Jag skrev nyligen om surströmmingscellen i Boberg. Men vi har en cell till. En löparcell. Detta är löparhistorien i Boberg. När jag var liten var det inte många som sprang i Boberg. Nästan ingen i alla fall. Tore Jonsson, mina kompisars pappa, sprang lite. Kunde ta löparrundor. Men jag har ingen riktig koll på hur långa de var men löparrundor var det. Där hade man ju en lite spirande förebild. Jag tror inte det var status att springa på den tiden. Jag har frågat min farbror Bengt Erland hur det var med löptränandet på hans tid. Han var kolossalt intresserad av friidrott i sin ungdom och var riktigt duktig i höjd, bland de bästa i Halland har jag för mig, men han var ingen långdistanslöpare.
När jag gick i gymnasiet så läste vi en bok om löpning av James Fixx. Den hade kultstatus. Och det började komma nya löpardojor. Någon som kommer ihåg brandgula Kahru? Det var på 70-talet. Nu skulle man väl tycka att de var förfärliga i sin uppbyggnad men vi tyckte att de var coola. Men skall jag vara ärlig så var löpning mest något man snackade om. Att springa halvmaror och helmaror var nog inte för vanliga människor.
Skall jag kolla tillbaka på min egen löparkarriär så började det lite tafatt med att jag och en kompis, Jörgen Bengtsson, tröttnade på bollspel på gympan i gymnasiet. Vi frågade om vi inte fick löpträna på spåret vid Tullbroskolan istället. Det fick vi. Men ärligt talat så var det ganska lågintensiv träning. Men i alla fall en början. Sen kom lumpen och då skulle man springa varken man ville eller ej. Men faktum är att där väcktes nog intresset för att springa. Tyckte det var så läckert att kunna ta sig fram över långa sträckor med bara benen.
I Boberg är det alldeles utmärkt att springa. Och det är det fler som märkt. Jag springer, min syster Ann-Charlotte och hennes man Olle springer. Brorsan Jan har minsann börjat springa på gamla dar han också. Och några av hans döttrar springer genom Boberg också. Visserligen har löptränandet ökat i hela samhället men jag tror ändå att Boberg är lite mer löpartätt än andra orter. Jag menar, så mycket folk bor här ju ändå inte.
Grimsholmen runt är en höjdare. Den är ungefär 10 km och man kan springa den åt båda hållen beroende på hur det blåser. Det är så fantastiskt att komma ut runt holmen och se havet. Om man vill kan man springa ner på stranden. Jättefint. Sen har vi Dahlarundan som är jättefin. Den går över ån och genom bok- och tallskkog. Lite kuperad på sina ställen. Mycket avvkopplande. Förlänger man den kommer man ner till Långasand och kan springa långa sträckor på stranden. Hade det funnits en bro över Suseån närmare havet så skulle det vara hur bra som helst. Sen finns det rundor över Eftra och Heberg som är trevliga men innebär mycket landsväg. Över Skrea finns flera olika varianter. Mellan Heberg och Skrea finns numera en fantastisk cykelväg och det gör det mellan Bobergs Udde och Falkenberg. Det är Kattegattleden.
En gång hade grabbarna fått för sig att de skulle anmäla sig till Falkenbergs Stadslopp. Mårten, Erik, Ludvig och Anton tror jag det var. Jag fick inte träna med dem. Jag skulle bara springa ifrån dem. Men jag tjatade och lovade att det skulle jag inte göra så till slut fick jag ju följa med. Ja, nu gick det ju inte som jag lovat precis. Jag tyckte helt enkelt att dom var för lusiga så jag började ju springa intervaller fram och tillbaka medan de skulle springa ifatt. Inte så pedagogiskt är väl det minsta man kan säga. Tror inte jag lyckades grunda bra löparkarriärer där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar