Dag 19 och 20 Curling

Vi bor ju alldeles vid Suseån. På sommaren badar man i den och på vintern åker man skridskor på den. Åtminstone ibland. Men faktum är att ovanför fallet är det en kraftverksdamm och när det fryser så fryser det från kanterna mot mitten. Och när det nått mitten så rinner det kallt vatten på undersidan av isen. Det gör att det snabbt bygger upp en tjock, kolsvart härlig skridskois. Det kan gå riktigt fort. På ett par dagar är den 20 cm tjock. Efter en vecka 30-40 cm. Helt kolsvart, nästan lite oljig härlig is. Att åka skridskor på den är en upplevelse. Då kan man åka ända till Heberg nästan utan problem alls. På några ställen kan man få vara lite försiktig men för det mesta är det bara att njuta. Speciellt om det blåser är en åktur på Suseån en upplevelse. Man åker nere i flodfåran där det är vindstilla och hör hur vinden viner ovanför huvudet. Helt underbart! Men man får passa på. Kommer det snö så blir isen förstörd och det går inte att åka på den. Knaggligt värre och det går inte att kontrollera tjockleken. När den är svart och hel hör man hela tiden hur det knakar och det blir sprickor i den så att man ser precis hur tjock den är. Helt ofarligt. Eller ganska ofarligt i alla fall. Men flytande vatten har ju den egenskapen att när den blir tjock snabbt så blir den tunn snabbt också. Ibland kan isen vara en halvmeter tjock och man kan inte fatta hur den skall hinna smälta ens till midsommar. Två dagar senare är den borta! Puts väck. Men det finns fördelar med det. På sjöar smälter ju inte isen förrän till sommaren. Däremellan kommer snö och isen blir knagglig och dålig. På Suseån bildas snabbt en ny is och en ny chans att få åka kommer. I år har det tyvärr inte blivit någon skridskoåkning ännu i år. Det var ju så milt i december och i januari kom kylan och snön samtidigt. Vi får nöja oss med att bada i den. Jag tog ett dopp i kväll igen. Hålet som jag högg upp i förrgår hade fryst till men det var bara en fyra-fem centimeter tjock så det var lätt att slå hål. Jag tycker faktiskt att det är lättare att bada när det är is. Man kliver ner och ställer sig på isen och sen klättrar man ner i den isbitsfyllda vaken. Stegen går ju ända ner till botten och det är en så härlig känsla när man kommer under isen. Där är det verkligen tyst. Man får ju inte precis lust att ta en liten simtur men det är en fantastisk känsla att krypa ner så där.

Vi spelade ishockey på ån när jag var liten och det gjorde ungarna när pappa var liten också och så gör barnen nu. Ovanför fallet är det ju en damm och den stiger och sjunker. Det gör ofta att det blir en vak i kanten med öppet vatten. Min pappa sa att när han var liten så var det ingen som hjälpte barnen att komma över den kanten. De fick hoppa själva för att kunna komma ut och leka på isen. Det tyckte han var dålig föräldraservice så han lade ut en brädspång så att vi barn skulle på ett säkert sätt kunna ta oss ut. Det var ju rätt tänkt men hans föräldrar kanske skulle tyckt att det var förfärligt vad han curlade med ungarna! Tja, nu för tiden är vi ju ändå mer omtänksamma och är med och passar ungarna när de skall spela så att de säkert inte ramlar i vaken. Edvard, min yngsta son, säger alltid att det är med curlingföräldrar bara är en myt. Föräldrar har alltid curlat ungarna och det tror jag stämmer. Allt är bara relativt.

När man talar om säker skridskoåkning så är isar på åkrarna bäst. Det brukar ju alltid stå lite vatten i hålorna och det fryser snabbt och blir fina skridskoisar. Det som är bra med dem är ju att puckarna blir inte borta på samma sätt som de man sköt ner i vaken i åkanten. Och så kan man köra bil ända fram till isen på åkern med bilen och ha all nödvändig service nära.

Dag 18 Hett och kallt. Iskallt!

Idag var det perfekt! Tre minus, kanske fyra. Stark ostlig vind. Lite snöfall. Snön driver. Kan inte bli bättre, klassisk halländsk snödrev. Isen? 5-6 cm. Inte särskilt stark men man kan stå på den vid bryggan. Gick lätt att få hål med yxa. Det blir bäst hål med yxa. Man kan ta motorsåg men med yxa blir hålet bättre. Med motorsågen blir det en stor skiva som man trycker ner under isen. Nej, yxa är bättre. Hålet blir fullt med isbitar. Som att bada i en drink. Satte på bastun halv 6. Fick dra ner värmepumpen för att inte propparna skulle gå när elpatronen går in. Drog iväg ett SMS till grannen och brorsan. Bastu kl 19 stod det. Svar direkt från grannen, han kommer. Efter några minuter svarade brorsan att han tyvärr var ute med en amerikansk jobbgäst. Jag tycker förstås att han skulle tagit med sig amerikanen!

Klockan sju gick jag ut till bastun. Gick och gick förresten. Fick kliva genom snödrivorna. Var på Gudmundsgården igår så jag tog med mig ett par ölkorvar och ett par Carlsberg. Satte på belysningen, en femhundrawattare som lyser upp hela ån och åbrinken. Har även satt upp trädgårdsbelysning på vägen ner till bryggan. Bastun var varm men lite vatten på aggregatet gör ändå skillnad. Efter en fem minuter kom grannen och han sa inte nej tack till lite öl med tilltugg.

Det som är bra med bastu är ett det blir en himla trevlig mötesplats. Jag drar iväg ett SMS ett par timmar innan. Kan dom så kan dom. Annars tar jag med mig Land eller något annat och mina glasögon och pannlampan och får en skön liten lässtund i ensamhet. Det tar en halvtimme lite drygt och man behöver inte vara finklädd, faktiskt inte ens ren när man kommer. Det tar inte hela kvällen och man har alltid något intressant att prata om.

Jag tycker det är skönt med ett dopp efteråt. Läste en artikel i Forskning och framsteg förra året. Det är nyttigt med vinterbad. Kroppen utsätts för stress men precis lagom mycket. Det produceras adrenalin och noradrenalin som är nyttigt i lagom mängder. http://fof.se/sok/vinterbad.

Om jag badade? Jodå. Vaken hade fryst till men det var bara att sparka upp. Det känns alltid lite utmanande att kliva i men det är skönt. Vi har en stege från bryggan som vi klättrar ner på. Det är så härligt när vaken är full av isbitar. Förra året hade vi en utbytesstudent från Indien, Aditi, här som var och badade. Hon bodde i ett klimat där det oftast är 30 grader men hon doppade sig i isvak utan att gnälla. Hon till och med gillade det.

Att vinterbada är faktiskt väldigt skönt. Det är inte speciellt kallt, jag tycker inte det i alla fall. Det är spännande. Speciellt att klättra ner i en vak där man känner iskanterna runt omkring sig.

Ja det var en perfekt kväll för ett vinterbad. Ju sämre väder desto bättre bad! Jag tror att brorsans amerikan hade gillat det.

Dag 17 Fallgropar

Lika bra att erkänna det. Jag jagar inte. Har aldrig haft det intresset. Antagligen påverkas man av sina föräldrar. Pappa jagade inte. Jag jagar inte. Min bror däremot jagar. Men faktum är att på senare år har tanken slagit mig allt oftare att jag kanske skulle ta jägarexamen. Faktum är att jag just kommit hem från en vildsvinskurs i projektet Vilthalland. Vi har inga vildsvin på våra marker. De har säkert varit här men vi har knappt kunnat märka några skador. Har väl tänkt att om det skall komma vildsvin då skall jag minsann jaga dem. Som det är nu vill jag hellre ägna min fritid åt att springa i naturen än att skjuta djur, även om jag är helt införstådd med viltvårdens betydelse.

Jag tänkte i alla fall berätta lite om jakten i min bok om Boberg. Det jag tänkte nämna här hänger ihop med ån. Vi har en hel del grävlingar i åkanterna. Jag har personligen aldrig sett någon grävling här. Agneta har det men inte jag. De gräver sig in i sandiga kanter på ån och gräver långa gryt i åkrarna. De kan verkligen gräva sig långt in. En gång när jag tröskade så försvann plötsligt marken under tröskan och ena hjulet blev hängande i en grop. Tröskan vilade på skärbordet. Det var bara att hämta bjälkar och domkraft och försöka bära av. Det gick till slut men var en massa arbete som man inte tycker är så värdeskapande mitt i skörden. Det uppstår också stora hålor mitt inne i hästhagarna som numera ligger där grävlingarna gräver som värst. Min farbror Bengt-Erland, som är en riktig jägare, har ofta berättat om grävlingjakter både med och utan hund. Jag har hört historierna om grenar och koks i stövlarna men det tror jag inte mycket på. De hade taxar som jakthundar, grythundar. Det var en historia om en hund som fastnade i ett gryt men den får jag forska lite mer i.

En gång hade drängarna på Svensgård bestämt sig för att gräva upp grävlinggryten för att se hur de var konstruerade. Bengt-Erland berättade att de fick gräva upp ett jättestort område som var fullständigt genomgrävda av ett virrvarr av gångar. Ett ganska stort projekt förstod jag. Nåja, grävlingproblemet verkar varken öka eller minska. Håller det sig som det är nu får man väl vara nöjd och hoppas att de fyller någon funktion i den biologiska mångfalden.  

Dag 16 Författarens arbetsmiljö

Jag har skapat mig en liten författarhörna här i vardagsrummet. Jag sitter med datorn i knät i en Pernillafåtölj i vardagsrummet alldeles vid en bokhylla full med böcker och fotoalbum. När mamma dog för ett par år sedan rensade vi ut hennes hus. Det blev ju naturligtvis en massa grejer som skulle tas hand om. Tog hand om lite men skänkte bort det mesta. Det var några lådor med fotoalbum och lite gammal dokumentation som vi tänkte slänga men min fru Agneta sa att det får vi absolut inte göra så det blev så att vi ställde in dem i ladan. När jag började plocka i dem för något år sedan insåg jag att Agneta gjort en god gärning när hon förhindrade att vi slängde detta fantastiska material. Där fanns riktigt fina pärlor. Det är jämte dem jag sitter och skriver nu. Det kommer jag att ha riktigt god nytta av.

Egentligen tycker jag inte om att sitta och arbeta. På jobbet har jag nu en stå-arbetsplats och det gillar jag skarpt. Står upp hela dagarna. Går hur bra som helst. Faktum är att jag har en stå-arbetsplats på kontoret här hemma också men jag tycker inte att den är lika bra. Det är bara en vägghängd bokhylla som jag utvecklat med en större skrivskiva. Tänk att ha ett stå-skrivbord vid bokhyllorna! Det vore det bästa. Man vill ju kunna plocka med alla olika böcker och dokument.

Till belysning har jag en jättefin gammal golvlampa i järn som Agneta har fixat till. I den sitter vår, i studiecirkeln utprovade LED-lampa på 800 Lumen. Jättebra belysning för författande. Agneta klagar lite på att den är för skarp men jag tycker det är bra. Lite skumögd har man ju blivit med åren.

Till höger om mig står en bokhylla. Där kan jag ställa kaffekoppen och där finns också en jordglob. Gillar du jordglobar? Jag gör det i alla fall. Man kan lära sig mycket genom att titta på en jordglob. Jag är ju lite intresserad av geografi.

Arbetsplatsen är i vårt vardagsrum. Vi har ett hus som är på 280 kvadrat och det är ju för det mesta bara Agneta och jag som bor här numera. Vi har gott om tomma rum så det skulle inte vara svårt att skapa sig en helt egen författarlya. Men fördelen med att sitta här i vardagsrummet är ju faktiskt att samtidigt som jag sitter här och skriver så får jag ju vara tillsammans med Agneta. Det är bra. Och jag störs inte ett dyft av TV-n eller andra ljud. Nu visas t ex Sherlock Holmes. Funkar bra att skriva i alla fall.

Pernillafåtöljen köpte jag förresten när jag var student så den har jag suttit mycket och pluggat i. En av mina bättre investeringar!

Dag 15 Så här börjar kapitlet om kvarnverksamheten

En kvarn innehåller mycket historia. För ett tiotal år sedan tvingades jag att flytta det kvarnkontor som min far byggde i den så kallade ”nya” delen av kvarnen i mitten av 60-talet. På väggen i kvarnkontoret fanns en massa anteckningar. Det var rader med gårdsnamn följda av sifferuppgifter. Siffran angav tomvikten på kärrorna för den gården. Lorensberg stora kärran 3550 lilla 2050, Dygård 10 osv. Alla de bönderna och gårdarna känner jag till och kommer ihåg. När jag läser igenom namnen kommer jag alltid ihåg en liten minnesbild från något av de otaliga kvarnabesökan. Jag föddes i slutet av 50-talet och hjälpte till i kvarnen under 60- och 70-talen. Jag kommer t ex ihåg att när Knappagård kom skulle man alltid ha tre rader med säckar i två lager. Det översta lyfte man upp med hjälp av ett sk säckaträ som i själva verket var ett rör. Jag kommer ihåg Arnold Mårtensson på Dygård i Heberg. Han var lite av en filosof. Det fanns en Albin Mårtensson också. Han var skrothandlare som kom och hämtade alla tomma koncentratsäckar. Allt koncentrat kom ju på den tiden i säckar från Hebergs Inköpsförening. Jag kan berätta historier om alla kvarnakörarna. Min pappa Sven Göran föddes 1924. Han hade arbetat i kvarnen hela sitt liv och hjälpte till fram till han dog 1994. I kvarnaböckerna finns alla hans anteckningar om koncentrat, blandningar, vikter mm. Hur många historier hade inte han? Eller Oskar som skötte kvarnen under 60- och 70-talen. 

Dag 13 och 14 Frigolitflottarna

Jag tänkte berätta lite mer om ån och hur det är att växa upp vid en å. För oss barn på 60- och 70-talen tycker jag nog att frihetsgraderna var ganska stora. Vi hade tillgång till båtar, motorer, bensin, fiskeutrustning och en massa andra kul och spännande hjälpmedel. Lite som i Hucklebury Finn faktiskt. Fiska gjorde vi fast det inte var en av mina favoritsysselsättningar. Jag upplever att vi fick fisk men bara om man var uppe i rätt tid och fiskade. Det betydde tidigt på morgonen. Vi fick tidigt lära oss allt om hur man rensade både fisk och ål. Gädda, abborre, mört, id, ål var det vi fick. Någon lax då och då men jag tror att det var sk besor. Nej jag fiskade men det var som sagt inte min favoritsysselsättning. Men jag tyckte att miljön vid ån var spännande och lockade till ganska farliga äventyr ibland. Ett som jag tänkte nämna nu var när vi fick frigolitblocken. Det var flytetyg med en yta på 1 gånger 1 meter och ca 30 cm höga. Vad de använts till vet jag inte men troligtvis var det något slags isolering. Det var mina lekkamraters, tvillingarna Bengt och Lasse, pappa Tore som insåg att de nog skulle  kunna vara roliga att ha för grabbar i 12-13-års-åldern. De var som sagt gjorda av massiv frigolit och flöt hur bra som helst. Man åkte en och en på dem och de manövrerades med en hemgjord paddel. För det första var de utmärkta till att transportera oss över ån med. Vi använde dem alltid nedströms fallet där tvillingarna bodde. Ovanför fallet är det ju en damm som är jättedjup men nedanför är det grunda strömmar. På sommaren kunde man vada över ån om det inte var för strömt. Kanske upp till en meter djupt som djupast där vi mest var med flottarna. Nåja, åar har ju den egenskapen att de meandrar och det gör verkligen Suseån. Ringlar sig som en korv genom landskapet. I alla fall delar i dess sträckning. Den är ju uträtad mellan Slöinge och Kvibille. Mellan Boberg och Uddaveka som är knappt halvvägs till havet gör den i alla fall en jätteögla och det gjorde den till en särskilt lockande lekplats för oss unga. På denna ögla fanns Suseåns bästa forsar och det gjorde att vi kunde släppa i våra frigolitflottar uppe hos tvillingarna och sen åka typ en km genom forsarna och därefter ta upp blocken och "rulla" dem tillbaka igen en ganska kort sträcka. Sen satte vi i dem igen, och igen. Så var det ganska lätt att fördriva en dag.

Jag nämnde att det inte var en helt ofarlig miljö. Jo i ån på forsavsnitten fanns stora stenar och det var inte helt enkelt att styra undan från dem med våra frigolitblock. Man fick rent av paddla utav bara helvete ibland för att kunna manövrera sig igenom forsarna torrskodd. Och ibland lyckades det, man kom igenom ganska torr. Men jag vet inte hur många gångar jag har kommit hem dyngblöt. Blocken hade ju en tendens att när de träffade en sten så gled framändan upp på stenen och passageraren tillika föraren gled ofrånkomligt ned i det ibland ganska iskalla vattnet. Sen gällde det att rädda block, paddel och liv och eventuellt andra kringflytande tillhörigheter. Det får mig att tänka på ett problem som dagens ungdom har när de skall göra motsvarande äventyr. Våra ungar och deras kompisar var ju också lockade av de äventyrliga möjligheterna utmed ån, om än i mindre utsträckning. De brukade i mars-april, typ islossningen, bli sugna på att åka kanot till havet. Inte sällan kapsejsade de i forsarna i Dahla skog med effekten att deras mobiltelefoner blev blöta och förstörda. Det problemet hade inte vi på min tid!

Dag 11 och 12 Efterforskningar om lax

Jag har jobbat vidare på spåret med varför kungamötet skulle varit just vid fallet i Boberg. Jag har förmånen att ha en mycket fiskekunnig person på min arbetsplats. Ja faktiskt en expert på området. Jag frågade helt enkelt honom varför man skulle förlägga mötet vid fallet och bron. Han svarade spontant att det hade med laxfisket att göra. Han sa att laxfiske alltid, eller i varje fall ofta, var förknippat med kungliga privilegier. Han trodde också att laxfisket med stor säkerhet var bra på 1200-talet. Laxarna går helt enkelt upp i ån och hoppar i fallet. Antagligen var ålfisket bra där också.

När jag var liten lekte vi mycket i fallet. Det är ju bara ett par hundra meter hemifrån och vi simmade faktiskt dit. Dammen är ju väldigt djup. Ner till 8 meter ibland. Men på vägen till fallet finns på ett ställe en sten som man kan stå på. Lite kul att ställa sig på den och antyda att det inte är så djupt och så hoppar andra i och kan inte ens bottna bredvid. På botten av ån finns massor av musslor. När vi var små trodde vi nog att det var pärlmusslor och de är verkligen lika men jag tror numera att det är dammusslor. Vi plockade i alla fall musslor och letade efter pärlor men hittade aldrig några. En mussla kan visst bli flera hundra år. Lite taskigt att plocka upp dem då men vi begrep inte bättre. Sen fanns det musselbankar på lite olika ställen, bl a precis där vi angör båten. Jag har försökt hålla lite koll på dessa musselbankar men tycker inte att jag hittar några musslor där längre. Mina grabbar och deras kompisar har dykt till botten och kollat och de säger att det finns gott om stora musslor där. Men var finns de mindre musslorna?

Nåja fallet var en spännande lekplats, kanske inte så säker men kanske just därför spännande. Vid midsommartid brukade det krylla av ål i fallet. De klättrade upp för dammstocken och vi tyckte att det verkade vara en hopplös uppgift så vi fyllde hinkar med tusentals små ålyngel. Spannarna tömde vi sen ovanför dammstocken. Det var gott om ål på den tiden och vi lade ut långrev och fick oftast ål på den. Det fick vi fortfarande för drygt 20 år sedan när vi flyttade tillbaka till Falkenberg. Men nu fick det ingen ål. Men så är det visst i hela världen. Beståndet har sjunkit till en tiondel.

Vattnet i ån är dock mycket renare nu. För 40 år sen var det ju mycket nedfall och utsläpp från alla håll. Utmed Suseån finns ju inga industrier och alla samhällen leder numera sina avlopp i kulvertar till Falkenberg. De enskilda hushållen har eller håller på att byta ut sina avlopp. Lantbruken har också en helt annan hantering av gödsel så alla källor har definitivt försvunnit och gjort att all igenväxning som fanns då är borta.

Nej, Suseån är faktiskt en fantastisk del av Boberg. Har du inte åkt med kanot från fallet i Boberg till mynningen i havet, som vi kallar åoset, så skall du göra det. Färden som går genom forsar och vildmark tar ca 2 timmar om man åker i lugnt tempo och man ser nästan ingen bebyggelse utmed vägen. Ibland kan man tro att det i Amazonas djungel färden går. Ute i havet kan man sen ta en tur med kanoten och uppleva Bobergskusten från en ny synvinkel.

Dag 9 och 10 Konsten att knyta en säckaknut

Här kan du lära dig knyta en säckaknut. Ett avsnitt i den kommande boken. Ingår i avsnittet om kvarnverksamheten i Boberg, en 500-årig historia.

Konsten att knyta en säckaknut

Alla säckar skulle knytas med en säckaknut. Jag har märkt att det är lite si och så med kunskaperna i samhället om denna förträffliga knut. Det vore synd om de försvann och jag vill därför ta tillfället i akt att förklara hur en säckaknut knyts. Det smarta med knuten är att man kan hålla igen säcken med den ena handen samtidigt som man knyter med den andra. Säckaknuten är säker, självlåsande och kan på ett ganska enkelt sätt öppnas utan att snöret förstörs. Det allra bästa snöret är sk papperssnöre men balaband fungerar bra det också. Man tillverkar snören i lagom längd genom att veva upp snöre runt handen och överarmen som visas på bilden. När man fått en lagom bunt hugger man av bunten med ett lämpligt verktyg. Vi använde en gammal betkniv. Man slår ett snöre om och voila, en färdig bunt säckasnören!

Själva knytandet av börjar med att man veckar ihop säcken och vrider åt så att man får en väl spänd säck som kan hanteras och placeras på ett stabilt sätt. Det är helt nödvändigt om man skall stapla säckar ovanpå varandra med hjälp av ett säckaträ. Sen håller man sin vänstra hand om säcköppningen och lägger snöret ovanpå. Dra snöret åt höger runt säcköppningen med den högra handen under den vänstra. Håll lillfingret på den vänstra handen så att en ögla dras upp under den snörända som den högra handen för runt säcköppningen. Fullfölj varvet med den högra handen och för in snörändan i öglan som den vänstra handens lillfinger dragit upp. Dra åt. Simsalabim, en säckaknut. 

Faktum är att på Youtube finns en film där jag visar hur knuten knyts.

Filmen om säckaknuten

Dag 8 En tankeställare

Jag fick en tankeställare en gång. Vi hade en aktivitet med Skrea Hembygdsförening uppe på Maen Berget. En jättefin plats som har fornåkrar och en unik flora. Vacker utsikt dessutom mot Boberg, Bobergs Udde och Skrea. Vi hade samlats för att slå och hässja hö. Syftet var dels att slåttern skulle gynna de rara växterna och dels att vi skulle upprätthålla kunskaperna kring hur man skördade förr. Brukar vara en riktigt trevlig aktivitet. Nåja, när vi fikade så kom vi på att vi skulle blicka ut över landskapet och delge varandra vad vi upplevde. Ett par som var med härstammade från bygden men hade inte bott här på många år. De sa något som fullkomligt överraskade mig. Chockade faktiskt. De sa att de upplevde att det var förfärligt vad det förbuskades överallt. Jag blev så paff. Det hade jag inte tänkt på. Det är precis som med den där grodan som man sätter i en kastrull med kallt vatten på spisen och sätter på plattan. Den hoppar aldrig ur för den märker inte den gradvisa förändringen. Grodan som man släpper ner i det varma vattnet hoppar ur direkt. Jag hade bott hela tiden i Boberg och inte sett att alla träd bara växte och växte. Det är klart. Förr behövdes ju alla träd för energi men under de sista femtio åren har har ju oljan varit så billig att man inte avverkat alls. Jag kom också  ihåg hur Bobergs Udde såg ut när jag var liten. Det var en massa berg och så låg det  några hus på dem här och där. Nu finns det massor med hus på Bobergs Udde men man ser dem knappt för de har alla växt in i en otrolig vegetation. På Ringsegården, den ganska nya konstgården i Ringsegård, finns en fantastisk bild. Den är en sammansättning av bilder på kustremsan från söder till norr.Jag antar att den är tagen ungefär på den platsen där Ringsegården ligger. På bilden syns nästan inga träd, bara berg och hav. Nu syns knappt bergen. Från min kusins sommarstuga på Bobergs Udde syntes Lantmännens silo för inte så länge sedan. Nu kan man inte fatta att det var möjligt. Nu tittar man in i en skog åt det hållet.

Jag var och besökte några vänner i Stockholms Skärgård för några år sedan. De har samma utveckling där. Jag antar att något liknande sker i resten av landet. Kanske man kan starta något Leaderprojekt som syftar till avskogning. Men faktum är att på senare år så har det börjat hända lite saker. Markägare, bl a vi själva har börjat ta ner träd. Vi har rensat längs med Suseån. Det blev en hel massa kubik och där finns ändå mycket kvar längs med ån.

För inte så länge sedan bestod Udden av ljunghedar som brändes med jämna mellanrum. Det måste varit mäktigt.

Jag tycker det var en nyttig lärdom som det där paret gav mig när vi var på slåtterdagen på Maen Berget. Jag såg på vår landskaps bild med andra ögon efter det.

Dag 6 och 7 Kartor

I mitten av nittiotalet ordnade vi en grej i byn där vi tittade på fornminnen. Vi hade hjälp av länsstyrelsen som hade med sig olika kartor som visade hur folk bott i byn under olika tidsåldrar. De kartorna blir bra att använda. Sen har jag naturligtvis en massa kartor från före och efter laga skifte, dvs runt 1850. En del är från sjuttonhundratalet. Det kom ut en bok häromåret som handlar om Falkenbergs historia. Där berättas om kungamötet 1288 och det var den boken som blev startskottet till vårt arbete i studiecirkeln att försöka hitta var i Boberg mötet hade varit. I den boken finns kartor över Boberg från 1600-talet. Jag har talat med författaren Mats Dalbom. Han besökte faktiskt vår studiecirkel för att diskutera vårt dilemma. Före 1645 var ju Halland Danskt och han har försökt hitta kartor i danska arkiv som gjordes tidigare men det har visat sig svårt att hitta. Det verkar som om de kanske förstördes när länen förlorades till svenskarna. Lite trist.

Nu har det blivit en klassisk halländsk snöstorm, dvs all snö i drivor på vägarna. Som tur är så är det inte så mycket snö. Den värsta snöstorm jag kommer ihåg från min tid i Boberg är 1967.Oj, oj, då var det mycket snö och enorma drivor. Men å andra sidan tyckte man ju att allt var stå stort förr. Men faktum är att det var nog en ganska besvärlig snöstorm. När jag låg i lumpen vintern 78/79 var det också mycket snö. Riktigt besvärligt att gruppera granatkastarna i två meter djup snö ibland. Vi hade nog inte så stormig i Boberg. I Skåne däremot var det riktigt krisigt. Folk dog i snödrivorna och vi fick sända soldater med bandvagnar för att hjälpa till.

Nej, då känns Boberg lite tryggare. Faktum är att vi skyddas ganska effektivt från stormar av Grimsholmen och Bobergs Udde som ju sticker ut en bra bit i Kattegatt. Här är faktiskt inte så blåsigt. De som inte tror det kan ju kolla på träden. De är inte formade av vinden på samma sätt som längre ut mot havet. Ett annat bevis på det kan det ju vara att det inte finns någon väderkvarn i dessa trakter. Dels kan det bero på att vi haft kvarn i fallet sen 1500-talet men det är nog inte hela förklaringen. Skyddet från Grimsholmen gör att vi inte har en så tydlig vindriktning. Jag kommer ihåg från min barndom att det var väldigt svårt att flyga med drake i Boberg. Svåra att få upp och än for de hit och än for de dit. Om man däremot åkte till Långasand så gick det hur bra som helst att flyga med drakarna.

Nu blåser det dock östan och skall göra så bra många dagar framöver. Det kyler ner husen något alldeles förfärligt. Skor och tjocka kläder anbefalles. Vi får plocka fram sockalådan till i kväll när vi får gäster.

Dag 5. Idag har jag grubblat på vad det bodde för några slags människor i Boberg på 1200-talet. Hur såg de då ut. Faktum är att det vet vi ju ganska bra. Vi har ju faktiskt en konserverad hallänning på museet i Varberg - Bockstensmannen. Ett utmärkt åskådningsobjekt. Bra, då får jag ju en anledning att ta min MC och speeda iväg till Varbergs Fästning och ta en titt. Skall bli kul att se honom med lite nya ögon.

Faktum är att jag får en del kommentarer på bloggen när jag talar med folk. Kul att det finns intresse! Då blir man stimulerad att fortsätta. Jag tycker att det är ett bra sätt att bearbeta min research att få skriva lite kommentarer så här.

Idag har jag varit på Lilla Böslid hela dagen och hela kvällen på styrelsemöte med Studieförbundet Vuxenskolan i Halland. Det var intressant som alltid. Verksamheten utvecklas fantastiskt men tyvärr hänger det ekonomiska resultatet med riktigt. Men det skall vi fixa.

Dag 4. Idag måste jag erkänna att det inte blivit så mycket av varken skrivande eller research. Cyklade till jobbet och gick på Harrys och tog en öl med några kollegor på vägen hem från jobbet. Men lite förströelse det är väl inget ont i det. Men projektet följer med mig i alla fall, det kan jag lova. Mest grubblar jag på avsnittet om kungamötet. Har tänkt att jag skall inte fastna i historiefaktafacket. Jag läser ju lite källor och tycker att många som skriver historia är förfärligt detaljinriktade. Jag råkar veta att mötet var 1288 men spelar det exakta årtalet så himla stor roll i det här sammanhanget? Jag kanske är knäpp men jag tycker faktiskt att det är lite häftigt att Magnus Ladulås var här i byn för över 800 år sedan. Bara ett par hundra meter härifrån. Det är det som är häftigt! Undrar hur han tyckte det det var? Dimmigt kanske? Jag får hitta på något.

Sen har jag funderar på att jag har ju bott här i byn i ganska många år och har en hel del upplevelser förknippade till den. Jag vet inte hur många gångar jag har undkommit drunkningsdöden i ån eller klarat mig från att spränga bort några fingrar med hemmagjorda smällar. Kanske man kan väva in några sådana berättelser i boken?

Dag 3. Det var ett bra studiecirkelmöte igår. Vi diskuterade vad jag kommit fram till, nämligen att det var vid fallet eller snarare bron i Boberg som Magnus Ladulås hade sitt möte med den danska änkedrottningen. Vi lyckades ju inte fastställa det när vi pratade om det för två år sedan. Vi diskuterade igår vad som fanns i Boberg på den tiden, vi snackar 1288, ett tag sen alltså. Nuvarande bro fanns där iaf inte men om källorna har rätt så fanns en annan eller ett vadställe. Men vad lockade ett kungligt följe dit, eller tom två kungliga följen? Inte var det då lantbruket i alla fall. Det var nog rätt sparsamt. Flygsand, hedar, ljung, svårbrukade leror. Jag tror vi kom på det. Laxfisket. Antagligen var fisket bra på den tiden och laxarna gick naturligtvis upp till första fallet och stod där och försökte komma vidare. Och då stod folk där och håvade in dem. Det kan till och med ha varit så att kungen, den danske i detta fallet, hade ett privilegium för laxfiske. Det får gärna någon kommentera. Det skulle ju förklara en del kring var kungamötet hölls. Min dröm är i alla fall ett ekomuseum vid Hallarna som berättar historien om detta kungamöte.

En annan kul grej som hände på mötet var att bonden vi var hos, hans svärmor hade släktforskat och kommit ända ner till 1200-talet, tom in på 1100-talet. Imponerande! Släkt med Natt och Dag. (De som mördade frihetekämpen Engelbrekt på 1400-talet).

Vi hann också diskutera belysning och lampor. Det är ju inte så enkelt det här med belysning längre. Men som jag ser det. Lågenergilampor är nog ett bra alternativ om man har gammal armatur, även om de innehåller ganska mycket kvicksilver. Är man bara rädd om dem och ser till att de återvinns så blir det ju ett kretslopp av det. En lågenergilampa är ju egentligen ett litet hopknycklat lysrör. Och lysrör har funnits i 40 år men man vet faktiskt inte riktigt hur alla processer i dem funkar. Lyser gör de i alla fall.
Vill man inte ha annat så är det halogen som tyvärr blir ganska varma eller led som behöver någon form av transformator.

Ikväll har jag hunnit springa runt Grimsholmen, basta med grannen och bada i ån. Undrar om Kung Magnus hann med det också när han var här?

Dag 2. Nu tror väl alla att jag kommer att kasta mig över författandet men det kommer jag inte att göra. Ikväll har vi studiecirkel i vår LRF-avdelning. Det är jätteroligt. Vi träffas 10-13 personer 13-15 ggr under vintern och diskuterar olika saker. För ett par år sedan diskuterade vi faktiskt det kungamöte som skedde i Boberg på 1200-talet som jag just nu skriver om. Då försökte vi räkna ut vilken gård det skedde på men nådde inte riktigt ända fram. Men nu har jag hittat mer information som är riktigt spännande. Jag skall diskutera det med mina kollegor ikväll.

Men vi skall inte bara prata historia även om det faktiskt är populärt. Jag tänkte att vi skall prata lite solenergi också. Och lite om lampor. Visste du att nu skall man inte tala om Watt när man talar om lampor utan om Lumen. Det vi kallade 40-wattare är nu 400-500 Lumen och en 60-wattare är 700 till 800 Lumen. Detta påminner mig om att jag kanske skall ta med ett avsnitt om elektrifieringen av Boberg i boken.

Dag 1. Egentligen är det väl inte det, men det känns så. Nu skall jag göra det. Har alltid drömt om att skriva en bok. Faktum är att jag redan skrivit en bok, den handlade om pappaledighet och skrevs för drygt 20 år sedan. Tyvärr blev den inte utgiven trots att jag hade hittat en förläggare. Det var ju ett lite nytt ämne att skriva om pappaledighet på den tiden. Det fanns pappaböcker men inte några som var skrivna av vanliga pappor. Det var barnläkare och andra proffs som bredde ut sig. Jag tyckte att en vanlig pappa borde skriva en bok om hur det är att vara pappaledig. Så det gjorde jag. Och den blev klar men sen strulade det med redaktören och tiden gick och jag tappade intresset. Tycker dock fortfarande att det finns för lite böcker om pappaledighet av vanliga pappalediga. För mig känns ämnet lite avlägset men det kanske finns andra som är hågade.

Men det här projektet skall handla om Boberg. Byn jag är uppväxt i och har bott i de senaste 23 åren. Jag skall försöka ge min bild av den. Sätta lite pusselbitar på plats.

Steg ett har varit att göra en disposition. Det blev en mindmapp. Jag gillar att arbeta med mindmaps. Först hade jag tänkt skriva bara något lite om bysamfälligheten men när jag började spåna olika ämnen förstod jag att det nog borde kunna bli en liten bok om det. Förhoppningsvis kommer jag att kunna förverkliga det. Den här bloggen är en del i att det skall bli verklighet.

Dispositionen är bra. Då kan jag ju skriva lite om vad jag känner för stunden. Det första jag har satt tänderna i handlar om Bobergs medeltida historia. Magnus Ladulås har en roll i det. Mer säger jag inte för tillfället.

Fortsättning följer