Dag 34 Runda

Jag skrev nyligen om surströmmingscellen i Boberg. Men vi har en cell till. En löparcell. Detta är löparhistorien i Boberg. När jag var liten var det inte många som sprang i Boberg. Nästan ingen i alla fall. Tore Jonsson, mina kompisars pappa, sprang lite. Kunde ta löparrundor. Men jag har ingen riktig koll på hur långa de var men löparrundor var det. Där hade man ju en lite spirande förebild. Jag tror inte det var status att springa på den tiden. Jag har frågat min farbror Bengt Erland hur det var med löptränandet på hans tid. Han var kolossalt intresserad av friidrott i sin ungdom och var riktigt duktig i höjd, bland de bästa i Halland har jag för mig, men han var ingen långdistanslöpare.

När jag gick i gymnasiet så läste vi en bok om löpning av James Fixx. Den hade kultstatus. Och det började komma nya löpardojor. Någon som kommer ihåg brandgula Kahru? Det var på 70-talet. Nu skulle man väl tycka att de var förfärliga i sin uppbyggnad men vi tyckte att de var coola. Men skall jag vara ärlig så var löpning mest något man snackade om. Att springa halvmaror och helmaror var nog inte för vanliga människor.

Skall jag kolla tillbaka på min egen löparkarriär så började det lite tafatt med att jag och en kompis, Jörgen Bengtsson, tröttnade på bollspel på gympan i gymnasiet. Vi frågade om vi inte fick löpträna på spåret vid Tullbroskolan istället. Det fick vi. Men ärligt talat så var det ganska lågintensiv träning. Men i alla fall en början. Sen kom lumpen och då skulle man springa varken man ville eller ej. Men faktum är att där väcktes nog intresset för att springa. Tyckte det var så läckert att kunna ta sig fram över långa sträckor med bara benen.

I Boberg är det alldeles utmärkt att springa. Och det är det fler som märkt. Jag springer, min syster Ann-Charlotte och hennes man Olle springer. Brorsan Jan har minsann börjat springa på gamla dar han också. Och några av hans döttrar springer genom Boberg också. Visserligen har löptränandet ökat i hela samhället men jag tror ändå att Boberg är lite mer löpartätt än andra orter. Jag menar, så mycket folk bor här ju ändå inte.

Grimsholmen runt är en höjdare. Den är ungefär 10 km och man kan springa den åt båda hållen beroende på hur det blåser. Det är så fantastiskt att komma ut runt holmen och se havet. Om man vill kan man springa ner på stranden. Jättefint. Sen har vi Dahlarundan som är jättefin. Den går över ån och genom bok- och tallskkog. Lite kuperad på sina ställen. Mycket avvkopplande. Förlänger man den kommer man ner till Långasand och kan springa långa sträckor på stranden. Hade det funnits en bro över Suseån närmare havet så skulle det vara hur bra som helst. Sen finns det rundor över Eftra och Heberg som är trevliga men innebär mycket landsväg. Över Skrea finns flera olika varianter. Mellan Heberg och Skrea finns numera en fantastisk cykelväg och det gör det mellan Bobergs Udde och Falkenberg. Det är Kattegattleden.

En gång hade grabbarna fått för sig att de skulle anmäla sig till Falkenbergs Stadslopp. Mårten, Erik, Ludvig och Anton tror jag det var.  Jag fick inte träna med dem. Jag skulle bara springa ifrån dem. Men jag tjatade och lovade att det skulle jag inte göra så till slut fick jag ju följa med. Ja, nu gick det ju inte som jag lovat precis. Jag tyckte helt enkelt att dom var för lusiga så jag började ju springa intervaller fram och tillbaka medan de skulle springa ifatt. Inte så pedagogiskt är väl det minsta man kan säga. Tror inte jag lyckades grunda bra löparkarriärer där.

Dag 33 Ytterligare en generation tillbaka

Här kommer tredje avsnittet om ägarna till Svensgård.

Sven-Göran tog över gården efter sin far Johan Nilsson i mitten av 50-talet. Hans storasyster Britta och lillebrodern Bengt Erland valde andra vägar. Johan var gift med Amy som kom från Vinberg. Han var född 1897 och bör rimligtvis ha tagit över gården efter sina föräldrar någon gång på 20-talet. Johan verkar ha varit legendarisk. T ex finns en bild av honom på Nordiska museets när han håvar lax i fallet i Boberg. Han engagerade sig mycket i elektrifieringen av byn och av kvarnrörelsen i Boberg där han var disponent. Han köpte i början av sin karriär till gården Arvesgård som ligger på andra sidan vägen i Boberg.  På 30-talet startade han kvarnrörelsen Bobergs Foderförädling som finns beskriven på annan plats i denna bok. Johan dog redan 1964 medan Amy fick leva ända till 1988.Jag var bara fem när Johan dog men jag har lite minnen. Det var han som lärde oss läsa. Varje morgon sprang vi in till honom där de bodde i sin lägenhet längst ner i huset. På nattygsbordet hade han en läsebok som hette Tuppen. Det var en tupp på framsidan. Vi skulle se vad tuppen hade värpt. Lite inkonsekvent men det funkade ju. Det låg lite godis vid en bokstav och då skulle vi lära oss den bokstaven. Funkade. Jag kunde läsa när jag började skolan och det tror jag Jan kunde också. Ann-Charlotte föddes ju inte förrän 1964 så hon missade den hemskolan.

Det var en annan sak jag lärde mig av Farfar Johan också. Att alltid bära kniv. Han hade en kniv i fickan och när han låg och vilade middag "lånade" vi den. Jag har också alltid kniv. Fattar inte hur man kan klara sig utan det. Känner mig väldigt naken utan och gillar inte när jag skall åka flyg och får lämna den ifrån mig. Jag har den i vänster byxficka. Det blir en sån där kontur runt den som det blir efter snusdosor i jeans. Kniv är bra att ha på sig och har man den inte alltid på sig så kan du ge dig katten på att du inte har den när du behöver den. Min vurm för knivar i allmänhet skall jag kanske berätta om vid annat tillfälle.

Amy var intresserad av barnuppfostran. Oj. Det var ständiga föreläsningar om hur man skulle sitta, dvs rak i ryggen och inte några armbågar på bordet. Hon berättade också långa och ingående berättelser om näcken som minsann skulle ta oss om vi ramlade i ån. Det verkade mest vara hon som körde den varianten. Uppenbarligen funkade det inte så bra. Hon gillade inte heller att vi hade så god tillgång på vapen och ammunition. Vi tyckte naturligvis att det var ett förfärligt överbeskyddande och curlande. Hon var rädd för trafiken och försökte med olika begränsningar hindra vår framfart ut på vägen. Vidare skulle vi akta oss för älgar och huggormar. Huggormsbiten hade hon själv blivit en gång och när hon arbetade på Knobesholm i Asige i sin ungdom hade någon person på gården blivit uppjagad i ett trä av en ilsken älg. 

En annan sak hon inte gillade var alkohol. När hon arbetat på Knobesholm hade där visst stått en brännvinstunna i ladan och en stånka men kunde ta för sig i. Hon såg naturligtvis en massa tråkiga människoöden i alkoholmissbrukets spår. Sen kom ju nykterhetsrörelsen och det blev ordning på drickandet. När jag var liten drack vi minsann inga lådviner på helgerna. Det var kanske ett glas glögg till jul. 

Om Amy kan jag berätta mycket men nu får det räcka för denna gång.

Dag 32 Pscht...Aaaah

Vi har en cell i Boberg. Ingen fängelsecell. Ingen bränslecell. Ingen terroristcell. Men en surströmmingscell. En enklav för surströmmingsälskare. Hur kan det ha blivit så? Ja, jag tror att det gick till så här. Du vet väl att innovationer tar lång tid. Många tror att det går fort men det gör det inte. Det räcker inte att det kommer en surströmmingsälskare till bygden för att det skall bildas en surströmmingsenklav. Nej det måste komma från olika håll. Flera måste få samma idé ungefär samtidigt. När de träffas och får utbyta sina idéer med varandra så kan det hända saker.

Ni skall veta att Bobergs surströmmingscell har funnits länge. Att det skulle uppstå någon ny grej nu är inte lika fantastiskt som att surströmmingsälskande utvecklades i Boberg för 50 år sedan. Nu skall man ju sticka ut och testa konstiga saker. För 50 år sedan skulle man inte sticka ut. Det kunde kanske rent av vara farligt.

Jag vet inte vad som hände först men en sak som hände ganska tidigt var att min pappa var på en riksläger för SLU, Svensk Lantungdom i mitten på 50-talet. Då träffade han min mamma Ingegerd som kom från Umeå i Västerbotten. Och i Västerbotten käkade de surströmming. Så den traditionen tog hon med sig hem till oss. Som jag kommer ihåg det kunde vi äta surströmming som en lunchrätt. Jag vet inte vad pappa tyckte om det från början men så länge jag kan komma ihåg har han alltid uppskattat surströmming. Då hade den alltså kommit in i vår familj. Därifrån spred den dig till min farfar Johan.Han har jag förstått tyckte om lite olika saker. Han åt t ex ostron som man ändå nog får tro var en lite udda delikatess på den tiden.Farmors, Amys, inställning till surströmming kan jag inte bedöma men hon gillade mat och var duktig på det. Men det behöver inte betyda att man gillar surströmming, det fattar jag. Hon åt det nog. Skall jag vara ärlig så kanske man inte tyckte så mycket om det som barn men vad gör man inte för kulturarvet och efter ett tag gillar man det. Det går snabbare än man kan tro.

Du märker, det sprider sig i familjen. Men når det utanför?

Det var en annan sak som hände helt parallellt i byn. Rut och Tore som var mina lekkamrater, tvillingarna Lasse och Bengts föräldrar gillade att prova lite olika saker. De flyttade till byn i mitten av 60-talet och jag tror att det var därefter som började experimentera med sura fiskar. Som jag kommer ihåg det så var det Tore som absolut ville testa så de köpte en burk. Jag har för mig att det inte var kärlek vid första ögonkastet men att det tog sig. Detta var säkert också en bidragande orsak.

En tredje faktor var kanske att riksdagsmannen Johannes Antonsson på Dahla gillade mat och särskilt sådana delikatesser som surströmming. Som jag kommer ihåg det kunde han sluka dem hela. Han var en självklar surströmmingsskivedeltagare. Sen har vi  Stig-Erik på andra sidan ån från vårt räknat. Han gillade surströmming och antagligen hans fru Birgit också. Och på den vägen är det. Den ene efter den andra har fallit för denna delikatess och på vägen har nya surströmmingsälskare kommit till. Inte minst min hustru Agneta vars mamma kommer från Hälsingland hade med sig traditionen och det hade min svåger Olle från Leksand också. Och för några år sedan flyttade mina bastubadande grannar Ola och Gabrielle in med surströmmingstraditioner från både Norrbotten och Gästrikland.

Nu för tiden är surströmmingsskivan en självklar del i det kulinariska året i Boberg. Under många år har Rut och Tore arrangerat ambitiösa surströmmingsskivor i sin sommarstuga i Boberg. De har varit viktiga för spridandet av surströmmingskultur i denna landsända.

Hur jag gillar surströmmingen då? Jo bäst är den helt naturell tillsammans med mandelpotatis och hackad lök.

Dag 31 Bad

Att bada är ju rätt trist. Enformigt. Tänk efter. Man står där på bryggan. Man hoppar i. Kallt. Blött. Jobbigt. Säg en enda fördel! Men då talar jag om traditionellt bad. Bad kan piggas upp. Bad kan göras roligt om man har lite fantasi. Nu kommer lite om badandets historia i Boberg.

När jag var liten, alltså för en 40 år sen, badade vi en del i Suseån. Inte jättemycket men vi badade. Jag tror jag har nämnt att ån var mer förorenad på den tiden men å andra sidan så var vattnet blåare. Nu är det renare men brunare. Man tror att det beror på att det återfått sin naturligt bruna färg och att den blåa var en parentes. Kan kanske stämma. Vi badade i alla fall förr och blev inte sjuka av det och vi badar nu och blir inte sjuka nu heller.

Vad gjorde vi då för att pigga upp badandet. Båten var en trevlig liten apparat som kunde användas till mycket. Vi hade ju bara en femhästars utombordare till den så vattenskidåkning var inte att tänka på. Däremot vattenpulkåkning funkade. Kanske inte perfekt men det funkade. Att dyka var också roligt. Ån var dock djup så det gick inte att se så mycket på botten. Ja skall sanningen fram så hade vi väl inte så mycket annat vi hade att pigga upp badandet med förutom mer traditionella attiraljer typ badmadrasser och uppblåsta traktorslangar. Vi byggde några flottar som funkade sådär.

Nej då måste jag säga att nästa generation varit mer kreativ. Det skall jag strax komma till. Först skall jag berätta om långsimning i Suseån. Det var faktiskt inte något vi gjorde som barn. Vi badade mest runt bryggan och simmade kanske till fallet för att leka i den livsfarliga miljön, vilket i och för sig var roligt. Nej det var faktiskt min svåger Olle som förde långsimningens tradition till Boberg från Siljan eller var han nu lärde sig det. Han simmade en halv kilometer uppför ån och tillbaka och väckte vårt intresse för det. Faktum är att det är ett helt fantastiskt sätt att uppleva ån. Verkligen ur ett grodperspektiv. Jag har tidigare nämnt om att åka skridskor på ån och att det är ett annat fint sätt att få ett nytt perspektiv. Det blir samma effekt som när man cyklar på en väg som man kör bil på i vanliga fall. Man ser helt nya saker.

I alla fall, vi andra började simma i ån. Längre och längre. En het sommardag skulle jag simma uppför ån. Det är ju uppströms först och sen nerströms på hemvägen. Det är inte mycket vattnet rör sig men mer än man tror. Jag simmade och simmade. Det gick bra. Efter kanske 500 meter kände jag att det var bäst att vända för jag tyckte det blev lite kallt. Jag simmade på fast jag blev mer och mer nedkyld. Jag tänkte att jag kan ju alltid simma in till kanten och klättra upp om jag blir trött. Det är bara det att det är ganska branta och leriga kanter och jag hittade inget lämpligt ställe så jag fick kämpa på. Fasen vad kallt det blev. Och vad trött jag var. Till slut kom jag i alla fall hem och klättrade upp vid bryggan. Helt slut och fullständigt huttrande. Fy vad jag frös men som tur var var det ju rejält varmt, kanske 30 grader i skuggan. Jag gick och lade mig i solen för att tina upp. Men jag tinade inte upp. Jag hämtade filtar som jag lindade in mig i och lade mig i solen. Det tog timmar innan jag tinade upp. Antagligen hade jag kylt ner kroppen ordentligt i vattnet som kanske var 18-19 grader. Huh, jag kommer ihåg det än vad jag frös.

Nästa generations badleksaker då? Jo för det första byggde vi en linbana från en hög al som stod vid bryggan och som gick över ån till en annan al. Det var riktigt kul att åka i den. Sen byggde vi ett hopptorn av en gammal trappa. Det var inte jättehögt men det var riktigt spännande att hoppa längst upp ifrån det. Därifrån ner till vattenytan kändes det högt, det vill jag lova. Sen tog ungarna en hink full med sten med ut på bryggan, satta på sig cyklopöga och lät sig dras till botten av hinken för att där leta efter sjunkna skepp eller vad som nu kunde finnas där.

En grej som de tyckte var rolig men som jag inte riktigt kan fatta nöjet med var när de cyklade i full fart mot ån, upp på ett hopp och sen rätt ut i ån med cykel och allt. Tycker mest det såg livsfarligt ut. Men ungarna gillade det och det är väl det viktigaste.

En av de roligaste grejerna de hittade på var när de fixade en vinsch som stod på land. Den drevs med en rejäl motor. Bensin eller diesel, jag kommer inte ihåg. Med båten drog de ut en flera hundra meter lång lina. Sen släppte de i en person med wakeboard eller vad det nu var, vinschen drog igång och de fick en rejäl fart. På mitten av ån flöt ett hopp som de åkte upp på och gjorde saltomotaler innan de damp i ån. Mycket roligt och smart. Väldigt miljövänligt i jämförelse med om de skulle haft en båt som drog dem istället. På det här sättet gick det inte mycket energi alls och de fick en massa åkande på kort tid.

Ja som du ser, med lite fantasi och teknik kan man föra badandet till nya höjder även i Boberg och Suseån.

Dag 30 Det brinner

Suseån var en fantastisk miljö att växa upp i. Enestående möjligheter för små killar med lite fantasi. Tyckte vi ungar i alla fall. Tur att föräldrarna inte visste allt vi gjorde. Nu för tiden skulle man nog sagt att de hade  en ganska layed back inställning till barnuppfostran. Vi fick göra vad vi ville. Och det gjorde vi. Alla idéer var kanske inte så lyckade. Hur tänkte vi då? Nåja, för det mesta gick det bra och vi överlevde ju faktiskt allihop till slut. Mitt gäng bestod av tvillingarna Lasse och Bengt som var lika gamla som jag och Magnus på Bobergs Gård som var ett år yngre. Vi lekte mycket vid ån och i skogen. En rolig lek var luntning. Det betydde att man gick omkring med tändstickor och tände eld på grästussar och annat brännbart. För det mesta gick det bra men en gång höll vi faktiskt på att elda upp ett hus.

Miljön vid ån varierar mycket. Ovanför fallet är det en en lugnt flytande å som är mycket djup. Det finns partier som är lite grundare men faktum är att mellan dammstocken i Boberg och utsläppet från kraftstationen i Berte i Slöinge skiljer det inte mer än en meter. På det sättet kan man nästan säga att Suseån är  som en lång sjö i det avsnittet. Vattnet flyter sakta. Nedanför är det mycket mer varierande. Forsar, branta stup, vadställen, lekbottnar mm. Egentligen mycket mer spännande miljö. Men var sak har sin charm. Några hundra meter nedanför fallet finns en fin liten villa som vi kallade Wohlerts för så hette familjen som bodde där. Bodde och bodde, de hade den som sommarstuga så stora delar av året var det ingen där. Utmärkt lekmiljö för barn tyckte vi. Platsen är riktigt fin men kanske lite farlig för barn men det var ju inget som oroade oss.

Det här tillfället var på vårkanten och det fanns mycket torrt och fint gräs som vi tyckte det var roligt att lunta på. På tomten fanns en simbassäng. Jajamen. Wohlerts var en modern familj som satsade på sin boendemiljö. Det måste ju ha varit rätt extremt på den tiden. Jag menar, hur många hade pool på 60-talet? Till poolen hörde ett litet skjul som antagligen innehöll lite utrustning till poolen och kanske lite trädgårdsutrustning. Bakom skjulet fanns en brant sluttning eller kanske till och med en ravin ner mot ån. Längst ner fanns branta raskanter mot ån. Det skapade en riktigt häftig miljö där vi kunde krypa in i djupa urgröpningar i rasbranten. Där var det mysigt att sitta och titta på ån som flöt förbi. Som att sitta i en grottöppning.

Om du tänker dig att du sitter där i grottöppningen och kikar ut, då har du ju en kant strax ovanför huvudet. Om det då hänger ner lite torrt gräs från den kanten och du har en tändsticksask i fickan, skulle det då inte vara lite frestande att kombinera dessa två objekt med varandra? Tänk dig att du är 12-13 år gammal. Vi tyckte i alla fall att det kunde var kul att göra det. Och det brann ju. Problemet var att därifrån vi satt var det ju lite svårt att kontrollera spridningseffekten. Normalt sett var vi mycket skickliga på att begränsa våra luntningar men här fick det ett förlopp som vi inte var riktigt beredda på. Det brann utav bara helvete och det var ju inte svårt att räkna ut att det skulle fortsätta att sprida sig uppför slänten och mot huset.

Jag tror att vi på ett tidigt stadium insåg att det här inte såg bra ut och att vi inte skulle greja att släcka elden själva. Hur i hela friden vi fick dit grannar som hjälpte oss att släcka är för mig en gåta. Tvillingarnas föräldrar som bodde närmast var på jobbet. Nästa granne var Nils-Oskar på Bobergs Gård, dvs Magnus pappa. Han kunde skälla men det fick vi ta. Och som tur är var han hemma och grep snabbt en räfsa och det var väl det som räddade huset. Helt otroligt att det lyckades! Vet inte om ägarna någonsin fick reda på hur nära det var att de blivit ett skjul fattigare. Efteråt var vi naturligtvis beredda på rejäla utskällningar men dem har jag inget minne av. Kanske har jag förträngt dem.

Dag 29 Imponerad

Agneta, jag och Ludvig flyttade hit till Boberg från Stockholm den 8/6 1991. Det var faktiskt på min födelsedag. Nr 32 i ordningen. Edvard föddes ett halvår senare, den 5/12. Vi hade bott i en liten lägenhet på Kungsholmen i sex år dessförinnan. Vi trodde att den var 44 kvadratmeter men när vi skulle sälja visade den sig bara vara 42,5. Tur att vi inte upptäckt det tidigare. Nåja, i Svensgård fick vi typ 285 kvadratmeter så det var lite rymligare. I alla fall så är vårt hus en så kallad hallandslänga. det betyder att den är 25-30 meter lång och 6 meter bred. Vårt hus har lite utbyggnader här och där så det är på sina håll lite bredare. Den ena ändan av huset är egentligen en egen lägenhet där min farfar och farmor bodde när jag var liten. Sen farfar dog på 60-talet och farmor flyttade till stan så har vi som bott där annekterat hela huset.

Agneta och jag tyckte det kunde vara kul att ha en liten turistaffärsidé så vi började med Bed& Breakfast. Gästerna fick bo i lägenheten och vi fixade frukost till dem. Det var roligt och här tänkte jag berätta om en familj som bodde här en vecka eller om det var två. De kom från södra Tyskland och de reste med tåg. hur de hittade oss kommer jag inte ihåg men jag antar att det var via turistbyrån. Innan de kom hade de bett att jag skulle hyra cyklar åt dem så det hade jag gjort. Två vuxna och två barn har jag för mig att de hade. Allt gick väl och de bodde här. På dagarna cyklade de till stranden för att bada och till Heberg för att handla. Till stranden har vi 5 km och till Heberg 3 km. Ibland cyklade de till Falkenberg som ligger ungefär en mil bort. Jag tipsade dem om att de kunde ta bussen om de ville åka längre eller låna bilen men de sade att det behövdes absolut inte. Allt de behövde hade de redan och skulle de någonstans så gick det fint att cykla.

Jag började intervjua dem lite grand om vad de gjorde hemma i Tyskland och jag måste säga att jag blev lite imponerad av deras konsekventa livsstil. Det är ju ändå över 20 år sedan de bodde här. När de var hemma så cyklade de till dagis, skola och jobb. När de handlade så handlade de bara lokala varor så långt det gick. Ekologiskt var en självklarhet för dem. Och när de skulle på semester var det lika självklart att fortsätta med sin livsstil. De tog tåget och cyklade och var helt nöjda med det de kunde nå med den aktionsradie de hade.

Jag var drygt 30 då, 35 kanske, och van att betvinga världen med bensin, flygfotogen och metall. Visst hade det börjat röra sig lite hos oss med miljötänk och sånt men så långt som denna familj hade kommit i sin konsekventa och miljömedvetna livsstil redan för 20 år sedan, det är det inte många som kommit till än idag. Jag blev imponerad och det är jag än idag.

Dag 28 Katten också!

Ja, just det katten. Måste ju nämna lite om katterna i Boberg. Eller åtminstone katterna på Svensgård. Jag har kollat lite i min andra och gamla blogg. Jag har ju faktiskt en blogg till. Den finns på www.svensgard.se. Jag har ju inte förrän nu fattat att det är en blogg men det är det faktiskt. Den startade redan år 2000. Jag berättade om saker som hände på Svensgård. Jag vill inte skryta (not) men det var en av de tidigare bloggarna i alla fall den svenska blogghistorien. Fast på den tiden kallade man det webbdagbok. Du kan hitta dessa gamla blogganteckningar på den adressen. Det finns en funktion som heter slumpa dagboksanteckning och då kommer det upp riktigt roliga anteckningar från år 2000 och fram till och med 2012.

Men nu skulle det ju handla om katterna. Om man kollar på de anteckningarna, en källa alltså även om jag själv är källan, så ser man ganska många inlägg som handlar om katter. Och när det handlar om katter så handlar det ofta om den roll jag fått i katternas historia på Svensgård. Jag är en kattbödel. Så är det. När jag var liten upplever jag att det inte fanns någon födelsekontroll vad avser katter i byn. Man hade katter och av katter blev det kattungar. En förfärlig massa kattungar. De kunde ju ibland får fyra-fem ungar och ett par kullar om året. Det funkade så länge det fanns gott om barn som var intresserade och tog hand om ungarna så att de blev tama men oftast tycker jag att det blev en massa halvvildkatter av det hela. Framförallt kullarna om föddes på hösten tenderade att bli vilda. Som jag upplevde det så var det viktigt att man hittade ungarna så snabbt som möjligt efter födseln annars blev de skygga och sen var det kört att få någon ordning på dem. Helst skulle man hitta dem innan de öppnade ögonen och det gick ju ganska fort.

Problemet var att det fanns ju så många platser som de kunde lägga ungarna på. Ett populärt ställe var i halmen. Och då skall man veta att vi lade in ungefär 2000 balar om året uppe på halmrännet ovanför svinstallet. Det var näst intill omöjligt att hitta några kattungar där. Vi ungar försökte spionera på kattmamman för att räkna ut var hon la ungarna men hon var oftast väldigt listig så det gick inte så bra. Man fick också försöka lyssna för att höra något pipande men det var också svårt. Som vi lade in balar kunde det finnas hur många håligheter som helst och ungarna kunde finnas djupt inne i halmstacken. Jättesvåra att hitta.

Ibland hade man riktigt många katter på gården. Jag kommer inte riktigt ihåg hur vi utfodrade dem men antagligen fick de matrester för några säckar med kattmat tror jag inte vi hade. Det är ett senare fenomen. Ja du kan du tänka dig hur det var med alla katter, vilda och tama. Faktum är att det var lite samma sak med hundar på gårdarna på den tiden också. Det verkade inte som om det fanns någon riktig kunskap om hur man skötte hundar för de var ibland rätt vilda de också. Jag kommer ihåg att när man skulle cykla eller köra moped någonstans så blev man hela tiden jagad av olika ilskna hundar på de olika gårdarna. Inte gick våra föräldrar på några hundkurser på kennelklubben. Nej det verkade som om det fick bli som det blev.

Nåja tillbaka till katterna. Jag gillade inte att ha en massa vildkatter. Jag kan berätta att nu har vi bara kastrerade och steriliserade katter och dessutom är de märkta med tatuering i örat allihopa. Helt underbart. Och det verkar som om det har de flesta andra också i byn. Och alla hundar är märkta och utbildade. Födelsekontroll, utbildning och kontroll. Riktigt bra. Men det har varit en resa att komma hit.

När vi fick katter ville vi hitta ungarna snabbt som jag nämnde och det gick ju lite si och så med det. Min ambition var att hitta dem så snabbt som möjligt och avliva dem. Jag kommer ihåg att min farmor dränkte dem i ån men det tyckte jag var en barbarisk metod. Egentligen borde jag inte gå in på hur jag avlivade dem men samtidigt är det ju en del i en sån här dokumentation så jag måste nog göra det i alla fall. Känsliga läsare varnas. Jag tog helt enkelt ett ordentligt tag i den och slog skallen i en järnbalk. Skallen krossades och jag inbillar mig att det innebar döden. Vet inte var jag lärt mig detta men antagligen är det något som förts över från far till son.Sen begravde jag dem ordentlig. Jag vet att Ludvig och Mårten också har testat denna metod.

En annan metod som var mycket bättre var eter. Vi köpte det på apoteket och det funkade jättebra. Tyvärr fick det inte säljas så längre och då var tillbaka till förut nämnda metod.

Men detta gällde som sagt de små kattungar som vi hittade. De halvt förvildade som sprang omkring på gården fick vi ha en annan metod för. Där fick man helt enkelt skjuta. Fick vi tag på dem så stoppade vi dem i en kartonglåda som vi sköt på med en hagelbössa. Trist metod. Jag är ju inte jägare så ofta fick jag kalla in min bror eller grannen som hjälpte till att skjuta katterna.

Att reglera kattstammen på en gård är ingen rolig syssla men den måste göras och lotten föll på mig. Jag  kommer ihåg en besvärlig och skygg kattgubbe som vi hade. Den var besvärlig att skjuta. Men en gång var min svärfar här. Han var en trevlig man men blödig när det gällde kattavlivning. Han var ute och rökte eller något och då såg han kattgubben ifråga. Han nämnde det för mig och jag såg chansen, tog hagelbössan och stack direkt ut och lade mig i bakhåll för katten. Och tror du inte, där kom han inte ont anande spatserande. Pang, och han var död och snart begraven också.

Men sagan är inte slut med det. Min svärfar fick samvetskval för detta! Han kände sig skyldig och tyckte att han var en angivare. En kattangivare.