Dag 175 Handstil

 Nu kommer jag att lansera en nyhet. Jag har länge känt ett behov av att förbättra min handstil. Jag googlade på det och hittade några bra råd. Skriv mer för hand. Använd linjerat papper. Lägg det rakt framför dig. Använd en bra penna. Skriv långsamt. Skriv mer. 

Sagt och gjort. Varje morgon rensar jag bort tangentbord och mus och skriver en sida med skrivstil. Det är riktigt roligt och ibland blir det bra berättelser. Jag skall publicera en del här så får vi se om det är någon som kan läsa dem och finner dem intressanta. Välkommen!

Dag 174 Tunnelseende

 

Dag 173 Veka

Boberg består ju inte bara av Bobergs By där jag råkar bo. Bobergs By ligger 4-5 km från havet uppströms Suseån. Följer man vägen utmed ån på Suseåns norra sida kommer man till slut fram till Grimsholmen. På vägen passerar man Smörkullen som är ett 52 m högt berg med fantastisk utsikt. Precis innan man kommer fram till Smörkullen passerar man en mycket gammal gård som heter Veka. Den skiftades ut före laga skifte, på det som då kallades storskifte, eller om det var enskifte. Det var skiftesreformer som inte lyckades så bra i Sverige. Veka ligger nära havet och dess marker har varit populära att bebygga med fritidshusområden. Den här raden av postlådor finns vid Veka och skvallrar om att här finns det någon som bor. På området finns både fritids- och fastboende men det syns inte alls från vägen. Endast postlådorna skvallrar om vad man hittar om man kör in på vägen. Ett alldeles charmant fritidshusområde med små fina vägar som slingrar sig igenom. På baksidan gränsar det till ett naturområde som går ner mot Suseån. På havssidan ligger en barnvänlig (=långgrund) strand. Några hundra meter därifrån finns Grimsholmen, ett underbart ställe. Och naturligtvis vårt högsta berg, Smörkullen.

Dag 172 Att skri

En magisk tid på året är när spannmålen går i ax. Det sker strax före midsommar. I Halland säger vi att kornet skrier när det går i ax. Googla på det så får du se vad som händer. Du får inte en enda träff men det är så i alla fall för det har min pappa lärt mig. Han lärde mig också att det heter brim när man har bra havre med många vippor. Bra att kunna tänker jag. Tänk så många dialektala uttryck man fått lära sig under livet. Man vet aldrig när man får nytta av dem. En kraftig spik heter vrägling. Det undslapp mig en gång på militärtjänsten och baske mig om inte ett av befälen visste om det. Apropå havre så heter halmkärve nek. Havre har vi sått lite i år för att låta idrottsklubben göra halmkärvar att sälja till jul och tjäna en slant nu när Falkenbergs Stadslopp är inställt pga coronakrisen.

Dag 171 Brygghistoria

Här ser du några bilder på badande ungdomar. De badar i Suseån alldeles där vi bor. Det är några saker jag vill berätta om dessa bilder. För det första så ser du en trappa. Den hade vi satt upp som hopptorn. Ån består ju av en kraftverksdamm just där vi bor och det är väldigt djupt. Mer än 5 meter där de hoppar i. Botten består av blålera och dyker man ner och sätter händerna i leran får man upp en härlig blålera. Där finns lerbotten och lite stenar. Kanske lite rester från när jag och min bror var små och ägnade fritiden åt att sänka leksaksbåtar och annat med hjälp av luftgevär, salongsgevär och kinapuffar. 

 Själva trappan kommer från kvarnen. Den ledde upp till andra våningen som var en transportled för spannmål mellan de olika magasinen för spannmål som i de allra flesta fall utgjordes av korn. Vi spände upp trappan med rep i den stora alen. Det blev ett alldeles utmärkt hopptorn. Det är roligt med trampoliner och sånt. Nerifrån ser det inte så läskigt ut men när man står  där uppe och skall dyka i så känner man sig inte lika kaxig.

Avslutningsvis vill jag göra dig uppmärksam på själva bryggan. Den är väldigt bra utformad. Den består av två stockar som ligger nedgrävda i marken. Marken består av samma typ av lera som jag nämnde att bottnen i ån består av. Blålera. Min pappa Sven-Göran lät bygga bryggan och jag tycker väldigt bra om den. När jag var liten hade vi flytbryggor gjorda av plåttunnor och jag var inte så nöjd med dem. Leran gör att stockarna ligger väldigt väl förankrade men nu har en stock börjat lossna lite vilket gjorde att ena stocken lutade och därmed hela bryggan. Jag hade som projekt igår att försöka fixa till det. Jag grävde ut runt hela stocken och fick faktiskt den att sjunka ner och det gjorde att bryggan blev bra igen. Det var ett fasligt jobb att gräva ut i ovan nämnda lera. Mina fötter såg ut som lerklumpar och leran på spaden ville knappt släppa av sig självt. Skam den som ger sig och projektet föll väl ut men jag skall förstärka det hela med att lägga en stor sten på stocken.

Om stocken, eller telefonstolpen som det ju var, kan jag säga att den var fantastiskt fin fast den legat i lera och vatten så många år. Jag har hela tiden trott att den skall ruttna av men det märkte jag inga tecken på. Den kommer att hålla många år till. Och det är ju bra för vi använder ju den varenda vecka hela året. På sommaren som brygga till båten och badbrygga och på vintern dessutom som sittmöbel när man skall sätta på sig skridskorna. Jag avslutar med en vinterbild. Bryggan kan skymtas till höger. Vinterbilden är från 2002 och badbilderna från 2005.

Dag 170 Snyggt snitt

Idag har jag lagat en liten sak. Bakgrunden är denna. Jag har alltid kunnat skära glas. Tror faktiskt att jag fick lära mig det av pappa en gång i tiden. Jag tycker att det är ganska kul och jag försöker alltid att spara glasskivor för man vet aldrig när man behöver dem. Det senaste åren har behovet uppstått lite då och då men jag har inte varit nöjd med resultatet. Det blir inga bra skär och då blir det verkligen inte bra med glasrutorna. Jag har tolkat det som att jag har tappat stingen och nu för några veckor sedan skulle jag laga några fönster. Jag hade glas och det är på kvarnen så det är inte så jättenoga med resultatet. Jag plockade fram glas och glasskärare och satte igång. Resultatet blev helt katastrofalt! Kan det verkligen vara så att jag har blivit så kass på att skära glas? Jag kollade på glasskäraren och den var sådan att man kunde rulla fram nya trillor när det gamla blev slitna men det hjälpte inte. Vad var felet? Var glaset gammalt och dåligt? Jag kollade med bekanta men det verkar inte så populärt att skära glas nuförtiden. En bekant som är lite praktiskt inriktad trodde dock att det kunde vara skillnad på gammalt och nytt glas. Nåja mina bristande framgångar gjorde att jag lämnade in mina 5 fönster med ganska många trasiga små fönsterrutor till glasmästaren. Det kan väl inte vara så dyrt att laga. Trodde jag. Gissa om jag blev paff när jag fick räkningen! Skära glas och kitta själv är lönsamt tro mig. Jag måste lösa problemet med glasskäraren. Kunde den verkligen ha legat och blivit slö av sig självt i brist på användning. Ja, så måste det väl ändå har varit.


Och ändå var det en kvalitetsskärare. Jag skaffar en ny, tänkte jag, men det blev inte av att jag köpte någon. Igår stod jag i verkstaden och tittade på min "kvalitetsglasskärare". Jag hade till och med kvar lådan den låg i. Tyskt märke. Hur gammal kan den vara? Jag har i alla fall köpt den men det är nog efter 1991, när jag flyttade till gården. Mer än 20 år gammal i alla fall. Jag tittade på förpackningen. Där stod inte mycket information men där stod i alla fall ett råd. Olja in trissan! Tja, kanske det. Jag skruvade isär och hämtade lite symaskinsolja, denna fantastiska produkt. Och minsann, det blev som ett helt nytt verktyg. Tiden hade gjort att trissan inte rullade mot glaset utan bara åkte. Jag hämtade en bit glas och så klart att det funkade nu. Perfekt! Jag kan återta min gamla vana att spara på glas och laga! Och nu med vetskap om att det är lönsamt. Kom även på att det är smart att lägga kittsprutan i varmt vatten innan man skall använda den. Jag är inte jättebra på att kitta men övning ger färdighet.


Vad är då lärdomen. Jo läs instruktionerna, hur korta den än kan vara.

Dag 169 Admin

Den förre mjölnaren, det vill säga min pappa Sven-Göran, gillade nog administration. De här böckerna använde vi i kvarnen för att registrera malning. De bestod av dubbla ark som man hade kalkerpapper mellan. Det var tre per sida. Första sidan var grön och den rev man ut och gav kunden som följesedel

Mjölnaren skrev upp datum, kund, vikt på spannmålen som skulle malas och slutligen hur mycket koncentrat, som är ett soja- eller ärtfoder med hög protein- och mineralhalt, som skulle blandas i. När det var dags för fakturering tog vi in boken från kvarnkontoret och räknade samman vad som skulle faktureras. Jag använde detta system under många år men när böckerna tog slut rationaliserade jag och skrev upp det på anteckningsblock som jag sen sammanställde och matade in i en databas. Sen fick ett dataprogram som jag gjort skapa fakturorna. Det var faktiskt en ganska tunggrodd administration även om den var logisk. Faktum var att den var kvalitetssäkrad. Det gick ju att spåra alla data. När vi har renoverat i huset har vi funnit många sådana här böcker. Jag har slängt de flesta och endast sparat dessa tre. Det är ju historiska dokument och jag vet att just denna nota, nr 4801, hör till en gård som jag har en bloggläsare på. Det tycker jag är lite roligt. Eller hur Anders?