Dag 129 Avsatt

Har du någonsin råkat ut för att du skall göra en sak och så gör du istället en helt annan? Jag gör det  hela tiden. När jag står här vid datorn och skall programmera eller skriva något så gör jag helt plötsligt något helt annat. Kanske jag får för mig att kolla vad det är för rovfågel som flyger över hagarna eller så känner jag ett absolut behov av att kolla mejlen eller till och med se om jag kan slå mitt rekord i Rubiks kub. Att kolla på ett youtubeklipp är ju också en klassiker. Det är väl någon form av prokastination. Det skall jag berätta mer om någon annan gång.

Jag måste skapa bra rutiner nu när jag håller på att skapa mig ett nytt liv. Jag måste ha tid avsatt till min bokföring.

I dag har jag gjort all bokföring klar. Det betyder att allt är bokfört fram till dagens datum och alla konton är avstämda. Det gäller inte bara mitt företag utan också Agronomförbundets som jag är kassör för. Kan det bli så att måndag förmiddag blir den tid jag avsatt för bokföring?

När Agneta startade sin bokföringsfirma så lämpade hon över all min bokföring på mig! Den som hon skött i alla år. Jag kan inte påstå att det var något jag längtat efter men jag insåg allvaret och tänkte det är väl bara att ta tjuren vid hornen och sätta igång. Och det gjorde jag verkligen och det har varit en intressant resa. Jag har faktiskt börjat gilla att jobba med min egen ekonomi. Innan hade jag inte någon riktig koll men det känner jag att jag har nu.

Tänkte ge en liten reflektion på förra inlägget. Jag cyklade in till stan och fixade mitt bankid och så cyklade jag hem. Det tog drygt en timme. På den timmen fick jag ärende utfört, motion, ljus och frisk luft. Det hade gått lite snabbare att köra bil men inte så förfärligt och den tid jag förlorade hade jag säkert slösat bort på något onödigt så jag känner mig som en vinnare som tog mig i kragen och följde min impuls att cykla. Vi har en mil till stan kan jag förresten berätta för de som inte känner till geografin. Fin cykelväg det mesta kan jag tillägga.

Vi människor har ofta en förmåga att försöka hitta den enklaste lösningen på saker och ting, och det kan handla att leta efter den kortaste vägen. Sen spelar det inte så stor roll om besparingen inte är så himla stor. Det kan handla om att köra till Gödastorp, åka till Sälen eller att gå runt huset. Vi vill hitta den kortaste vägen. Att cykla till Falkenberg är inte det snabbaste sättet men baske mig om det inte är det bästa!

Dag 128 Pixelfel

Denna dag den 1 mars 2019, på dagen 13 år sen jag började jobba som rådgivare på Hushållningssällskapet i Halland för att sen börja på Växa Halland som sen blev Växa Sverige, har jag börjat att ägna åt pixelproblem. Fick min mobil återställd när jag lämnade den fasta anställningen och då märker man ju hur utlämnad man är åt tekniken, som alltid. En massa appar måste ju återinstalleras och inte minst Bankid-appen. Då måste nytt bankid laddas ner till telefonen och för att logga in på banken behövs ju bankid... Jag har ju en annan dosa som man kan använda för att identifiera sig men den har ju inte använts på flera år så batteriet var slut. Jag hade nytt batteri men då visade det sig att displayen inte klarat att inte användas så det var omöjligt att tolka de där svarskoderna. Det måste nog bli ett besök på banken idag så jag får fixat det. Märker direkt hur handikappad man blir.

En annan sak man märker är att nu får jag ju själv fixa med mejl och kalender, jag har ju använt företagets kalender. Då uppstår valsituationer och jag valde att använda Gmail och Google kalender. Jag vet inte om det är bäst men jag uppnår i alla fall att min kalender finns på både telefonen och datorn.

Vädret är helt underbart och det är frostigt och vackert. Jag tar nog cykeln till stan och fixar mitt bankid. Det blir en bra start på mitt nya liv.

Dag 126 Baal

Hänt på Svensgård den 20/8  2001

"Igår körde vi halm. En halmpress med balkastare och balvagnar kom och så en väldig massa vuxna och barn som hjälper till att få in balarna i ladan. Halmkörning är en av de stora happeningarna i jordbruket! Fullt av liv, rörelse, damm, svett, saft, läsk och mackor om vartannat. Och en herrans massa halmbalar förståss!"

Min pappa sa alltid att det är först när halmen är inne som man kan pusta ut. Det ligger en hel del i det. Till våra grisar behövdes det ungefär 2500 småbalar per år. Det är en fem till sex stycken per dag. När jag var liten så pressades de med en halmpress och släpptes en och en runt omkring på fältet. Då fick man köra runt med en vagn och lasta upp dem med en tjuga, eller tjua som vi sa. Nästa rationalisering var en trekantig vagn som drogs efter pressen. Den hade spetsen nedåt och när den var full öppnades baklämmen och balarna släpptes i en hög på åkern. Sen var det tjuan som gällde igen. Ytterligare ett steg i rationaliseringsprocessen blev balvagnar som de vi har idag med boggie eller fyra hjul. Först fylldes balvagnarna huller om buller från en balbana men då fick det inte plats så många balar så därför fick en person stå i lasset och lägga balarna tillrätta i lager efter lager. Sen ersattes balbanan med en balkastare som satt på pressen och skjöt iväg balarna som projektiler upp i balvagnen. Då fylldes balvagnen effektivare även utan en person i lasset.

Balvagnarna kördes mellan fältet och ladan där de lastades av för hand. När jag var riktgt liten lagrade vi alla balarna i ena änden av ladan på själva golvet. Där var det roligt att leka! Eftersom vi behövde det utrymmet till annat började vi lagra på rännet, dvs ovanför svinhuset. Då behövdes elevatorer som transporterade upp balarna dit upp. Där uppe stod det ett par tre personer som packade in balarna så att alla skulle få plats. Det var en grannlaga uppgift. Det fanns en annan uppgift som passade barn. För att få upp balarna behövdes två elevatorer. Mellan dem fanns en liten platå och där kunde en person, gärna ett barn, stå och rätta till balarna så att de inte kom på sned när de föll från den ena elevatorn till den andra.

Bekymmer i halmkörningen var framförallt vädret. Jag vet inte hur många gånger som körningen fått avbrytas på grund av plötsliga regn. Skämmeskurar kallade vi dem. De var så små att de avbröt inkörningen men inte hade någon större nytta med sig alls. Faktum är att det inte behövs så mycket regn under skördetiden. Numera sår man raps i skörden, höstraps. Den behöver regn efter sådden. Annars är ju det mesta färdigväxt.

Skämmeskurarna var en sak, en annan tråkig sak var blöta halmsträngar som inte riktigt torkat upp. Det gav blöta balar som sen möglade och bara skapade merarbete under vintern. Dessutom kunde de ta värme och till och med skapa eldsvåda. Det hände dock aldrig hos oss.

Det tredje bekymret var bindningen av balarna. De bands med balsnören, eller balaband som vi sade. För det mesta har det varit sisalgarn men ibland plastsnören. Trista blåa saker. Sisal är bättre. Ibland, eller för det mesta, som jag kommer ihåg det, hade vi jättebekymmer med det. Ibland kändes det som om halva balvagnen var full av oknutna balar. Jätte, jätte, jättetrist. Skapade bara massa merarbeten. De sista åren blev det dock bättre med bara enstaka trasiga balar i per balvagn.

Nåja, halmpressningen var också rolig. Ett riktigt team-arbete med många inblandade, även barn. Det finns inte så många sådana jobb kvar i lantbruket. Inte ens halmkörningen faktiskt. Numera tar man in jättelika balar med hjälp av lastaren. Det är en stor rationalisering men den gör också att det blir lite mer jobb under året också. Det var ganska effektivt att bara ta en hårdpressad bal i vardera näven och sen strö upp en hel rad med grisboxar.

Dag 125 Fusk

Hänt på Svensgård den 26/12  2006

"Som jag slitit! I princip hela svinhusinredningen nedriven. T.o.m. limkanterna som höll boxmellanväggarna är bortknackad. När man skall riva saker lär man sig uppskatta fuskverk. Väl fastlimmade betongdetaljer är fruktansvärda att ta bort. Slarvigt gjorda dito lossnar med en enkel knackning. Tyvärr var de flesta i detta hus ordentligt gjorda. Där ser man; man skall inte göra saker bättre än nödvändigt! God fortsättning på julen!" 

Upprinnelsen till ovanstående händelse är följande. Jag började med grisproduktion 1991. Det var bra fram till 1999. Då sjönk prisnivån och priserna flukturerade kraftigt. Till slut kom jag till insikt att jag inte kunde skapa lönsamhet och beslutade mig för att lägga ner grisproduktionen och försöka ägna mig åt något annat. De sista grisarna åkte ut på sommaren. Jag lyssnade på radion. Det var ett samtal mellan två filosofer, den ena vara Lennart Koskinen och han sade vid något tillfälle att ett tomt rum är ett rum fullt av möjligheter. Det gav mig insikten att skall jag hitta några möjligheter med grisstallet så måste jag tömma det. Samtidigt som jag tömmer det så fyller jag det. Fyller det med möjligheter. När det var nästan tomt kom en granne in och skulle kolla. Han sa att det var väldigt vad stort det blev och att där skulle jag kunna ha ett travstall. Det fanns en travtränare som sökte ett stall i krokarna. Och det är travstall det är nu snart tio år senare. Det har varit en härlig tid.

Dag 105 Spjälfiske

Bilden föreställer spjälfisket mellan Uddaveka och Boberg.

Dag 124 Mylla

Hänt på Svensgård den 14/10  2000

"Milt och skönt. Solen bryter igenom och skingrar morgondimmorna. Det har varit precis vindstilla. När vi vaknade tittade vi ut på körsbärsträdet och vi kunde inte se ett enda löv som rörde sig. Nu blåser en liten bris upp som hjälper till att skingra morgonfukten. Revbenspjäll i ugnen. Agneta är och hämtar jord till trädgården. En höstmorgon."

Ovanstående inlägg som kommer från min blogg www.svensgard.se. Eller snarare, vad jag i efterhand har kommit på var en blogg. På den tiden fattade jag ju inte det. Jag tar med det dels för att jag tycker att det var så vackert. Dels för att då får jag chansen att berätta lite om trädgården. Agneta hämtar jord. Om jag inte har helt fel så tog hon traktorn och vagnen och körde till en torvmosse i Sjönevad som ligger en bit bortanför Vessigebro. Då bröt man torv där, Man kunde hämta ett bilsläp och då fick man med sig en kubik ungefär men det tyckte hon var fjantigt. Fem kubik skall det vara. Eller vad man nu fick plats med. Vi fyllde torv i framförallt våra rhododendronrabatter och det har blivit jättebra. Vi har väldigt bra jord i trädgården men för azaleor och rhododendron behövs mer mylla. Man kunde även hämta torvblock i Sjönevad och det har vi också gjort. Resultatet har blivit en jättefin rabatt som sköter sig nästan helt självt. I år, eller snarare förra året, gjorde jag dock ett krafttag och klippte ner den ordentligt. Ett helt traktorlass blev det och rabatten får börja om. Framförallt får de lite mer svagväxande buskarna en ny chans.

Revbenspjäll i ugnen skrev jag också. Det har alltid varit en populär rätt på Svensgård. Vid denna tid kan jag med ganska stor säkerhet säga att de var uppfödda på gården också för då hade vi grisar och vi slaktade tre stycken om året för vårt egna behov. Jag brukar alltid köra spjällen först en stund med bensidan uppåt. Sen vänder jag och saltar och pepprar och det får steka sakta och länge.

Dag 123 Indiana Jones i Boberg

Hänt på Svensgård den 15/9  2006

"Så var det här med elevatorgropar igen. Det tillhör inte min favoritsysselsättning att göra rent dem, but a man has got to do what a man has to do. Så idag rensade jag en grop som inte blivit rensad på kanske år. Hur den såg ut vill jag inte beskriva här. Ni skulle få mardrömmar flera år framöver. Nu är den i alla fall rensad och det gick faktiskt bättre och snabbare än jag hade trott. Jag blev väldigt dammig men det skall ju en mjölnare vara."

Ja, vad skall jag säga om ovanstående lilla minnesfragment. Vet du vad en elevator är? En slags hiss om lyfter spannmål eller mjöl, i alla fall när det är i en kvarn, från en nivå till en annan. Den består av en rem, med massor av skopor, som dras av en motor i fyrkantig trumma. Längst upp släpper den ifrån sig materialet i t ex en snäcka eller en silo. En snäcka är en horisontell skruv som transporterar material i horisontell riktning.

Både elevatorer och snäckor, för att inte tala om skruvar som också transporterar material, kan vara riktigt farliga. Jag har aldrig skadat mig på dem, i alla fall inte allvarligt, men det har varit nära många gånger. Det är så himla lockade att bara sticka in handen och rätta till något och poff, helt plötsligt sitter man fast eller i värsta fall har man ingen hand kvar. Usch vad läskigt, men jag har som sagt klarat mig. Min pappa också och även Oskar som jobbade i kvarnen under många år.

Men det här inlägget handlar ju om elevatorgropar och de är inte så farliga men kan vara väldigt läskiga. De är trånga och mörka. Smutsiga. Massor med läskiga insekter av olika slag. Om man tänker efter så är det ju faktiskt en biotop. Ja jag skall faktiskt inte fördjupa mig alltför mycket i alla läskigheter man kan hitta i en elevatorgrop för då kan du ju faktiskt få mardrömmar under flera år framöver. Och det vill jag ju inte.