Dag 126 Baal

Hänt på Svensgård den 20/8  2001

"Igår körde vi halm. En halmpress med balkastare och balvagnar kom och så en väldig massa vuxna och barn som hjälper till att få in balarna i ladan. Halmkörning är en av de stora happeningarna i jordbruket! Fullt av liv, rörelse, damm, svett, saft, läsk och mackor om vartannat. Och en herrans massa halmbalar förståss!"

Min pappa sa alltid att det är först när halmen är inne som man kan pusta ut. Det ligger en hel del i det. Till våra grisar behövdes det ungefär 2500 småbalar per år. Det är en fem till sex stycken per dag. När jag var liten så pressades de med en halmpress och släpptes en och en runt omkring på fältet. Då fick man köra runt med en vagn och lasta upp dem med en tjuga, eller tjua som vi sa. Nästa rationalisering var en trekantig vagn som drogs efter pressen. Den hade spetsen nedåt och när den var full öppnades baklämmen och balarna släpptes i en hög på åkern. Sen var det tjuan som gällde igen. Ytterligare ett steg i rationaliseringsprocessen blev balvagnar som de vi har idag med boggie eller fyra hjul. Först fylldes balvagnarna huller om buller från en balbana men då fick det inte plats så många balar så därför fick en person stå i lasset och lägga balarna tillrätta i lager efter lager. Sen ersattes balbanan med en balkastare som satt på pressen och skjöt iväg balarna som projektiler upp i balvagnen. Då fylldes balvagnen effektivare även utan en person i lasset.

Balvagnarna kördes mellan fältet och ladan där de lastades av för hand. När jag var riktgt liten lagrade vi alla balarna i ena änden av ladan på själva golvet. Där var det roligt att leka! Eftersom vi behövde det utrymmet till annat började vi lagra på rännet, dvs ovanför svinhuset. Då behövdes elevatorer som transporterade upp balarna dit upp. Där uppe stod det ett par tre personer som packade in balarna så att alla skulle få plats. Det var en grannlaga uppgift. Det fanns en annan uppgift som passade barn. För att få upp balarna behövdes två elevatorer. Mellan dem fanns en liten platå och där kunde en person, gärna ett barn, stå och rätta till balarna så att de inte kom på sned när de föll från den ena elevatorn till den andra.

Bekymmer i halmkörningen var framförallt vädret. Jag vet inte hur många gånger som körningen fått avbrytas på grund av plötsliga regn. Skämmeskurar kallade vi dem. De var så små att de avbröt inkörningen men inte hade någon större nytta med sig alls. Faktum är att det inte behövs så mycket regn under skördetiden. Numera sår man raps i skörden, höstraps. Den behöver regn efter sådden. Annars är ju det mesta färdigväxt.

Skämmeskurarna var en sak, en annan tråkig sak var blöta halmsträngar som inte riktigt torkat upp. Det gav blöta balar som sen möglade och bara skapade merarbete under vintern. Dessutom kunde de ta värme och till och med skapa eldsvåda. Det hände dock aldrig hos oss.

Det tredje bekymret var bindningen av balarna. De bands med balsnören, eller balaband som vi sade. För det mesta har det varit sisalgarn men ibland plastsnören. Trista blåa saker. Sisal är bättre. Ibland, eller för det mesta, som jag kommer ihåg det, hade vi jättebekymmer med det. Ibland kändes det som om halva balvagnen var full av oknutna balar. Jätte, jätte, jättetrist. Skapade bara massa merarbeten. De sista åren blev det dock bättre med bara enstaka trasiga balar i per balvagn.

Nåja, halmpressningen var också rolig. Ett riktigt team-arbete med många inblandade, även barn. Det finns inte så många sådana jobb kvar i lantbruket. Inte ens halmkörningen faktiskt. Numera tar man in jättelika balar med hjälp av lastaren. Det är en stor rationalisering men den gör också att det blir lite mer jobb under året också. Det var ganska effektivt att bara ta en hårdpressad bal i vardera näven och sen strö upp en hel rad med grisboxar.