Ja, just det katten. Måste ju nämna lite om katterna i Boberg. Eller åtminstone katterna på Svensgård. Jag har kollat lite i min andra och gamla blogg. Jag har ju faktiskt en blogg till. Den finns på www.svensgard.se. Jag har ju inte förrän nu fattat att det är en blogg men det är det faktiskt. Den startade redan år 2000. Jag berättade om saker som hände på Svensgård. Jag vill inte skryta (not) men det var en av de tidigare bloggarna i alla fall den svenska blogghistorien. Fast på den tiden kallade man det webbdagbok. Du kan hitta dessa gamla blogganteckningar på den adressen. Det finns en funktion som heter slumpa dagboksanteckning och då kommer det upp riktigt roliga anteckningar från år 2000 och fram till och med 2012.
Men nu skulle det ju handla om katterna. Om man kollar på de anteckningarna, en källa alltså även om jag själv är källan, så ser man ganska många inlägg som handlar om katter. Och när det handlar om katter så handlar det ofta om den roll jag fått i katternas historia på Svensgård. Jag är en kattbödel. Så är det. När jag var liten upplever jag att det inte fanns någon födelsekontroll vad avser katter i byn. Man hade katter och av katter blev det kattungar. En förfärlig massa kattungar. De kunde ju ibland får fyra-fem ungar och ett par kullar om året. Det funkade så länge det fanns gott om barn som var intresserade och tog hand om ungarna så att de blev tama men oftast tycker jag att det blev en massa halvvildkatter av det hela. Framförallt kullarna om föddes på hösten tenderade att bli vilda. Som jag upplevde det så var det viktigt att man hittade ungarna så snabbt som möjligt efter födseln annars blev de skygga och sen var det kört att få någon ordning på dem. Helst skulle man hitta dem innan de öppnade ögonen och det gick ju ganska fort.
Problemet var att det fanns ju så många platser som de kunde lägga ungarna på. Ett populärt ställe var i halmen. Och då skall man veta att vi lade in ungefär 2000 balar om året uppe på halmrännet ovanför svinstallet. Det var näst intill omöjligt att hitta några kattungar där. Vi ungar försökte spionera på kattmamman för att räkna ut var hon la ungarna men hon var oftast väldigt listig så det gick inte så bra. Man fick också försöka lyssna för att höra något pipande men det var också svårt. Som vi lade in balar kunde det finnas hur många håligheter som helst och ungarna kunde finnas djupt inne i halmstacken. Jättesvåra att hitta.
Ibland hade man riktigt många katter på gården. Jag kommer inte riktigt ihåg hur vi utfodrade dem men antagligen fick de matrester för några säckar med kattmat tror jag inte vi hade. Det är ett senare fenomen. Ja du kan du tänka dig hur det var med alla katter, vilda och tama. Faktum är att det var lite samma sak med hundar på gårdarna på den tiden också. Det verkade inte som om det fanns någon riktig kunskap om hur man skötte hundar för de var ibland rätt vilda de också. Jag kommer ihåg att när man skulle cykla eller köra moped någonstans så blev man hela tiden jagad av olika ilskna hundar på de olika gårdarna. Inte gick våra föräldrar på några hundkurser på kennelklubben. Nej det verkade som om det fick bli som det blev.
Nåja tillbaka till katterna. Jag gillade inte att ha en massa vildkatter. Jag kan berätta att nu har vi bara kastrerade och steriliserade katter och dessutom är de märkta med tatuering i örat allihopa. Helt underbart. Och det verkar som om det har de flesta andra också i byn. Och alla hundar är märkta och utbildade. Födelsekontroll, utbildning och kontroll. Riktigt bra. Men det har varit en resa att komma hit.
När vi fick katter ville vi hitta ungarna snabbt som jag nämnde och det gick ju lite si och så med det. Min ambition var att hitta dem så snabbt som möjligt och avliva dem. Jag kommer ihåg att min farmor dränkte dem i ån men det tyckte jag var en barbarisk metod. Egentligen borde jag inte gå in på hur jag avlivade dem men samtidigt är det ju en del i en sån här dokumentation så jag måste nog göra det i alla fall. Känsliga läsare varnas. Jag tog helt enkelt ett ordentligt tag i den och slog skallen i en järnbalk. Skallen krossades och jag inbillar mig att det innebar döden. Vet inte var jag lärt mig detta men antagligen är det något som förts över från far till son.Sen begravde jag dem ordentlig. Jag vet att Ludvig och Mårten också har testat denna metod.
En annan metod som var mycket bättre var eter. Vi köpte det på apoteket och det funkade jättebra. Tyvärr fick det inte säljas så längre och då var tillbaka till förut nämnda metod.
Men detta gällde som sagt de små kattungar som vi hittade. De halvt förvildade som sprang omkring på gården fick vi ha en annan metod för. Där fick man helt enkelt skjuta. Fick vi tag på dem så stoppade vi dem i en kartonglåda som vi sköt på med en hagelbössa. Trist metod. Jag är ju inte jägare så ofta fick jag kalla in min bror eller grannen som hjälpte till att skjuta katterna.
Att reglera kattstammen på en gård är ingen rolig syssla men den måste göras och lotten föll på mig. Jag kommer ihåg en besvärlig och skygg kattgubbe som vi hade. Den var besvärlig att skjuta. Men en gång var min svärfar här. Han var en trevlig man men blödig när det gällde kattavlivning. Han var ute och rökte eller något och då såg han kattgubben ifråga. Han nämnde det för mig och jag såg chansen, tog hagelbössan och stack direkt ut och lade mig i bakhåll för katten. Och tror du inte, där kom han inte ont anande spatserande. Pang, och han var död och snart begraven också.
Men sagan är inte slut med det. Min svärfar fick samvetskval för detta! Han kände sig skyldig och tyckte att han var en angivare. En kattangivare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar