Sven-Göran tog över gården efter sin far Johan Nilsson i
mitten av 50-talet. Hans storasyster Britta och lillebrodern Bengt Erland valde
andra vägar. Johan var gift med Amy som kom från Vinberg. Han var född 1897 och
bör rimligtvis ha tagit över gården efter sina föräldrar någon gång på
20-talet. Johan verkar ha varit legendarisk. T ex finns en bild av honom på Nordiska
museets när han håvar lax i fallet i Boberg. Han engagerade sig mycket i
elektrifieringen av byn och av kvarnrörelsen i Boberg där han var disponent.
Han köpte i början av sin karriär till gården Arvesgård som ligger på andra
sidan vägen i Boberg. På 30-talet startade
han kvarnrörelsen Bobergs Foderförädling som finns beskriven på annan plats i
denna bok. Johan dog redan 1964 medan Amy fick leva ända till 1988.Jag var bara fem när Johan dog men jag har lite minnen. Det var han som lärde oss läsa. Varje morgon sprang vi in till honom där de bodde i sin lägenhet längst ner i huset. På nattygsbordet hade han en läsebok som hette Tuppen. Det var en tupp på framsidan. Vi skulle se vad tuppen hade värpt. Lite inkonsekvent men det funkade ju. Det låg lite godis vid en bokstav och då skulle vi lära oss den bokstaven. Funkade. Jag kunde läsa när jag började skolan och det tror jag Jan kunde också. Ann-Charlotte föddes ju inte förrän 1964 så hon missade den hemskolan.
Det var en annan sak jag lärde mig av Farfar Johan också. Att alltid bära kniv. Han hade en kniv i fickan och när han låg och vilade middag "lånade" vi den. Jag har också alltid kniv. Fattar inte hur man kan klara sig utan det. Känner mig väldigt naken utan och gillar inte när jag skall åka flyg och får lämna den ifrån mig. Jag har den i vänster byxficka. Det blir en sån där kontur runt den som det blir efter snusdosor i jeans. Kniv är bra att ha på sig och har man den inte alltid på sig så kan du ge dig katten på att du inte har den när du behöver den. Min vurm för knivar i allmänhet skall jag kanske berätta om vid annat tillfälle.
Amy var intresserad av barnuppfostran. Oj. Det var ständiga föreläsningar om hur man skulle sitta, dvs rak i ryggen och inte några armbågar på bordet. Hon berättade också långa och ingående berättelser om näcken som minsann skulle ta oss om vi ramlade i ån. Det verkade mest vara hon som körde den varianten. Uppenbarligen funkade det inte så bra. Hon gillade inte heller att vi hade så god tillgång på vapen och ammunition. Vi tyckte naturligvis att det var ett förfärligt överbeskyddande och curlande. Hon var rädd för trafiken och försökte med olika begränsningar hindra vår framfart ut på vägen. Vidare skulle vi akta oss för älgar och huggormar. Huggormsbiten hade hon själv blivit en gång och när hon arbetade på Knobesholm i Asige i sin ungdom hade någon person på gården blivit uppjagad i ett trä av en ilsken älg.
En annan sak hon inte gillade var alkohol. När hon arbetat på Knobesholm hade där visst stått en brännvinstunna i ladan och en stånka men kunde ta för sig i. Hon såg naturligtvis en massa tråkiga människoöden i alkoholmissbrukets spår. Sen kom ju nykterhetsrörelsen och det blev ordning på drickandet. När jag var liten drack vi minsann inga lådviner på helgerna. Det var kanske ett glas glögg till jul.
Om Amy kan jag berätta mycket men nu får det räcka för denna gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar