhål. Sen torkade de bort vattnet och saltet blev kvar. De hade slutat trots att det fanns obegränsat med salt kvar i berggrunden. Varför hade de då slutat? Jo för att värmekraftverket vars spillvärme de använde hade lagt ner! Fattar du? Det var inte saltet som var tillgången, det var spillvärmen. Saltet var förädlad spillvärme. Genialt. Är det inte så det ofta är. Jag besökte Nordiska Malt i Halmstad hamn för ett tiotal år sedan och det var samma sak där. Malt var en mogen produkt utan några som helst marginaler. Läget på anläggningen var toppen för de hade inga transportkostnader till hamn. Därför kunde de konkurrera med de andra producenterna som hade en transportkostnad. Är det kanske samma sak med det du sysslar med? Vi säljer en sak men samtidigt köper kunderna något annat. Vi säljer kläder, kunderna köper status. Vi säljer bensin, kunderna köper transporter. Vi säljer griskött men kunderna köper protein. Ja, jag vet inte men jag tyckte att det var ett intressant möte i Boberg.

Dag 45 Salt

Idag skall jag berätta om ett intressant möte jag hade i Boberg en gång. Jag har tidigare berättat om Bobergspuben som vi har en gång per sommar. Vi har den vid Hallarnas Hembygdsgård och fallet i Boberg som är en riktig sevärdhet. Många turister stannar till där för att beundra vår vackra stenbro, fallet och de naturliga bergsförskastningen på nedansidan fallet. Så även denna gång. Då var det en tysk turist som stannat med sin bil. På något sätt kom han fram till oss och började prata. Han ville veta om de kunde campa någonstans i krokarna och det var ju inget problem. Vi frågade om de inte ville vara med på vår pubafton och de ville det. Jag tycker alltid att det är roligt att få chansen att träna mina språkkunskaper så jag snackade en del med mannen. Jag frågade vad han arbetade med. Numera var han pensionär men han hade arbetat hela livet med salttillverkning. Jag frågade hur det gick till och han berättade att man borrar djupa hål i salthaltig berggrund. Sen pumpar man ner varm vatten som löser upp saltet. Det kommer sen tillbaka med hög salthalt och då torkar man bort vattnet och kvar finns saltet. Fascinerande. Jag frågade om de fortfarande bröt salt men det hade de slutat med. Då frågade jag om varför man slutat, hade saltet tagit slut. Nej, salt fanns hur mycket som helst, det skulle räcka tusen år till sa han. Varför hade de då slutat? Jo det skall jag berätta imorgon.

Dag 44 Blanda

När man byggt en kvarn måste man ju ha kunder, de kommer inte av sig självt, förstod farfar Johan. Kvarnakörarna från Heberg passerade ju hans kvarn på vägen till den gamla vattenkvarnen vid fallet men de stannade inte av sig självt. Min pappa Sven Göran Nilsson har berättat att för att få den första kunden gick Johan helt enkelt ut på vägen och stoppade Gunnar på berget och frågade var han skulle. Eftersom han var på väg till kvarnen mer eller mindre ledde han in ekipaget till sin kvarn och sen började kunderna komma av sig själva. På 50-talet lades den gamla kvarnen vid fallet ner och den byggdes om till dagens kraftstation i början av 60-talet. Jag kan inte för mitt liv komma ihåg mycket mer av det bygget annat än att åns lopp leddes genom en tunnel under vägen och genom Halla Håla medan dammen byggdes om. Mina bristande minnen kan kanske förlåtas då att jag inte var mer än tre – fyra år vid den tiden!

Utrustningen i Bobergs Foderförädling utgjordes av mottagning för säckar, tippgrop för säckar, elevator, hammarkvarn, kross och stenkvarn samt utlastning. Någon blandare fanns inte från början utan mjölet spriddes ut på golvet. Sen spred man ut koncentratet ovanpå mjölet och blandade om med skyffel för att slutligen med skyffel fyllas i säckar. Säckarna förslöts med sk säckaknut som jag skall beskriva lite senare i detta dokument. Min farbror Bengt Erland Nilsson har berättat om detta slitsamma och dammiga jobb. 

Dag 43 Mal

Den nya kvarnern i Boberg

Bobergs Foderförädling är min kvarn och den vet jag lite mer om. Min farfar, Johan Nilsson, grundade kvarnen i 1937. Orsaken till detta misstänker jag är att han insåg att det behövdes en modernare kvarn som drevs av elektricitet. Den byggdes i Arvesgårds gamla ekonomibyggnader. Han hade köpt Arvesgård redan på 20-talet och tillgången till dessa byggnader också var en drivkraft för att starta kvarnrörelsen. En annan drivkraft förstår jag dels ligger i valet av namn ”Bobergs Foderförädling”. Johan läste mycket och genom att studera tysk lantbrukslitteratur förstod han att modernt foder inte bara bestod av krossad eller mald spannmål. Det måste kombineras med koncentrat. Därav namnet Foderförädling. Den fick också en logotype som jag har för mig var en tecknad bild av kvarnen sedd från toppen av ladan. För att återgå till det här med foder så hade han också egetproducerat foder för värphöns. Han hade i sina böcker sett att höns hade olika foderbehov beroende på var i sin värpcykel de befann sig. Därför lanserade han BF1, BF2 och BF3 som skulle fylla dessa behov. 

Dag 42 Brygghus

När jag var liten hade vi ett brygghus. Nu låter ju det jättetrendigt att ha ett brygghus. Mikrobryggerier är drömmen för många. Men när jag var liten så fanns det säkert brygghus på många gårdar. Vi bryggde dock inte så mycket i det. Det fick utgöra gårdens verkstad. Det låg nästa mitt på gårdsplanen så nu kan man tycka att det låg lite i vägen. Jag har så svårt att bedöma storlekar men det kanske var 6-7 gånger 4 meter. Ca 25 - 30 kvadrat kanske. Tegeltak och brädväggar. Brygghus var vanliga fram till 40-50 talet.

När man kom in så fanns det till vänster en bastu. Den bestod av en liten duschavdelning och så själva bastun som var vedeldad. Jag kan bara komma ihåg att vi badade i den en gång och det funkade fint. Blev rejält varmt. Kan inte fatta var bastuaggregatet blev av. Pappa gillade ju inte att slänga grejer så det borde stått någonstans på gården men jag har inte lyckats lokalisera det. Kanske det ligger under halmen och då dyker det väl upp någon gång. Till höger fanns själva verkstaden. Där fanns en arbetsbänk utmed väggen och i mitten runt skorstensstocken fanns en järngryta som värmdes av den eldstaden. Tror inte att jag var med och eldade i den någon gång. som jag kommer ihåg det användes grytan till att värma vatten som sen användes till att skålla grisar med vid slakt. Troligtvis användes det till tvätt också. I verkstaden hade vi en kompressor som var byggd av en gammal mjölkmaskin. Den funkade fint till det mesta men nu skulle man nog inte vara nöjd med den kapaciteten. Men däcken var mindre förr.

Vi mekade en hel del i brygghuset. Ett roligt projekt var att vi fick plocka sönder en gammal traktor. Det var en Bolinder Munktell som skulle skrotas. En sån som hade tändkulemotor. Du kan tänka dig att vi tyckte det var spännande. Jag kommer ihåg när vi delade den på mitten och den föll ihop. Men skall man vara riktigt ärlig var vi nog för små och okunniga om teknik för att till fullo uppskatta denna sönderdelning.

Brygghusen användes för till att brygga öl i. Det var inget som vi gjorde och jag fattar inte hur det skulle kunna gått till. Nu för tiden skall det ju vara så himla hygieniskt om man skall få till ölprocessen och jag tycker inte att den miljön som var i brygghuset är precis någon laboratoriemiljö.

Brygghuset revs när jag var ungefär 13. Faktum är att det var jag som fick riva det. Jag jobbade med det på något skollov. Det var riktigt lärorikt. I den vevan revs även ett annat hus som låg intill. Det var ett gammalt hönshus och jag har för mig att det även använts som svinhus även om det var litet. Huset var avlångt och i ändan fanns gårdens dass. På dasset hade vi telefonkataloger som dasspapper. Man skulle riva ut några sidor, knöckla ihop dem och sen använda dem att torka sig med. Funkade ganska hyfsat. Dasset fick man hjälpa till att gödsla ut då och då. Inget höjdarjobb men det skulle göras.

Den här byggnaden använde vi som garage och till att lagra skräp i. På den tiden fanns ju ingen sophämtning utan säckarna som ansamlades i byggnaden lastade man då och då på en traktorkärra och körde ner och slängde i märgelgraven där de så att säga "försvann". Ja det var tider det.

Båda dessa byggnader ersattes i mitten av sjuttiotalet av det om nu utgör vårt garage och verkstad. Där finns också ett uppvärmt personalrum.

Dag 41 Vem väntade

Här är de som år 2000 väntade på bussen till skolan.
Jonas, Cecilia, Ola, Sara, Anders, Marie, Aron, Oskar, Oskar, Fredrik, Elisabeth, Elin, Clara, Anders, Elias, Fredrik, Per, Johan, Erik, Ludvig, Tova, Vera, Edvard, Karin, Ellen, Markus, Fredrik, Ulrika och Frida.

Och här är de som väntade 1970.
Ingvar, Lars, Bengt, Verner, Putte, Margareta, Stefan, Marianne, Jan, Birgitta, Claes, Karin, Bengt, Lasse,
Magnus, Lars-Erik, Ingela, Ulf, Helena, Ann-Britt och Ann-Charlotte.
Ann-Charlotte.

Vet du vem de är?

Dag 40 Pub

Sommaren 1993? började vi en tradition som vi inte kunde ana skulle bli så långvarig. Vi var tre familjer som tyckte att vi behövde en mötesplats i Boberg. Vi hade ju Hallarnas hembygdsgård så vi tog helt enkelt och gjorde ett flygblad som vi stoppade i alla brevlådor. Där bjöd vi in till en Bobergspub en kväll mitt i veckan i juli månad. Vi hade ingen aning om hur det skulle gå. Vad skulle folk tänka? Vi var nog ganska oroliga. Vi ville ha det enkelt så vi sa att vi fixar öl, vin och läsk till självkostnadspris och så tillhandahåller vi lite tilltugg och så får vi se hur det går.

Vi var ju jätteoroliga men så började vi snacka lite med grannarna och det verkde som om idén fallit i god jord för folk var positiva och sa att de skulle gå. Och det gjorde de. Jag kommer inte ihåg nu på rak arm hur många som kom men det var åtskilliga och det hela blev jättelyckat och under kvällen beslöt vi att det här måste bli en tradition. Tre familjer fick ansvaret för nästa års pub och ganska snabbt fixade Inga Thimansson i Kulingehus en pärm där vi kunde dokumentera lite och som fick bli ett vandringspris som gick mellan de som turades om att arrangera. Nu i somras hade vi haft över 20 Bobergspubbar så det får man säga har varit lyckat.

Det som är så bra med att arrangera en sån här grej är att fast man bor på en ganska geografiskt begränsade plats så är det en hel del människor som man inte träffar någon annan gång under året än på Boberg. En annan framgångsfaktor är att vi har försökt hålla det ganska enkelt. Inte låta erbjudandet eskalera så att det bara blir jobbigt att arrangera. Risken med arrangemanget är litet. Blir det över lite dricka så finns det alltid de som köper in det.

En annan viktig faktor är att vi har haft tillgång till Hallarnas Hembygdsgård. Ägarna, dvs de som äger kraftstationen i Boberg har alltid varit så justa och låter oss gratis vara där. De alla flesta åren har vädret tillåtit att vara utomhus och då blir det ju enklare att arrangera även om det är en del kånkande med bord och stolar.

Bobergspubben är ett bra arrangemang som överlevt nu över 20 år. När vi startade var det mycket barn i Boberg och då fick det mer karaktären av en famljefest men nu är det inte så många barn men de vuxna kommer ändå. Och de har med sig vänner och släktingar vilket ännu mer ökar kvaliteten på arrangemanget. Har det börjat så här lär det nog fortsätta ett bra tag till.

Dag 39 Vad väntar de på... fortsättning

Jag hade rätt! Det var många barn som väntade på bussen utanför vår trädgård för 10 år sedan. Nu är det bara två. För att ta reda på det så har jag kartlagt alla som är födda i Bobergs By med lite omnejd sen 1951. Jag har gjort en lista med Gårds eller husnamn, namn och födelsedatum. För att få reda på alla uppgifter så tog jag upp frågan på vår studiecirkel i LRF igår kväll. Det var jättebra. Tillsammans hade vi all information. Det är ju det som är poängen med en studiecirkel. Nåja, jag fick en jättefin lista med alla födda och boende i Boberg sen början på 50-talet. Sen bestämde jag att jag skulle kolla 1965 och framåt i femårssteg. Det betydde att de slutade 2015. Och så var jag intresserad av hur många skolbarn som fanns, dvs barn i åldern 7-19 år. Och voilá, här är resultatet!

Som du ser var den verkliga peaken vid millennieskiftet. Inte mindre än 30 skolbarn. Helt ofattbart många i lilla Boberg! År 1970, dvs 30 år tidigare var det drygt 20. 1970 var jag 11 år. Mellanstadiet. Då gick bussarna till Hertingskolan via Grimsholmen. Och då snackar vi inte den fina väg som vi har nu. Nej en förskräckligt kringlig historia runt gårdarna vid havet och genom Ringsegård. Helt annorlunda mot idag. Ungefär som bussarna. Är det någon som kommer ihåg Blå Faran? Är dock inte säker på att just den gick så mycket på denna rutt. Innan bussen kom till Boberg hade den varit i både Slöinge och Eftra så de barnen hade en ännu värre resa. Konstigt att vi inte cyklade mer till skolan på den tiden. Men cykeln var faktiskt inte ett transportmedel på samma sätt som den är nu och kanske kommer att vara framtiden. Det var mer en underhållningspryl. 

När jag var barn gick en del bussar till Skrea och resten till Falkenberg. Det var en tidig buss som gick runt sju och en sen som man tog om man hade sovmorgon. Den gick vid nio. Det var guld med sovmorgon och sena bussen. Stefan på Bobergs Gård berättade att ett tag fick man cykla halvvägs till Kaggs för att ta bussen där. Kommunen hade ställt en gammal badstuga där som fick tjänstgöra som busskur. Appropå busskurer så har det inte varit så vanligt i Boberg. Det fanns inte på min tid. Pappa Sven Göran var ju skolpolitiker och tyckte att barnen borde har busskurer. När vi var på semester fotade han ibland snygga kurer som han visade politikerna i Falkenberg för att stimulera utvecklingen här. Jag tror att de var lite sega att hoppa på.

Studera grafen. Känn magin i den. Tänk på vad den representerar. Försök förställa dig hur det var på busshållplatsen bakom våra rododendronbuskar ute vid vägen under bra många år runt millennieskiftet. Det såg väldigt trevligt ut men det är inte säkert att det var. Det skulle vara kul att veta vad ungarna tyckte. De kanske kan svara på detta inlägg och berätta. 

Dag 38 Historien om kvarnen fortsätter

Del 2 i avsnittet om kvarnverksamheten. Påbörjades dag 15.

Bobergs kvarnhistoria

På en skylt vid hembygdsgården står att det funnits en kvarnverksamhet i Boberg sen 1500-talet. Om den vet jag inte mycket och denna artikel skall heller inte handla om denna tidigaste historien. Denna artikel skall handla om kvarnverksamheten i Boberg under 1900-talet. Och jag kan med stolthet berätta att jag varit en del av den. Med all sannolikhet blir jag den siste mjölnaren i en kvarntradition mer rötter i 1500-talet.

Den första halvan av seklet var kvarnen en vattenkvarn vid fallet. Den uppfördes redan på 1830-talet och var byggd i tre våningar. Ägaren till den kvarnen var Yngredsfors Kraft AB från 1930. All kraft kom från vattnet i Suseån som var en pålitlig leverantör då det fanns ett flöde med reglerad damm praktiskt taget hela året. Fallhöjden var 3,8 m. I uppgifter från skriften Svenska Kvarnar från 1940 berättas att kvarnverket drevs av tre motorer om sammanlagt 61 hästkrafter. Jag tolkar detta som att vattnet drev en generator som drev kvarnmotorerna. Bestyckningen i kvarnen utgjordes av fyra par stenar, en dubbel valsstol, korngrynsverk och fullständigt rensverk. Kvarnen upplystes dessutom med el från den egna generatorn. Totalt arbetade två man i kvarnen. Kvarnmästare var Hilding Bengtsson som tillträdde den befattningen 1921. Han kom från Ullared och utbildade sig i Harplinge kvarn. Han bodde med sin familj på det som nu är hembydsgården. 

Dag 37 Fasan

Var på middag hos min bror idag. Då kom vi att tala om det här med fåglar. När vi var små fanns det alltid flockar med fasaner både hemma i Svensgård och på Maen. Nu ser vi sällan till dem. När Agneta och jag flyttade till Boberg för drygt 20 år sen fanns det också fasaner, kanske inga jätteflockar men ändå. De bodde i märgelgraven, dvs en gammal grop där de förr bröt kalkhaltig lera som de använde för att förbättra PH i jordarna. I och med hästverksamheten så har det så klart blivit mer aktivitet där som de inte gillar. De bodde antagligen i hela bäckravinen mellan ån och Lilla Svensgård som ligger på vägen mellan Boberg och Heberg. Den är fortfarande ett väldigt bra skydd för dem men det hjälper inte. Jag tycker också att det har blivit mer vallar och under tiden har det funnits trädor som borde gett skydd och foder åt dem under hela vintern. Träda fanns inte när jag var barn. Inte några vallar hellre på Svensgård eller de närmaste gårdarna heller. Jan berättade att det förr alltid fanns en rapphöneflock som bodde i bäcken mellan Svensgård och Maen och de har vi sett till av och från de sista 20 åren. De senaste åren verkar de dock lysa med sin frånvaro.

Jag har kollat upp lite om fasaner. De har minskat stadigt sen 60-talet i hela Sverige och det beror sannolikt på lantbrukets moderna metoder. Fasan är ingen naturlig art av den svenska faunan. Den planterades in på framförallt 1800-talet. De äter både vegetabiliskt och animaliskt och är berodende av stödutfodring under snöiga vintrar. Den boar i rishögar och långt gräs. När de är unga är de inte så smarta utan rävarna tar lätt äggen, som kan bli upp till 22 st. När de blir äldre blir de bättre på att gömma sina bon.

Rovfåglarna har dock kommit tillbaka. Nu finns det kungsörnar i skogen och jag tror att det syns havsörnar då och då också. Travtränaren Robert är mycket duktig på fåglar och han rapporterar ständigt alla iakttagelser han gör. För något år sedan såg han t ex en kungsfiskare i bäckmynningen alldeles nedanför där vi bor. Det fattar ju inte jag riktigt hur stort det är, jag är ju helt rudis på fåglar. I fallet finns det t ex strömstarar men jag kan stå där och kolla efter lax hur länge som helst utan att märka en enda strömstare.

Jag tycker att vi har lite dåligt med småfåglar i trädgården men jag inbillar mig att det beror på att de inte behöver gå till husen för att hitta mat. Där hästarna är finns hur mycket som helst.

Numera betar hästarna hela åbrinken nedanför vårt hus. Innan var det helt fullt av vass och nu är det helt betat och öppet. Jag trodde att vassen var en bra miljö för faunan men nu har jag lärt mig att det faktiskt är en ganska fattig miljö. Den betade åbrinken är mycket rikare. Hästarna gör hål i marken där fåglar häckar och insekter trivs. Och så blir det ju mycket finare när det är öppet. Leve de betande djuren.

Men det skulle vara roligt med lite mer fasaner. De finns ju, såg en häromdagen, men det är inte där stora flockarna som drog fram över gårdsplan som de gjorde förr. Kanske man måste göra någon åtgärd för att få igång dem.

Dag 36 Ta dig ett järn

Järn är väl ett fantastiskt material. Hårt, starkt och mjukt. Snygg färg. Formbart. Läckert. När jag var liten fanns en smedja i Boberg. Men det är egentligen före min tid så jag har bara minnen från när det var auktion där. Vi har en del saker på gården som kommer från den auktionen. Ett städ, några kolossala skiftnycklar och ett på stolpskor. Grejer som vi haft nytta av genom tidens gång. Men i smedjan finns fortfarande ässjan kvar och den skall funka.

När smedjan i Boberg lade ner fick vi åka till smeden i Heberg. Den ligger mittemot Söderskolan idag. Sen lade den smedjan ner och vi fick åka till Allberg för att få hjälp att laga saker och sen blev det väl Lantmännen som sålde de tjänsterna. Men då hade utvecklingen gjort att man kunde ha svetsar på gårdarna och det skaffade vi. Något kunnande att svetsa det hade vi ju tyvärr inte men det skaffade vi. En kund i kvarnen arbetade som svetsare på varvet i Falkenberg och han gav oss de första grundläggande kunskaperna i att kunna fästa metaller i varandra. Han kom från Räckull som numera inte finns längre men som då låg mellan Maen och Skrea. Han var jätteduktig på att förklara så Jan och jag lärde oss fantastiskt bra. Pappa lärde sig aldrig, han tyckte väl att det fick den nya generationen klara.

Oj vad vi svetsade. Ett material som vi tränade mycket på var gamla hammarkvarnshammare. Det var stålbitar av ungefär en smörgås storlek. Jättehårda men bra att svetsa i. De satt i kvarnarna och det var dessa som slog sönder spannmålskärnorna i en hammarkvarn. Vi tyckte att det var jättekul. Så härligt att se hur man kunde påverka den smälta metallen. Hemligheten ligger i att skapa en sammanhängande liten damm av smält metall som rinner ner mellan de bitar som skall sammanfogas. Eftersom man svetsade stelnade metallen och det flöt över ett ämne som skyddade den flytande metallen från att oxideras av syret i luften. Jätteläckert.

En vinter innan jag börjat plugga på universitetet gick jag på en svetskurs på Plönninge Lantbruksskola. Det var en jättebra kurs. Där fick man lära sig att svetsa både el och gas. Gassvetsat hade jag inte gjort förut och jag tycker att jag blev riktigt duktig på det också. Det är bra att skaffa färdigheter. Att svetsa är absolut en användbar färdighet. Det är kul och spännande och absolut helt fascinerande. Och jösses med grejer jag har lagat i mina dar. Jag fattar inte hur man kan klara sig utan att kunna svetsa!

Dag 35 Vad väntar de på?

Utanför vår trädgård väntar barnen. De väntar på bussen. Bussen till skolan. Numera går bussen för barnen i Boberg till Söderskolan i Heberg och det har den gjort de senaste 20 åren. När de har åkt till skolan har busshållplatsen varit alldeles utanför vår trädgård. Det  har varit riktig intressant att se hur det har växlat i antalet barn. Nu är det bara två som åker med skolbussen. Det är barnen på Uddaveka. På vägen till Heberg stiger barnen på Berget på också. Men det har varit betydligt fler.

Jag kartlägger nu hur många som väntat på skolbussen i Boberg. Det är jätteintressant. Det peakade runt 1975 och det peakade 2005. En cykel på 30 år alltså. Det stämmer ju rätt så bra. Jag skall inte avslöja resultatet än, jag skall forska vidare så att den blir så exakt som möjligt. Men det är riktigt intressanta uppgifter.

Dag 34 Runda

Jag skrev nyligen om surströmmingscellen i Boberg. Men vi har en cell till. En löparcell. Detta är löparhistorien i Boberg. När jag var liten var det inte många som sprang i Boberg. Nästan ingen i alla fall. Tore Jonsson, mina kompisars pappa, sprang lite. Kunde ta löparrundor. Men jag har ingen riktig koll på hur långa de var men löparrundor var det. Där hade man ju en lite spirande förebild. Jag tror inte det var status att springa på den tiden. Jag har frågat min farbror Bengt Erland hur det var med löptränandet på hans tid. Han var kolossalt intresserad av friidrott i sin ungdom och var riktigt duktig i höjd, bland de bästa i Halland har jag för mig, men han var ingen långdistanslöpare.

När jag gick i gymnasiet så läste vi en bok om löpning av James Fixx. Den hade kultstatus. Och det började komma nya löpardojor. Någon som kommer ihåg brandgula Kahru? Det var på 70-talet. Nu skulle man väl tycka att de var förfärliga i sin uppbyggnad men vi tyckte att de var coola. Men skall jag vara ärlig så var löpning mest något man snackade om. Att springa halvmaror och helmaror var nog inte för vanliga människor.

Skall jag kolla tillbaka på min egen löparkarriär så började det lite tafatt med att jag och en kompis, Jörgen Bengtsson, tröttnade på bollspel på gympan i gymnasiet. Vi frågade om vi inte fick löpträna på spåret vid Tullbroskolan istället. Det fick vi. Men ärligt talat så var det ganska lågintensiv träning. Men i alla fall en början. Sen kom lumpen och då skulle man springa varken man ville eller ej. Men faktum är att där väcktes nog intresset för att springa. Tyckte det var så läckert att kunna ta sig fram över långa sträckor med bara benen.

I Boberg är det alldeles utmärkt att springa. Och det är det fler som märkt. Jag springer, min syster Ann-Charlotte och hennes man Olle springer. Brorsan Jan har minsann börjat springa på gamla dar han också. Och några av hans döttrar springer genom Boberg också. Visserligen har löptränandet ökat i hela samhället men jag tror ändå att Boberg är lite mer löpartätt än andra orter. Jag menar, så mycket folk bor här ju ändå inte.

Grimsholmen runt är en höjdare. Den är ungefär 10 km och man kan springa den åt båda hållen beroende på hur det blåser. Det är så fantastiskt att komma ut runt holmen och se havet. Om man vill kan man springa ner på stranden. Jättefint. Sen har vi Dahlarundan som är jättefin. Den går över ån och genom bok- och tallskkog. Lite kuperad på sina ställen. Mycket avvkopplande. Förlänger man den kommer man ner till Långasand och kan springa långa sträckor på stranden. Hade det funnits en bro över Suseån närmare havet så skulle det vara hur bra som helst. Sen finns det rundor över Eftra och Heberg som är trevliga men innebär mycket landsväg. Över Skrea finns flera olika varianter. Mellan Heberg och Skrea finns numera en fantastisk cykelväg och det gör det mellan Bobergs Udde och Falkenberg. Det är Kattegattleden.

En gång hade grabbarna fått för sig att de skulle anmäla sig till Falkenbergs Stadslopp. Mårten, Erik, Ludvig och Anton tror jag det var.  Jag fick inte träna med dem. Jag skulle bara springa ifrån dem. Men jag tjatade och lovade att det skulle jag inte göra så till slut fick jag ju följa med. Ja, nu gick det ju inte som jag lovat precis. Jag tyckte helt enkelt att dom var för lusiga så jag började ju springa intervaller fram och tillbaka medan de skulle springa ifatt. Inte så pedagogiskt är väl det minsta man kan säga. Tror inte jag lyckades grunda bra löparkarriärer där.

Dag 33 Ytterligare en generation tillbaka

Här kommer tredje avsnittet om ägarna till Svensgård.

Sven-Göran tog över gården efter sin far Johan Nilsson i mitten av 50-talet. Hans storasyster Britta och lillebrodern Bengt Erland valde andra vägar. Johan var gift med Amy som kom från Vinberg. Han var född 1897 och bör rimligtvis ha tagit över gården efter sina föräldrar någon gång på 20-talet. Johan verkar ha varit legendarisk. T ex finns en bild av honom på Nordiska museets när han håvar lax i fallet i Boberg. Han engagerade sig mycket i elektrifieringen av byn och av kvarnrörelsen i Boberg där han var disponent. Han köpte i början av sin karriär till gården Arvesgård som ligger på andra sidan vägen i Boberg.  På 30-talet startade han kvarnrörelsen Bobergs Foderförädling som finns beskriven på annan plats i denna bok. Johan dog redan 1964 medan Amy fick leva ända till 1988.Jag var bara fem när Johan dog men jag har lite minnen. Det var han som lärde oss läsa. Varje morgon sprang vi in till honom där de bodde i sin lägenhet längst ner i huset. På nattygsbordet hade han en läsebok som hette Tuppen. Det var en tupp på framsidan. Vi skulle se vad tuppen hade värpt. Lite inkonsekvent men det funkade ju. Det låg lite godis vid en bokstav och då skulle vi lära oss den bokstaven. Funkade. Jag kunde läsa när jag började skolan och det tror jag Jan kunde också. Ann-Charlotte föddes ju inte förrän 1964 så hon missade den hemskolan.

Det var en annan sak jag lärde mig av Farfar Johan också. Att alltid bära kniv. Han hade en kniv i fickan och när han låg och vilade middag "lånade" vi den. Jag har också alltid kniv. Fattar inte hur man kan klara sig utan det. Känner mig väldigt naken utan och gillar inte när jag skall åka flyg och får lämna den ifrån mig. Jag har den i vänster byxficka. Det blir en sån där kontur runt den som det blir efter snusdosor i jeans. Kniv är bra att ha på sig och har man den inte alltid på sig så kan du ge dig katten på att du inte har den när du behöver den. Min vurm för knivar i allmänhet skall jag kanske berätta om vid annat tillfälle.

Amy var intresserad av barnuppfostran. Oj. Det var ständiga föreläsningar om hur man skulle sitta, dvs rak i ryggen och inte några armbågar på bordet. Hon berättade också långa och ingående berättelser om näcken som minsann skulle ta oss om vi ramlade i ån. Det verkade mest vara hon som körde den varianten. Uppenbarligen funkade det inte så bra. Hon gillade inte heller att vi hade så god tillgång på vapen och ammunition. Vi tyckte naturligvis att det var ett förfärligt överbeskyddande och curlande. Hon var rädd för trafiken och försökte med olika begränsningar hindra vår framfart ut på vägen. Vidare skulle vi akta oss för älgar och huggormar. Huggormsbiten hade hon själv blivit en gång och när hon arbetade på Knobesholm i Asige i sin ungdom hade någon person på gården blivit uppjagad i ett trä av en ilsken älg. 

En annan sak hon inte gillade var alkohol. När hon arbetat på Knobesholm hade där visst stått en brännvinstunna i ladan och en stånka men kunde ta för sig i. Hon såg naturligtvis en massa tråkiga människoöden i alkoholmissbrukets spår. Sen kom ju nykterhetsrörelsen och det blev ordning på drickandet. När jag var liten drack vi minsann inga lådviner på helgerna. Det var kanske ett glas glögg till jul. 

Om Amy kan jag berätta mycket men nu får det räcka för denna gång.

Dag 32 Pscht...Aaaah

Vi har en cell i Boberg. Ingen fängelsecell. Ingen bränslecell. Ingen terroristcell. Men en surströmmingscell. En enklav för surströmmingsälskare. Hur kan det ha blivit så? Ja, jag tror att det gick till så här. Du vet väl att innovationer tar lång tid. Många tror att det går fort men det gör det inte. Det räcker inte att det kommer en surströmmingsälskare till bygden för att det skall bildas en surströmmingsenklav. Nej det måste komma från olika håll. Flera måste få samma idé ungefär samtidigt. När de träffas och får utbyta sina idéer med varandra så kan det hända saker.

Ni skall veta att Bobergs surströmmingscell har funnits länge. Att det skulle uppstå någon ny grej nu är inte lika fantastiskt som att surströmmingsälskande utvecklades i Boberg för 50 år sedan. Nu skall man ju sticka ut och testa konstiga saker. För 50 år sedan skulle man inte sticka ut. Det kunde kanske rent av vara farligt.

Jag vet inte vad som hände först men en sak som hände ganska tidigt var att min pappa var på en riksläger för SLU, Svensk Lantungdom i mitten på 50-talet. Då träffade han min mamma Ingegerd som kom från Umeå i Västerbotten. Och i Västerbotten käkade de surströmming. Så den traditionen tog hon med sig hem till oss. Som jag kommer ihåg det kunde vi äta surströmming som en lunchrätt. Jag vet inte vad pappa tyckte om det från början men så länge jag kan komma ihåg har han alltid uppskattat surströmming. Då hade den alltså kommit in i vår familj. Därifrån spred den dig till min farfar Johan.Han har jag förstått tyckte om lite olika saker. Han åt t ex ostron som man ändå nog får tro var en lite udda delikatess på den tiden.Farmors, Amys, inställning till surströmming kan jag inte bedöma men hon gillade mat och var duktig på det. Men det behöver inte betyda att man gillar surströmming, det fattar jag. Hon åt det nog. Skall jag vara ärlig så kanske man inte tyckte så mycket om det som barn men vad gör man inte för kulturarvet och efter ett tag gillar man det. Det går snabbare än man kan tro.

Du märker, det sprider sig i familjen. Men når det utanför?

Det var en annan sak som hände helt parallellt i byn. Rut och Tore som var mina lekkamrater, tvillingarna Lasse och Bengts föräldrar gillade att prova lite olika saker. De flyttade till byn i mitten av 60-talet och jag tror att det var därefter som började experimentera med sura fiskar. Som jag kommer ihåg det så var det Tore som absolut ville testa så de köpte en burk. Jag har för mig att det inte var kärlek vid första ögonkastet men att det tog sig. Detta var säkert också en bidragande orsak.

En tredje faktor var kanske att riksdagsmannen Johannes Antonsson på Dahla gillade mat och särskilt sådana delikatesser som surströmming. Som jag kommer ihåg det kunde han sluka dem hela. Han var en självklar surströmmingsskivedeltagare. Sen har vi  Stig-Erik på andra sidan ån från vårt räknat. Han gillade surströmming och antagligen hans fru Birgit också. Och på den vägen är det. Den ene efter den andra har fallit för denna delikatess och på vägen har nya surströmmingsälskare kommit till. Inte minst min hustru Agneta vars mamma kommer från Hälsingland hade med sig traditionen och det hade min svåger Olle från Leksand också. Och för några år sedan flyttade mina bastubadande grannar Ola och Gabrielle in med surströmmingstraditioner från både Norrbotten och Gästrikland.

Nu för tiden är surströmmingsskivan en självklar del i det kulinariska året i Boberg. Under många år har Rut och Tore arrangerat ambitiösa surströmmingsskivor i sin sommarstuga i Boberg. De har varit viktiga för spridandet av surströmmingskultur i denna landsända.

Hur jag gillar surströmmingen då? Jo bäst är den helt naturell tillsammans med mandelpotatis och hackad lök.

Dag 31 Bad

Att bada är ju rätt trist. Enformigt. Tänk efter. Man står där på bryggan. Man hoppar i. Kallt. Blött. Jobbigt. Säg en enda fördel! Men då talar jag om traditionellt bad. Bad kan piggas upp. Bad kan göras roligt om man har lite fantasi. Nu kommer lite om badandets historia i Boberg.

När jag var liten, alltså för en 40 år sen, badade vi en del i Suseån. Inte jättemycket men vi badade. Jag tror jag har nämnt att ån var mer förorenad på den tiden men å andra sidan så var vattnet blåare. Nu är det renare men brunare. Man tror att det beror på att det återfått sin naturligt bruna färg och att den blåa var en parentes. Kan kanske stämma. Vi badade i alla fall förr och blev inte sjuka av det och vi badar nu och blir inte sjuka nu heller.

Vad gjorde vi då för att pigga upp badandet. Båten var en trevlig liten apparat som kunde användas till mycket. Vi hade ju bara en femhästars utombordare till den så vattenskidåkning var inte att tänka på. Däremot vattenpulkåkning funkade. Kanske inte perfekt men det funkade. Att dyka var också roligt. Ån var dock djup så det gick inte att se så mycket på botten. Ja skall sanningen fram så hade vi väl inte så mycket annat vi hade att pigga upp badandet med förutom mer traditionella attiraljer typ badmadrasser och uppblåsta traktorslangar. Vi byggde några flottar som funkade sådär.

Nej då måste jag säga att nästa generation varit mer kreativ. Det skall jag strax komma till. Först skall jag berätta om långsimning i Suseån. Det var faktiskt inte något vi gjorde som barn. Vi badade mest runt bryggan och simmade kanske till fallet för att leka i den livsfarliga miljön, vilket i och för sig var roligt. Nej det var faktiskt min svåger Olle som förde långsimningens tradition till Boberg från Siljan eller var han nu lärde sig det. Han simmade en halv kilometer uppför ån och tillbaka och väckte vårt intresse för det. Faktum är att det är ett helt fantastiskt sätt att uppleva ån. Verkligen ur ett grodperspektiv. Jag har tidigare nämnt om att åka skridskor på ån och att det är ett annat fint sätt att få ett nytt perspektiv. Det blir samma effekt som när man cyklar på en väg som man kör bil på i vanliga fall. Man ser helt nya saker.

I alla fall, vi andra började simma i ån. Längre och längre. En het sommardag skulle jag simma uppför ån. Det är ju uppströms först och sen nerströms på hemvägen. Det är inte mycket vattnet rör sig men mer än man tror. Jag simmade och simmade. Det gick bra. Efter kanske 500 meter kände jag att det var bäst att vända för jag tyckte det blev lite kallt. Jag simmade på fast jag blev mer och mer nedkyld. Jag tänkte att jag kan ju alltid simma in till kanten och klättra upp om jag blir trött. Det är bara det att det är ganska branta och leriga kanter och jag hittade inget lämpligt ställe så jag fick kämpa på. Fasen vad kallt det blev. Och vad trött jag var. Till slut kom jag i alla fall hem och klättrade upp vid bryggan. Helt slut och fullständigt huttrande. Fy vad jag frös men som tur var var det ju rejält varmt, kanske 30 grader i skuggan. Jag gick och lade mig i solen för att tina upp. Men jag tinade inte upp. Jag hämtade filtar som jag lindade in mig i och lade mig i solen. Det tog timmar innan jag tinade upp. Antagligen hade jag kylt ner kroppen ordentligt i vattnet som kanske var 18-19 grader. Huh, jag kommer ihåg det än vad jag frös.

Nästa generations badleksaker då? Jo för det första byggde vi en linbana från en hög al som stod vid bryggan och som gick över ån till en annan al. Det var riktigt kul att åka i den. Sen byggde vi ett hopptorn av en gammal trappa. Det var inte jättehögt men det var riktigt spännande att hoppa längst upp ifrån det. Därifrån ner till vattenytan kändes det högt, det vill jag lova. Sen tog ungarna en hink full med sten med ut på bryggan, satta på sig cyklopöga och lät sig dras till botten av hinken för att där leta efter sjunkna skepp eller vad som nu kunde finnas där.

En grej som de tyckte var rolig men som jag inte riktigt kan fatta nöjet med var när de cyklade i full fart mot ån, upp på ett hopp och sen rätt ut i ån med cykel och allt. Tycker mest det såg livsfarligt ut. Men ungarna gillade det och det är väl det viktigaste.

En av de roligaste grejerna de hittade på var när de fixade en vinsch som stod på land. Den drevs med en rejäl motor. Bensin eller diesel, jag kommer inte ihåg. Med båten drog de ut en flera hundra meter lång lina. Sen släppte de i en person med wakeboard eller vad det nu var, vinschen drog igång och de fick en rejäl fart. På mitten av ån flöt ett hopp som de åkte upp på och gjorde saltomotaler innan de damp i ån. Mycket roligt och smart. Väldigt miljövänligt i jämförelse med om de skulle haft en båt som drog dem istället. På det här sättet gick det inte mycket energi alls och de fick en massa åkande på kort tid.

Ja som du ser, med lite fantasi och teknik kan man föra badandet till nya höjder även i Boberg och Suseån.

Dag 30 Det brinner

Suseån var en fantastisk miljö att växa upp i. Enestående möjligheter för små killar med lite fantasi. Tyckte vi ungar i alla fall. Tur att föräldrarna inte visste allt vi gjorde. Nu för tiden skulle man nog sagt att de hade  en ganska layed back inställning till barnuppfostran. Vi fick göra vad vi ville. Och det gjorde vi. Alla idéer var kanske inte så lyckade. Hur tänkte vi då? Nåja, för det mesta gick det bra och vi överlevde ju faktiskt allihop till slut. Mitt gäng bestod av tvillingarna Lasse och Bengt som var lika gamla som jag och Magnus på Bobergs Gård som var ett år yngre. Vi lekte mycket vid ån och i skogen. En rolig lek var luntning. Det betydde att man gick omkring med tändstickor och tände eld på grästussar och annat brännbart. För det mesta gick det bra men en gång höll vi faktiskt på att elda upp ett hus.

Miljön vid ån varierar mycket. Ovanför fallet är det en en lugnt flytande å som är mycket djup. Det finns partier som är lite grundare men faktum är att mellan dammstocken i Boberg och utsläppet från kraftstationen i Berte i Slöinge skiljer det inte mer än en meter. På det sättet kan man nästan säga att Suseån är  som en lång sjö i det avsnittet. Vattnet flyter sakta. Nedanför är det mycket mer varierande. Forsar, branta stup, vadställen, lekbottnar mm. Egentligen mycket mer spännande miljö. Men var sak har sin charm. Några hundra meter nedanför fallet finns en fin liten villa som vi kallade Wohlerts för så hette familjen som bodde där. Bodde och bodde, de hade den som sommarstuga så stora delar av året var det ingen där. Utmärkt lekmiljö för barn tyckte vi. Platsen är riktigt fin men kanske lite farlig för barn men det var ju inget som oroade oss.

Det här tillfället var på vårkanten och det fanns mycket torrt och fint gräs som vi tyckte det var roligt att lunta på. På tomten fanns en simbassäng. Jajamen. Wohlerts var en modern familj som satsade på sin boendemiljö. Det måste ju ha varit rätt extremt på den tiden. Jag menar, hur många hade pool på 60-talet? Till poolen hörde ett litet skjul som antagligen innehöll lite utrustning till poolen och kanske lite trädgårdsutrustning. Bakom skjulet fanns en brant sluttning eller kanske till och med en ravin ner mot ån. Längst ner fanns branta raskanter mot ån. Det skapade en riktigt häftig miljö där vi kunde krypa in i djupa urgröpningar i rasbranten. Där var det mysigt att sitta och titta på ån som flöt förbi. Som att sitta i en grottöppning.

Om du tänker dig att du sitter där i grottöppningen och kikar ut, då har du ju en kant strax ovanför huvudet. Om det då hänger ner lite torrt gräs från den kanten och du har en tändsticksask i fickan, skulle det då inte vara lite frestande att kombinera dessa två objekt med varandra? Tänk dig att du är 12-13 år gammal. Vi tyckte i alla fall att det kunde var kul att göra det. Och det brann ju. Problemet var att därifrån vi satt var det ju lite svårt att kontrollera spridningseffekten. Normalt sett var vi mycket skickliga på att begränsa våra luntningar men här fick det ett förlopp som vi inte var riktigt beredda på. Det brann utav bara helvete och det var ju inte svårt att räkna ut att det skulle fortsätta att sprida sig uppför slänten och mot huset.

Jag tror att vi på ett tidigt stadium insåg att det här inte såg bra ut och att vi inte skulle greja att släcka elden själva. Hur i hela friden vi fick dit grannar som hjälpte oss att släcka är för mig en gåta. Tvillingarnas föräldrar som bodde närmast var på jobbet. Nästa granne var Nils-Oskar på Bobergs Gård, dvs Magnus pappa. Han kunde skälla men det fick vi ta. Och som tur är var han hemma och grep snabbt en räfsa och det var väl det som räddade huset. Helt otroligt att det lyckades! Vet inte om ägarna någonsin fick reda på hur nära det var att de blivit ett skjul fattigare. Efteråt var vi naturligtvis beredda på rejäla utskällningar men dem har jag inget minne av. Kanske har jag förträngt dem.

Dag 29 Imponerad

Agneta, jag och Ludvig flyttade hit till Boberg från Stockholm den 8/6 1991. Det var faktiskt på min födelsedag. Nr 32 i ordningen. Edvard föddes ett halvår senare, den 5/12. Vi hade bott i en liten lägenhet på Kungsholmen i sex år dessförinnan. Vi trodde att den var 44 kvadratmeter men när vi skulle sälja visade den sig bara vara 42,5. Tur att vi inte upptäckt det tidigare. Nåja, i Svensgård fick vi typ 285 kvadratmeter så det var lite rymligare. I alla fall så är vårt hus en så kallad hallandslänga. det betyder att den är 25-30 meter lång och 6 meter bred. Vårt hus har lite utbyggnader här och där så det är på sina håll lite bredare. Den ena ändan av huset är egentligen en egen lägenhet där min farfar och farmor bodde när jag var liten. Sen farfar dog på 60-talet och farmor flyttade till stan så har vi som bott där annekterat hela huset.

Agneta och jag tyckte det kunde vara kul att ha en liten turistaffärsidé så vi började med Bed& Breakfast. Gästerna fick bo i lägenheten och vi fixade frukost till dem. Det var roligt och här tänkte jag berätta om en familj som bodde här en vecka eller om det var två. De kom från södra Tyskland och de reste med tåg. hur de hittade oss kommer jag inte ihåg men jag antar att det var via turistbyrån. Innan de kom hade de bett att jag skulle hyra cyklar åt dem så det hade jag gjort. Två vuxna och två barn har jag för mig att de hade. Allt gick väl och de bodde här. På dagarna cyklade de till stranden för att bada och till Heberg för att handla. Till stranden har vi 5 km och till Heberg 3 km. Ibland cyklade de till Falkenberg som ligger ungefär en mil bort. Jag tipsade dem om att de kunde ta bussen om de ville åka längre eller låna bilen men de sade att det behövdes absolut inte. Allt de behövde hade de redan och skulle de någonstans så gick det fint att cykla.

Jag började intervjua dem lite grand om vad de gjorde hemma i Tyskland och jag måste säga att jag blev lite imponerad av deras konsekventa livsstil. Det är ju ändå över 20 år sedan de bodde här. När de var hemma så cyklade de till dagis, skola och jobb. När de handlade så handlade de bara lokala varor så långt det gick. Ekologiskt var en självklarhet för dem. Och när de skulle på semester var det lika självklart att fortsätta med sin livsstil. De tog tåget och cyklade och var helt nöjda med det de kunde nå med den aktionsradie de hade.

Jag var drygt 30 då, 35 kanske, och van att betvinga världen med bensin, flygfotogen och metall. Visst hade det börjat röra sig lite hos oss med miljötänk och sånt men så långt som denna familj hade kommit i sin konsekventa och miljömedvetna livsstil redan för 20 år sedan, det är det inte många som kommit till än idag. Jag blev imponerad och det är jag än idag.

Dag 28 Katten också!

Ja, just det katten. Måste ju nämna lite om katterna i Boberg. Eller åtminstone katterna på Svensgård. Jag har kollat lite i min andra och gamla blogg. Jag har ju faktiskt en blogg till. Den finns på www.svensgard.se. Jag har ju inte förrän nu fattat att det är en blogg men det är det faktiskt. Den startade redan år 2000. Jag berättade om saker som hände på Svensgård. Jag vill inte skryta (not) men det var en av de tidigare bloggarna i alla fall den svenska blogghistorien. Fast på den tiden kallade man det webbdagbok. Du kan hitta dessa gamla blogganteckningar på den adressen. Det finns en funktion som heter slumpa dagboksanteckning och då kommer det upp riktigt roliga anteckningar från år 2000 och fram till och med 2012.

Men nu skulle det ju handla om katterna. Om man kollar på de anteckningarna, en källa alltså även om jag själv är källan, så ser man ganska många inlägg som handlar om katter. Och när det handlar om katter så handlar det ofta om den roll jag fått i katternas historia på Svensgård. Jag är en kattbödel. Så är det. När jag var liten upplever jag att det inte fanns någon födelsekontroll vad avser katter i byn. Man hade katter och av katter blev det kattungar. En förfärlig massa kattungar. De kunde ju ibland får fyra-fem ungar och ett par kullar om året. Det funkade så länge det fanns gott om barn som var intresserade och tog hand om ungarna så att de blev tama men oftast tycker jag att det blev en massa halvvildkatter av det hela. Framförallt kullarna om föddes på hösten tenderade att bli vilda. Som jag upplevde det så var det viktigt att man hittade ungarna så snabbt som möjligt efter födseln annars blev de skygga och sen var det kört att få någon ordning på dem. Helst skulle man hitta dem innan de öppnade ögonen och det gick ju ganska fort.

Problemet var att det fanns ju så många platser som de kunde lägga ungarna på. Ett populärt ställe var i halmen. Och då skall man veta att vi lade in ungefär 2000 balar om året uppe på halmrännet ovanför svinstallet. Det var näst intill omöjligt att hitta några kattungar där. Vi ungar försökte spionera på kattmamman för att räkna ut var hon la ungarna men hon var oftast väldigt listig så det gick inte så bra. Man fick också försöka lyssna för att höra något pipande men det var också svårt. Som vi lade in balar kunde det finnas hur många håligheter som helst och ungarna kunde finnas djupt inne i halmstacken. Jättesvåra att hitta.

Ibland hade man riktigt många katter på gården. Jag kommer inte riktigt ihåg hur vi utfodrade dem men antagligen fick de matrester för några säckar med kattmat tror jag inte vi hade. Det är ett senare fenomen. Ja du kan du tänka dig hur det var med alla katter, vilda och tama. Faktum är att det var lite samma sak med hundar på gårdarna på den tiden också. Det verkade inte som om det fanns någon riktig kunskap om hur man skötte hundar för de var ibland rätt vilda de också. Jag kommer ihåg att när man skulle cykla eller köra moped någonstans så blev man hela tiden jagad av olika ilskna hundar på de olika gårdarna. Inte gick våra föräldrar på några hundkurser på kennelklubben. Nej det verkade som om det fick bli som det blev.

Nåja tillbaka till katterna. Jag gillade inte att ha en massa vildkatter. Jag kan berätta att nu har vi bara kastrerade och steriliserade katter och dessutom är de märkta med tatuering i örat allihopa. Helt underbart. Och det verkar som om det har de flesta andra också i byn. Och alla hundar är märkta och utbildade. Födelsekontroll, utbildning och kontroll. Riktigt bra. Men det har varit en resa att komma hit.

När vi fick katter ville vi hitta ungarna snabbt som jag nämnde och det gick ju lite si och så med det. Min ambition var att hitta dem så snabbt som möjligt och avliva dem. Jag kommer ihåg att min farmor dränkte dem i ån men det tyckte jag var en barbarisk metod. Egentligen borde jag inte gå in på hur jag avlivade dem men samtidigt är det ju en del i en sån här dokumentation så jag måste nog göra det i alla fall. Känsliga läsare varnas. Jag tog helt enkelt ett ordentligt tag i den och slog skallen i en järnbalk. Skallen krossades och jag inbillar mig att det innebar döden. Vet inte var jag lärt mig detta men antagligen är det något som förts över från far till son.Sen begravde jag dem ordentlig. Jag vet att Ludvig och Mårten också har testat denna metod.

En annan metod som var mycket bättre var eter. Vi köpte det på apoteket och det funkade jättebra. Tyvärr fick det inte säljas så längre och då var tillbaka till förut nämnda metod.

Men detta gällde som sagt de små kattungar som vi hittade. De halvt förvildade som sprang omkring på gården fick vi ha en annan metod för. Där fick man helt enkelt skjuta. Fick vi tag på dem så stoppade vi dem i en kartonglåda som vi sköt på med en hagelbössa. Trist metod. Jag är ju inte jägare så ofta fick jag kalla in min bror eller grannen som hjälpte till att skjuta katterna.

Att reglera kattstammen på en gård är ingen rolig syssla men den måste göras och lotten föll på mig. Jag  kommer ihåg en besvärlig och skygg kattgubbe som vi hade. Den var besvärlig att skjuta. Men en gång var min svärfar här. Han var en trevlig man men blödig när det gällde kattavlivning. Han var ute och rökte eller något och då såg han kattgubben ifråga. Han nämnde det för mig och jag såg chansen, tog hagelbössan och stack direkt ut och lade mig i bakhåll för katten. Och tror du inte, där kom han inte ont anande spatserande. Pang, och han var död och snart begraven också.

Men sagan är inte slut med det. Min svärfar fick samvetskval för detta! Han kände sig skyldig och tyckte att han var en angivare. En kattangivare.

Dag 27 Lysande

I slutet på oktober 1962 hände något stort i Boberg. Något helt lysande. Gatbelysningen kom. Det var Yngredsfors kraft AB som ägde kraftverket på den tiden satte upp ett tiotal stolpar med tillhörande lampor och därmed blev Bobergs By med ens en upplyst del av socknen. Det måste varit fantastiskt. Jag levde ju då men var bara tre år så några minnen av händelsen upprinnelse har jag inte. Jag vet bara att min pappa var mycket förtjust i belysningen.

Strömmen till belysningen kom från kraftverket vilket ofta betydde att fast det kunde vara strömavbrott i byn i övrigt så kunde gatubelysningen fungera. Strömmen kommer fortfarande från kraftverket och det kraftbolag som nu äger kraftstationen bekostar så vitt jag vet fortfarande strömmen. Heder åt dem. Stolparna och armaturen är den samma men lamporna har bytts ett antal gånger. Inte minst efter höststormen 1969 fick det bytas lampor. Den kommer jag ihåg och då kan man snacka skador inte bara på gatbelysningen. Det var träd och tak och jag vet inte allt som blåste ner och bort.

Vi byabor har fortsatt att byta lampor på olika sätt. Stolparna är jättehöga och lamporna sitter ju en meter utanför stolpen så det funkar inte med höga stegar. Ett av de mindre säkra sätten var när vi satte ett par tre potatislådor på Stefan Brosveds truck och hissade upp den till max med en lampbytare i den översta lådan. Var inte säkert, så mycket kan jag säga. Truckar är ju gjorda för att köra på hårda golv och när den kom ut i vägkanten så lutade den betänkligt.

En gång lånade jag en kran som satt på en släpkärra. Har för mig att det var i Blixttorp på Landers. En del lampor gick bra men ibland lutar vägbanan och då var det inte enkelt att byta med den metoden heller. Numera lånar vi Anders i smedjan som har en jättestor grävmaskin i sin firma, Maskintjänst i Boberg. Tidigare har han i alla fall haft en korg som man kan sätta på grävarmen och då blir det mycket enkelt att byta lamporna. Just nu tror jag att alla lampor fungerar och det kan vi mycket tacka min kära granne Ola Lundh som såg till att vi fick bytt och lagat alla lampor förra året. Nu har alla samma sken, ett lite brandgult ljus som är mycket tjusigt.

Sen dess har vi haft lite stormar, jag tror det var stormen Sven som vred lite armaturer snett men lamporna funkar i alla fall. Ett problem som vi har att lösa inför framtiden är att den typen av armatur som nu sitter på stolparna inte görs längre. Antagligen får vi sätta på en annan typ när den går sönder. För vi vill ju ha kvar gatbelysningen. Den är helt underbar!

Dag 26 Spridning

Det är faktiskt överraskande många om följer denna blogg. Jag vet inte om man kan lita på statistiken men den säger så här

Sverige

378

USA

123

Tyskland

33

Danmark

12

Uganda

4

Frankrike

2

Sri Lanka

2

Finland

1

Sydkorea

1

Mexiko

1

Om det stämmer så får man väl ändå säga att det är rätt häftigt!

Dag 25 434000

434 000 träffar. Det får man på google när man söker på Boberg. Inte illa. Men Skrea är värre och Årstad ännu värre. Träff nr 1 är Ferdinand Boberg som var en svensk arkitekt: Han dog 1946 och hade ritat t ex NK och Rosenbad. Träff nr 2 är en massa orter varav vårt Boberg är en av dem. Den tredje träffen är släkten Boberg. Som jag tolkar det har den släkten absolut ingenting med mitt Boberg att göra. När jag var liten trodde jag att Boberg låg i världens centrum. Jag förutsatte att alla i åtminstone Falkenbergs kommun, visste var Boberg låg. Tja, nu har jag väl börjat inse att ligger lite i utkanten. Det ligger t ex i utkanten av Skrea socken. Och så ligger det i utkanten av ett slättområde som har sitt centrum någonstans mellan Skrea och Heberg. Men kommunikationerna är ganska bra. Kustvägen går ju rakt igenom Boberg och förbindelserna till havet och Heberg är utmärkta. Faktum är att vägar och stigar är det ingen brist på i  Boberg. Som löpare är det något man uppskattar. Man kan springa långa rundor nästan hur som helst utan att aldrig vara särskilt långt hemifrån. På många andra platser är det faktiskt inte så enkelt. En lite begränsande faktor är att det inte finns någon bro över Suseån mellan fallet i Boberg och havet. Det är något som diskuteras när cykelleden Kattegattleden skall utvecklas. Jag tycker det skulle vara jätteroligt om det kunde vara en liten bro närmare kusten. Faktum är att när jag var liten fanns en hängbro mellan Vesslunda och Veka. Det gick precis norr om Brogård. Jag har faktiskt gått över den men det var med livet som insats. På slutet hängde den betänkligt och när det flyttade en barnfamilj till gården på Vesslundasidan av ån på 70-talet kapade de vajrarna av säkerhetsskäl. Det var nog ett korrekt beslut men det har visat sig svårt att få till en ny bro trots att det skulle vara en betydelsefull förbindelse mellan Långasand och Boberg-Skrea. Suseån är djup men faktum är att man kan vada vid åoset som vi kallar mynningen ut i havet. Man får bara gå en bit ut. Jag har inget minne av att jag gjort det men jag har talat med många som testat.

En annan intressant grej med Boberg är att jag alltid har tyckt att det ligger söder om Falkenberg. Och det gör ju faktisk det. Men faktum är att det ligger mer öster om Falkenberg än vad det ligger söder om. Man gör faktiskt en feltolkning i skallen när man tror att västkusten är en västkust istället för att snarare vara en sydkust. Speciellt söder om Falkenberg är det nästan helt en sydkust. Ibland har jag tyckt att vi skulle marknadsföra hallandskusten som sydkusten snarare än västkusten. Västkusten kan vara Bohuskusten som har en helt annan karaktär är vår halländska kust. Vi bor på sydkusten. När kommer vi att säga det?

Dag 24 Gräv där du står

Ett roligt projekt som vi sysslade med som barn, och som jag förstår att många barn runt omkring på planeten roat sig med, var att försöka gräva till jordens medelpunkt. Jajamen, du hörde rätt. Vi var på väg mot mitten. Platsen vi utsett för detta äventyr var sandlådan. Och sandlådan var belägen inte mindre än i ett klassiskt halländskt landskapselement. I bersån. I vårt fall stod den alldeles utanför köksdörren och det var lind har jag för mig. Hur de fick in sand i den vet jag inte säkert men jag misstänker att skottkärror hade en roll att spela. Jag tyckte det var fantastiskt spännande projekt och man får ju beundra den brist på rädsla och tillika planering som föregick detta tilltag. Vi tog helt enkelt spadar och började gräva. Kommer inte riktigt ihåg hur djupt vi kom men jag har för mig att vi konverterade projektet till en badbassäng när vi tröttna på att gräva. Att många andra, både barn och vuxna, runt om i världen närt samma dröm som oss kan man ju sluta sig till bara genom att läsa Jules Vernes bok. Jag kommer också ihåg ett vetenskapligt barnprogram som handlade om att gräva sig igenom jorden. Vi hade fantasier om att hålet skulle mynna ut i Kina och att man skulle kunna hoppa ner i det och först accelerera för att sedan bromsas in och avsluta med en lagom fart på andra sidan. Jag tror att min lite mer vetenskapligt bevandrade storebror funderade på risken att vi inte skulle nå ända igenom klotet på grund av luftmotståndet eller något. Om det skulle gå riktigt illa skulle vi ju kunna hamna i en besvärlig svängning fram och tillbaka som skulle sluta med att vi stannade och blev hängande i jordens kärna. Det var nog tur att vi inte kom så långt i vårt grävande. Om jag tolkade barnprogrammet rätt skulle det även ha dykt upp en hel rad andra små och stora fysikaliska bekymmer på vägen som vi nog skulle ha haft svårt att bemästra.

Ja sånt funderade vi på som barn i Boberg på 60-talet.

Dag 23 Next

Nu kommer nästa generation på Svensgård. Eller snarare den förra. Och förrförra när vi ändå är igång.

Min pappa Sven-Görans och min mamma Ingegerds historia i Svensgård började i början av 50-talet. Sven-Göran övertog en gård med kor, grisar och växtodling. Under 60-talets strukturutveckling ändrade han inriktning mot grisar med både suggor och slaktsvin. Han utvecklade kvarnrörelsen Bobergs Foderförädling som hans pappa startat redan på 30-talet genom att bygga en modern kvarn för löshantering av såväl spannmål som färdigt foder. På 70-talet sålde han av strandjorden Långaberg som tilldelats Svensgård i Laga skifte 1854. Han utvecklade 1972 grisproduktionen med att bygga ett modernt stall för över 600 grisar. Det var stort på den tiden. 1985 köpte han till Maens Gård vilket utökade arealen med 15 ha. Sven-Göran var en föreningsman som engagerade sig såväl i lantbrukarnas föreningsrörelse som i politiken. Sven Göran gifte sig 1955 med Ingegerd som kom från Umeå i Västerbotten och de fick förutom mig 1959 min äldre bror Jan 1957 och min lillasyster Ann-Charlotte 1963. Sven-Göran dog alltför tidigt som 70-åring 1994. Han arbetade på gården fram till sin död.

Sven-Göran tog över gården efter sin far Johan Nilsson i mitten av 50-talet. Hans storasyster Britta och lillebrodern Bengt Erland valde andra vägar. Johan var gift med Amy som kom från Vinberg. Han var född 1897 och bör rimligtvis ha tagit över gården efter sina föräldrar någon gång på 20-talet. Johan verkar ha varit legendarisk. T ex finns en bild av honom på Nordiska museets när han håvar lax i fallet i Boberg. Han engagerade sig mycket i elektrifieringen av byn och av kvarnrörelsen i Boberg där han var disponent. Han köpte i början av sin karriär till gården Arvesgård som ligger på andra sidan vägen i Boberg.  På 30-talet startade han kvarnrörelsen Bobergs Foderförädling som finns beskriven på annan plats i denna bok. Johan dog redan 1964 medan Amy fick leva ända till 1988. 

Dag 22 Inte ett spår

Idag har jag varit och åkt skidor i Ulricehamn. Det var ett lopp på 45,5 km och ungefär halva var spår och halva mer eller mindre utan spår. Det får mig att fundera på skidåkningens historia i Boberg. När jag var liten åkte man ju skidor men det var på gamla trälaggar och spårläggning kände man inte till. De var ju förvisso breda och det gick säkert bättre att åka ospårat med dem än med dagens moderna skidor. Men om man skall vara ärlig så var det väl inte så mycket skidåkning egentligen. Jordbruket förr gick ju så till att vi på de gårdar som inte hade kor odlade mycket korn. Väldigt mycket korn. Korn är ju en alldeles förträfflig fodergröda men för er som inte kan så mycket om kornodling så går det till så här. Det är en vårsådd gröda som sås på våren och tröskas tidigt. Det gör den odlingssäker. På Svensgård gjorde vi så här. Vi harvade en gång så att det skulle bli jämt. Sen körde vi ut handelsgödsel och eventuellt fastgödsel. Sen harvade vi en eller ibland två gånger så att gödseln skulle myllas ner bra. Sen var det dags för såmaskinen som hade till uppgift att utsädet kom jämt och framförallt på rätt plats. Och rätt plats det var på såbotten, dvs på det hårda som låg under det som harven skrapat loss. Sist kom vältningen som skulle göras så snabbt som möjligt. Den packade till runt kornen och gjorde att fukten från såbotten fick kärnan att gro. Lite regn gjorde inte saken sämre, snarare bättre. Tja, sen var det nästan färdigt. Det var bara att vänta på att det skulle gro och det gick ganska snabbt, på ett par tre veckor såg man sådragen och kunde bedöma uppkomsten. Nu var det bara bekämpning kvar. Sprutan som hos oss kördes av Sture på Kull. För det första skulle ogräset sprutas bort och sen eventuella svampsjukdomar. Lite mikronäringsämnen kunde ibland få följa med. Sen var det bara att vänta och hoppas på att det skulle komma tillräckligt med regn. I augusti var det dags för skörd. Tanken var att man sen körde in halmen så snabbt som möjligt och därefter sätta igång att kultivera jorden med en kraftig harv. Den hade till uppgift att bekämpa kvickrot och att smutsa ner halmen så att den skulle brytas ner snabbare i jorden. Bakterier gjorde det tricket. Efter ett par tre kultiveringar var det fritt fram att plöja och det var oktober och november lämpliga månader för. Sen låg marken med tjusiga plogfåror hela vintern.

Varför berättar jag detta då? Jo, plogfårorna i kombination med tunt snötäcke gjorde att åkrarna inte var så bra att åka skidor på. Oftast tittade jorden upp genom snötäcket och det var helt omöjligt att åka där. Nu undviker man att harva på hösten för det leder bara till urlakning av kväve. Och ju senare man plöjer desto bättre är det. Helst skall man vårplöja, då kommer all näring som ligger lagrad i marken till nytta för nästa års gröda istället för att lakas ut och komma ut i Suseån. På den punkten har lantbruket förändrats mycket till det bättre. Nu är det alltså förutsättningar för skidåkning på våra åkrar och det utnyttjade vi också när ungarna var små. Vi gjorde långa spår runt åkerkanterna som vi kämpade runt på.

Annars var det Dala skog vi åkte i. Där finns en backe som jag som barn åkte i och inne i skogen kunde vi åka på tur. Det var roligt. Utförsåkningen var väl rätt banal till en början men någon gång på sjuttiotalet var det några större ungdomar i Boberg, Store-Bengt på Bobergs Gård, och Lars i smedjan och deras kompisar hade varit på skidort och lärt sig hur det gick till. Då började vi tillverka lite mer pistliknande backar. Men någon lift fanns ju inte så antagligen tröttnade vi rätt snabbt på att asa upp och ner för backen.

Mitt första minne av riktig utförsåkningsutrustning fick jag för övrigt i Umeå hos mina kusiner. Det är en annan historia men jag kan säga att jag kände mig precis som Stig-Helmer när han skulle åka utför första gången i Sällskapsresan 2.

Nej min första  vurm för längdåkning kom i och med att jag fick en anmälan till Vasaloppet när jag fyllde 50 år. Det var mina grannar och lantbrukarkollegor som fixade det. Att jag inte skulle anta utmaningen fanns inte på kartan och det måste ha varit en riktigt bra present för nu i år skall jag åka mitt femte Vasalopp. Förhoppningsvis har jag kunnat seeda upp mig lite med Västgötaloppet som jag gjorde idag.

Dag 21 Avsnittet om Svensgård

En Skreabok håller på att skapas av Skrea Hembygdsförening. Den handlar om 1900-talets historia. Jag har skrivit lite i den och så här inleds avsnittet om vår egen gård.

Svensgård

Vid förra sekelskiftet hade Svensgård, där det ligger nu, funnits i 50-år. Gården har gått genom släkten från far till son ända sen skiftet och faktiskt längre än så om man ser till att det har gått från barnlösa par till syskonbarn. År 1900 skall ju denna saga börja men jag skall göra tvärtom och sluta den där för att i stället börja i det senaste sekelskiftet. År 2000 var det jag själv, Claes Åkerberg tillsammans med min hustru Agneta från Upplands Väsby, som var bönderna i Svensgård. Vi tog över gården från mina föräldrar Sven-Göran och Ingegerd år 1991. Då flyttade vi från Stockholm till Boberg. Vi drev gården med ganska oförändrad produktion, spannmål till grisfoder, kvarnrörelse och slaktsvin, tillsammans med vårt dataföretag NIB Programmering fram till år 2000. Då lade vi om växtodlingen till ekologisk produktion för att kunna börja samarbeta med en kravmjölkgården Kullsgärde i Skrea. 2006 tyckte vi att vi kommit till vägs ände med grisproduktionen. Strukturutvecklingen har lett fram till att det skall vara storskaliga grisbesättningar och det tyckte vi inte passade in i bymiljön i Boberg. En ny era med travhästar påbörjades men det får vi berätta mer om i nästa Skreabok. Våra söner Ludvig och Edvard föddes 1990 respektive 1991.