Vi har en cell i Boberg. Ingen fängelsecell. Ingen bränslecell. Ingen terroristcell. Men en surströmmingscell. En enklav för surströmmingsälskare. Hur kan det ha blivit så? Ja, jag tror att det gick till så här. Du vet väl att innovationer tar lång tid. Många tror att det går fort men det gör det inte. Det räcker inte att det kommer en surströmmingsälskare till bygden för att det skall bildas en surströmmingsenklav. Nej det måste komma från olika håll. Flera måste få samma idé ungefär samtidigt. När de träffas och får utbyta sina idéer med varandra så kan det hända saker.
Ni skall veta att Bobergs surströmmingscell har funnits länge. Att det skulle uppstå någon ny grej nu är inte lika fantastiskt som att surströmmingsälskande utvecklades i Boberg för 50 år sedan. Nu skall man ju sticka ut och testa konstiga saker. För 50 år sedan skulle man inte sticka ut. Det kunde kanske rent av vara farligt.
Jag vet inte vad som hände först men en sak som hände ganska tidigt var att min pappa var på en riksläger för SLU, Svensk Lantungdom i mitten på 50-talet. Då träffade han min mamma Ingegerd som kom från Umeå i Västerbotten. Och i Västerbotten käkade de surströmming. Så den traditionen tog hon med sig hem till oss. Som jag kommer ihåg det kunde vi äta surströmming som en lunchrätt. Jag vet inte vad pappa tyckte om det från början men så länge jag kan komma ihåg har han alltid uppskattat surströmming. Då hade den alltså kommit in i vår familj. Därifrån spred den dig till min farfar Johan.Han har jag förstått tyckte om lite olika saker. Han åt t ex ostron som man ändå nog får tro var en lite udda delikatess på den tiden.Farmors, Amys, inställning till surströmming kan jag inte bedöma men hon gillade mat och var duktig på det. Men det behöver inte betyda att man gillar surströmming, det fattar jag. Hon åt det nog. Skall jag vara ärlig så kanske man inte tyckte så mycket om det som barn men vad gör man inte för kulturarvet och efter ett tag gillar man det. Det går snabbare än man kan tro.
Du märker, det sprider sig i familjen. Men når det utanför?
Det var en annan sak som hände helt parallellt i byn. Rut och Tore som var mina lekkamrater, tvillingarna Lasse och Bengts föräldrar gillade att prova lite olika saker. De flyttade till byn i mitten av 60-talet och jag tror att det var därefter som började experimentera med sura fiskar. Som jag kommer ihåg det så var det Tore som absolut ville testa så de köpte en burk. Jag har för mig att det inte var kärlek vid första ögonkastet men att det tog sig. Detta var säkert också en bidragande orsak.
En tredje faktor var kanske att riksdagsmannen Johannes Antonsson på Dahla gillade mat och särskilt sådana delikatesser som surströmming. Som jag kommer ihåg det kunde han sluka dem hela. Han var en självklar surströmmingsskivedeltagare. Sen har vi Stig-Erik på andra sidan ån från vårt räknat. Han gillade surströmming och antagligen hans fru Birgit också. Och på den vägen är det. Den ene efter den andra har fallit för denna delikatess och på vägen har nya surströmmingsälskare kommit till. Inte minst min hustru Agneta vars mamma kommer från Hälsingland hade med sig traditionen och det hade min svåger Olle från Leksand också. Och för några år sedan flyttade mina bastubadande grannar Ola och Gabrielle in med surströmmingstraditioner från både Norrbotten och Gästrikland.
Nu för tiden är surströmmingsskivan en självklar del i det kulinariska året i Boberg. Under många år har Rut och Tore arrangerat ambitiösa surströmmingsskivor i sin sommarstuga i Boberg. De har varit viktiga för spridandet av surströmmingskultur i denna landsända.
Hur jag gillar surströmmingen då? Jo bäst är den helt naturell tillsammans med mandelpotatis och hackad lök.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar