Dag 27 Lysande

I slutet på oktober 1962 hände något stort i Boberg. Något helt lysande. Gatbelysningen kom. Det var Yngredsfors kraft AB som ägde kraftverket på den tiden satte upp ett tiotal stolpar med tillhörande lampor och därmed blev Bobergs By med ens en upplyst del av socknen. Det måste varit fantastiskt. Jag levde ju då men var bara tre år så några minnen av händelsen upprinnelse har jag inte. Jag vet bara att min pappa var mycket förtjust i belysningen.

Strömmen till belysningen kom från kraftverket vilket ofta betydde att fast det kunde vara strömavbrott i byn i övrigt så kunde gatubelysningen fungera. Strömmen kommer fortfarande från kraftverket och det kraftbolag som nu äger kraftstationen bekostar så vitt jag vet fortfarande strömmen. Heder åt dem. Stolparna och armaturen är den samma men lamporna har bytts ett antal gånger. Inte minst efter höststormen 1969 fick det bytas lampor. Den kommer jag ihåg och då kan man snacka skador inte bara på gatbelysningen. Det var träd och tak och jag vet inte allt som blåste ner och bort.

Vi byabor har fortsatt att byta lampor på olika sätt. Stolparna är jättehöga och lamporna sitter ju en meter utanför stolpen så det funkar inte med höga stegar. Ett av de mindre säkra sätten var när vi satte ett par tre potatislådor på Stefan Brosveds truck och hissade upp den till max med en lampbytare i den översta lådan. Var inte säkert, så mycket kan jag säga. Truckar är ju gjorda för att köra på hårda golv och när den kom ut i vägkanten så lutade den betänkligt.

En gång lånade jag en kran som satt på en släpkärra. Har för mig att det var i Blixttorp på Landers. En del lampor gick bra men ibland lutar vägbanan och då var det inte enkelt att byta med den metoden heller. Numera lånar vi Anders i smedjan som har en jättestor grävmaskin i sin firma, Maskintjänst i Boberg. Tidigare har han i alla fall haft en korg som man kan sätta på grävarmen och då blir det mycket enkelt att byta lamporna. Just nu tror jag att alla lampor fungerar och det kan vi mycket tacka min kära granne Ola Lundh som såg till att vi fick bytt och lagat alla lampor förra året. Nu har alla samma sken, ett lite brandgult ljus som är mycket tjusigt.

Sen dess har vi haft lite stormar, jag tror det var stormen Sven som vred lite armaturer snett men lamporna funkar i alla fall. Ett problem som vi har att lösa inför framtiden är att den typen av armatur som nu sitter på stolparna inte görs längre. Antagligen får vi sätta på en annan typ när den går sönder. För vi vill ju ha kvar gatbelysningen. Den är helt underbar!

Dag 26 Spridning

Det är faktiskt överraskande många om följer denna blogg. Jag vet inte om man kan lita på statistiken men den säger så här

Sverige

378

USA

123

Tyskland

33

Danmark

12

Uganda

4

Frankrike

2

Sri Lanka

2

Finland

1

Sydkorea

1

Mexiko

1

Om det stämmer så får man väl ändå säga att det är rätt häftigt!

Dag 25 434000

434 000 träffar. Det får man på google när man söker på Boberg. Inte illa. Men Skrea är värre och Årstad ännu värre. Träff nr 1 är Ferdinand Boberg som var en svensk arkitekt: Han dog 1946 och hade ritat t ex NK och Rosenbad. Träff nr 2 är en massa orter varav vårt Boberg är en av dem. Den tredje träffen är släkten Boberg. Som jag tolkar det har den släkten absolut ingenting med mitt Boberg att göra. När jag var liten trodde jag att Boberg låg i världens centrum. Jag förutsatte att alla i åtminstone Falkenbergs kommun, visste var Boberg låg. Tja, nu har jag väl börjat inse att ligger lite i utkanten. Det ligger t ex i utkanten av Skrea socken. Och så ligger det i utkanten av ett slättområde som har sitt centrum någonstans mellan Skrea och Heberg. Men kommunikationerna är ganska bra. Kustvägen går ju rakt igenom Boberg och förbindelserna till havet och Heberg är utmärkta. Faktum är att vägar och stigar är det ingen brist på i  Boberg. Som löpare är det något man uppskattar. Man kan springa långa rundor nästan hur som helst utan att aldrig vara särskilt långt hemifrån. På många andra platser är det faktiskt inte så enkelt. En lite begränsande faktor är att det inte finns någon bro över Suseån mellan fallet i Boberg och havet. Det är något som diskuteras när cykelleden Kattegattleden skall utvecklas. Jag tycker det skulle vara jätteroligt om det kunde vara en liten bro närmare kusten. Faktum är att när jag var liten fanns en hängbro mellan Vesslunda och Veka. Det gick precis norr om Brogård. Jag har faktiskt gått över den men det var med livet som insats. På slutet hängde den betänkligt och när det flyttade en barnfamilj till gården på Vesslundasidan av ån på 70-talet kapade de vajrarna av säkerhetsskäl. Det var nog ett korrekt beslut men det har visat sig svårt att få till en ny bro trots att det skulle vara en betydelsefull förbindelse mellan Långasand och Boberg-Skrea. Suseån är djup men faktum är att man kan vada vid åoset som vi kallar mynningen ut i havet. Man får bara gå en bit ut. Jag har inget minne av att jag gjort det men jag har talat med många som testat.

En annan intressant grej med Boberg är att jag alltid har tyckt att det ligger söder om Falkenberg. Och det gör ju faktisk det. Men faktum är att det ligger mer öster om Falkenberg än vad det ligger söder om. Man gör faktiskt en feltolkning i skallen när man tror att västkusten är en västkust istället för att snarare vara en sydkust. Speciellt söder om Falkenberg är det nästan helt en sydkust. Ibland har jag tyckt att vi skulle marknadsföra hallandskusten som sydkusten snarare än västkusten. Västkusten kan vara Bohuskusten som har en helt annan karaktär är vår halländska kust. Vi bor på sydkusten. När kommer vi att säga det?

Dag 24 Gräv där du står

Ett roligt projekt som vi sysslade med som barn, och som jag förstår att många barn runt omkring på planeten roat sig med, var att försöka gräva till jordens medelpunkt. Jajamen, du hörde rätt. Vi var på väg mot mitten. Platsen vi utsett för detta äventyr var sandlådan. Och sandlådan var belägen inte mindre än i ett klassiskt halländskt landskapselement. I bersån. I vårt fall stod den alldeles utanför köksdörren och det var lind har jag för mig. Hur de fick in sand i den vet jag inte säkert men jag misstänker att skottkärror hade en roll att spela. Jag tyckte det var fantastiskt spännande projekt och man får ju beundra den brist på rädsla och tillika planering som föregick detta tilltag. Vi tog helt enkelt spadar och började gräva. Kommer inte riktigt ihåg hur djupt vi kom men jag har för mig att vi konverterade projektet till en badbassäng när vi tröttna på att gräva. Att många andra, både barn och vuxna, runt om i världen närt samma dröm som oss kan man ju sluta sig till bara genom att läsa Jules Vernes bok. Jag kommer också ihåg ett vetenskapligt barnprogram som handlade om att gräva sig igenom jorden. Vi hade fantasier om att hålet skulle mynna ut i Kina och att man skulle kunna hoppa ner i det och först accelerera för att sedan bromsas in och avsluta med en lagom fart på andra sidan. Jag tror att min lite mer vetenskapligt bevandrade storebror funderade på risken att vi inte skulle nå ända igenom klotet på grund av luftmotståndet eller något. Om det skulle gå riktigt illa skulle vi ju kunna hamna i en besvärlig svängning fram och tillbaka som skulle sluta med att vi stannade och blev hängande i jordens kärna. Det var nog tur att vi inte kom så långt i vårt grävande. Om jag tolkade barnprogrammet rätt skulle det även ha dykt upp en hel rad andra små och stora fysikaliska bekymmer på vägen som vi nog skulle ha haft svårt att bemästra.

Ja sånt funderade vi på som barn i Boberg på 60-talet.

Dag 23 Next

Nu kommer nästa generation på Svensgård. Eller snarare den förra. Och förrförra när vi ändå är igång.

Min pappa Sven-Görans och min mamma Ingegerds historia i Svensgård började i början av 50-talet. Sven-Göran övertog en gård med kor, grisar och växtodling. Under 60-talets strukturutveckling ändrade han inriktning mot grisar med både suggor och slaktsvin. Han utvecklade kvarnrörelsen Bobergs Foderförädling som hans pappa startat redan på 30-talet genom att bygga en modern kvarn för löshantering av såväl spannmål som färdigt foder. På 70-talet sålde han av strandjorden Långaberg som tilldelats Svensgård i Laga skifte 1854. Han utvecklade 1972 grisproduktionen med att bygga ett modernt stall för över 600 grisar. Det var stort på den tiden. 1985 köpte han till Maens Gård vilket utökade arealen med 15 ha. Sven-Göran var en föreningsman som engagerade sig såväl i lantbrukarnas föreningsrörelse som i politiken. Sven Göran gifte sig 1955 med Ingegerd som kom från Umeå i Västerbotten och de fick förutom mig 1959 min äldre bror Jan 1957 och min lillasyster Ann-Charlotte 1963. Sven-Göran dog alltför tidigt som 70-åring 1994. Han arbetade på gården fram till sin död.

Sven-Göran tog över gården efter sin far Johan Nilsson i mitten av 50-talet. Hans storasyster Britta och lillebrodern Bengt Erland valde andra vägar. Johan var gift med Amy som kom från Vinberg. Han var född 1897 och bör rimligtvis ha tagit över gården efter sina föräldrar någon gång på 20-talet. Johan verkar ha varit legendarisk. T ex finns en bild av honom på Nordiska museets när han håvar lax i fallet i Boberg. Han engagerade sig mycket i elektrifieringen av byn och av kvarnrörelsen i Boberg där han var disponent. Han köpte i början av sin karriär till gården Arvesgård som ligger på andra sidan vägen i Boberg.  På 30-talet startade han kvarnrörelsen Bobergs Foderförädling som finns beskriven på annan plats i denna bok. Johan dog redan 1964 medan Amy fick leva ända till 1988. 

Dag 22 Inte ett spår

Idag har jag varit och åkt skidor i Ulricehamn. Det var ett lopp på 45,5 km och ungefär halva var spår och halva mer eller mindre utan spår. Det får mig att fundera på skidåkningens historia i Boberg. När jag var liten åkte man ju skidor men det var på gamla trälaggar och spårläggning kände man inte till. De var ju förvisso breda och det gick säkert bättre att åka ospårat med dem än med dagens moderna skidor. Men om man skall vara ärlig så var det väl inte så mycket skidåkning egentligen. Jordbruket förr gick ju så till att vi på de gårdar som inte hade kor odlade mycket korn. Väldigt mycket korn. Korn är ju en alldeles förträfflig fodergröda men för er som inte kan så mycket om kornodling så går det till så här. Det är en vårsådd gröda som sås på våren och tröskas tidigt. Det gör den odlingssäker. På Svensgård gjorde vi så här. Vi harvade en gång så att det skulle bli jämt. Sen körde vi ut handelsgödsel och eventuellt fastgödsel. Sen harvade vi en eller ibland två gånger så att gödseln skulle myllas ner bra. Sen var det dags för såmaskinen som hade till uppgift att utsädet kom jämt och framförallt på rätt plats. Och rätt plats det var på såbotten, dvs på det hårda som låg under det som harven skrapat loss. Sist kom vältningen som skulle göras så snabbt som möjligt. Den packade till runt kornen och gjorde att fukten från såbotten fick kärnan att gro. Lite regn gjorde inte saken sämre, snarare bättre. Tja, sen var det nästan färdigt. Det var bara att vänta på att det skulle gro och det gick ganska snabbt, på ett par tre veckor såg man sådragen och kunde bedöma uppkomsten. Nu var det bara bekämpning kvar. Sprutan som hos oss kördes av Sture på Kull. För det första skulle ogräset sprutas bort och sen eventuella svampsjukdomar. Lite mikronäringsämnen kunde ibland få följa med. Sen var det bara att vänta och hoppas på att det skulle komma tillräckligt med regn. I augusti var det dags för skörd. Tanken var att man sen körde in halmen så snabbt som möjligt och därefter sätta igång att kultivera jorden med en kraftig harv. Den hade till uppgift att bekämpa kvickrot och att smutsa ner halmen så att den skulle brytas ner snabbare i jorden. Bakterier gjorde det tricket. Efter ett par tre kultiveringar var det fritt fram att plöja och det var oktober och november lämpliga månader för. Sen låg marken med tjusiga plogfåror hela vintern.

Varför berättar jag detta då? Jo, plogfårorna i kombination med tunt snötäcke gjorde att åkrarna inte var så bra att åka skidor på. Oftast tittade jorden upp genom snötäcket och det var helt omöjligt att åka där. Nu undviker man att harva på hösten för det leder bara till urlakning av kväve. Och ju senare man plöjer desto bättre är det. Helst skall man vårplöja, då kommer all näring som ligger lagrad i marken till nytta för nästa års gröda istället för att lakas ut och komma ut i Suseån. På den punkten har lantbruket förändrats mycket till det bättre. Nu är det alltså förutsättningar för skidåkning på våra åkrar och det utnyttjade vi också när ungarna var små. Vi gjorde långa spår runt åkerkanterna som vi kämpade runt på.

Annars var det Dala skog vi åkte i. Där finns en backe som jag som barn åkte i och inne i skogen kunde vi åka på tur. Det var roligt. Utförsåkningen var väl rätt banal till en början men någon gång på sjuttiotalet var det några större ungdomar i Boberg, Store-Bengt på Bobergs Gård, och Lars i smedjan och deras kompisar hade varit på skidort och lärt sig hur det gick till. Då började vi tillverka lite mer pistliknande backar. Men någon lift fanns ju inte så antagligen tröttnade vi rätt snabbt på att asa upp och ner för backen.

Mitt första minne av riktig utförsåkningsutrustning fick jag för övrigt i Umeå hos mina kusiner. Det är en annan historia men jag kan säga att jag kände mig precis som Stig-Helmer när han skulle åka utför första gången i Sällskapsresan 2.

Nej min första  vurm för längdåkning kom i och med att jag fick en anmälan till Vasaloppet när jag fyllde 50 år. Det var mina grannar och lantbrukarkollegor som fixade det. Att jag inte skulle anta utmaningen fanns inte på kartan och det måste ha varit en riktigt bra present för nu i år skall jag åka mitt femte Vasalopp. Förhoppningsvis har jag kunnat seeda upp mig lite med Västgötaloppet som jag gjorde idag.

Dag 21 Avsnittet om Svensgård

En Skreabok håller på att skapas av Skrea Hembygdsförening. Den handlar om 1900-talets historia. Jag har skrivit lite i den och så här inleds avsnittet om vår egen gård.

Svensgård

Vid förra sekelskiftet hade Svensgård, där det ligger nu, funnits i 50-år. Gården har gått genom släkten från far till son ända sen skiftet och faktiskt längre än så om man ser till att det har gått från barnlösa par till syskonbarn. År 1900 skall ju denna saga börja men jag skall göra tvärtom och sluta den där för att i stället börja i det senaste sekelskiftet. År 2000 var det jag själv, Claes Åkerberg tillsammans med min hustru Agneta från Upplands Väsby, som var bönderna i Svensgård. Vi tog över gården från mina föräldrar Sven-Göran och Ingegerd år 1991. Då flyttade vi från Stockholm till Boberg. Vi drev gården med ganska oförändrad produktion, spannmål till grisfoder, kvarnrörelse och slaktsvin, tillsammans med vårt dataföretag NIB Programmering fram till år 2000. Då lade vi om växtodlingen till ekologisk produktion för att kunna börja samarbeta med en kravmjölkgården Kullsgärde i Skrea. 2006 tyckte vi att vi kommit till vägs ände med grisproduktionen. Strukturutvecklingen har lett fram till att det skall vara storskaliga grisbesättningar och det tyckte vi inte passade in i bymiljön i Boberg. En ny era med travhästar påbörjades men det får vi berätta mer om i nästa Skreabok. Våra söner Ludvig och Edvard föddes 1990 respektive 1991.