Suseån var en fantastisk miljö att växa upp i. Enestående möjligheter för små killar med lite fantasi. Tyckte vi ungar i alla fall. Tur att föräldrarna inte visste allt vi gjorde. Nu för tiden skulle man nog sagt att de hade en ganska layed back inställning till barnuppfostran. Vi fick göra vad vi ville. Och det gjorde vi. Alla idéer var kanske inte så lyckade. Hur tänkte vi då? Nåja, för det mesta gick det bra och vi överlevde ju faktiskt allihop till slut. Mitt gäng bestod av tvillingarna Lasse och Bengt som var lika gamla som jag och Magnus på Bobergs Gård som var ett år yngre. Vi lekte mycket vid ån och i skogen. En rolig lek var luntning. Det betydde att man gick omkring med tändstickor och tände eld på grästussar och annat brännbart. För det mesta gick det bra men en gång höll vi faktiskt på att elda upp ett hus.
Miljön vid ån varierar mycket. Ovanför fallet är det en en lugnt flytande å som är mycket djup. Det finns partier som är lite grundare men faktum är att mellan dammstocken i Boberg och utsläppet från kraftstationen i Berte i Slöinge skiljer det inte mer än en meter. På det sättet kan man nästan säga att Suseån är som en lång sjö i det avsnittet. Vattnet flyter sakta. Nedanför är det mycket mer varierande. Forsar, branta stup, vadställen, lekbottnar mm. Egentligen mycket mer spännande miljö. Men var sak har sin charm. Några hundra meter nedanför fallet finns en fin liten villa som vi kallade Wohlerts för så hette familjen som bodde där. Bodde och bodde, de hade den som sommarstuga så stora delar av året var det ingen där. Utmärkt lekmiljö för barn tyckte vi. Platsen är riktigt fin men kanske lite farlig för barn men det var ju inget som oroade oss.
Det här tillfället var på vårkanten och det fanns mycket torrt och fint gräs som vi tyckte det var roligt att lunta på. På tomten fanns en simbassäng. Jajamen. Wohlerts var en modern familj som satsade på sin boendemiljö. Det måste ju ha varit rätt extremt på den tiden. Jag menar, hur många hade pool på 60-talet? Till poolen hörde ett litet skjul som antagligen innehöll lite utrustning till poolen och kanske lite trädgårdsutrustning. Bakom skjulet fanns en brant sluttning eller kanske till och med en ravin ner mot ån. Längst ner fanns branta raskanter mot ån. Det skapade en riktigt häftig miljö där vi kunde krypa in i djupa urgröpningar i rasbranten. Där var det mysigt att sitta och titta på ån som flöt förbi. Som att sitta i en grottöppning.
Om du tänker dig att du sitter där i grottöppningen och kikar ut, då har du ju en kant strax ovanför huvudet. Om det då hänger ner lite torrt gräs från den kanten och du har en tändsticksask i fickan, skulle det då inte vara lite frestande att kombinera dessa två objekt med varandra? Tänk dig att du är 12-13 år gammal. Vi tyckte i alla fall att det kunde var kul att göra det. Och det brann ju. Problemet var att därifrån vi satt var det ju lite svårt att kontrollera spridningseffekten. Normalt sett var vi mycket skickliga på att begränsa våra luntningar men här fick det ett förlopp som vi inte var riktigt beredda på. Det brann utav bara helvete och det var ju inte svårt att räkna ut att det skulle fortsätta att sprida sig uppför slänten och mot huset.
Jag tror att vi på ett tidigt stadium insåg att det här inte såg bra ut och att vi inte skulle greja att släcka elden själva. Hur i hela friden vi fick dit grannar som hjälpte oss att släcka är för mig en gåta. Tvillingarnas föräldrar som bodde närmast var på jobbet. Nästa granne var Nils-Oskar på Bobergs Gård, dvs Magnus pappa. Han kunde skälla men det fick vi ta. Och som tur är var han hemma och grep snabbt en räfsa och det var väl det som räddade huset. Helt otroligt att det lyckades! Vet inte om ägarna någonsin fick reda på hur nära det var att de blivit ett skjul fattigare. Efteråt var vi naturligtvis beredda på rejäla utskällningar men dem har jag inget minne av. Kanske har jag förträngt dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar