Vi bor ju alldeles vid Suseån. På sommaren badar man i den och på vintern åker man skridskor på den. Åtminstone ibland. Men faktum är att ovanför fallet är det en kraftverksdamm och när det fryser så fryser det från kanterna mot mitten. Och när det nått mitten så rinner det kallt vatten på undersidan av isen. Det gör att det snabbt bygger upp en tjock, kolsvart härlig skridskois. Det kan gå riktigt fort. På ett par dagar är den 20 cm tjock. Efter en vecka 30-40 cm. Helt kolsvart, nästan lite oljig härlig is. Att åka skridskor på den är en upplevelse. Då kan man åka ända till Heberg nästan utan problem alls. På några ställen kan man få vara lite försiktig men för det mesta är det bara att njuta. Speciellt om det blåser är en åktur på Suseån en upplevelse. Man åker nere i flodfåran där det är vindstilla och hör hur vinden viner ovanför huvudet. Helt underbart! Men man får passa på. Kommer det snö så blir isen förstörd och det går inte att åka på den. Knaggligt värre och det går inte att kontrollera tjockleken. När den är svart och hel hör man hela tiden hur det knakar och det blir sprickor i den så att man ser precis hur tjock den är. Helt ofarligt. Eller ganska ofarligt i alla fall. Men flytande vatten har ju den egenskapen att när den blir tjock snabbt så blir den tunn snabbt också. Ibland kan isen vara en halvmeter tjock och man kan inte fatta hur den skall hinna smälta ens till midsommar. Två dagar senare är den borta! Puts väck. Men det finns fördelar med det. På sjöar smälter ju inte isen förrän till sommaren. Däremellan kommer snö och isen blir knagglig och dålig. På Suseån bildas snabbt en ny is och en ny chans att få åka kommer. I år har det tyvärr inte blivit någon skridskoåkning ännu i år. Det var ju så milt i december och i januari kom kylan och snön samtidigt. Vi får nöja oss med att bada i den. Jag tog ett dopp i kväll igen. Hålet som jag högg upp i förrgår hade fryst till men det var bara en fyra-fem centimeter tjock så det var lätt att slå hål. Jag tycker faktiskt att det är lättare att bada när det är is. Man kliver ner och ställer sig på isen och sen klättrar man ner i den isbitsfyllda vaken. Stegen går ju ända ner till botten och det är en så härlig känsla när man kommer under isen. Där är det verkligen tyst. Man får ju inte precis lust att ta en liten simtur men det är en fantastisk känsla att krypa ner så där.
Vi spelade ishockey på ån när jag var liten och det gjorde ungarna när pappa var liten också och så gör barnen nu. Ovanför fallet är det ju en damm och den stiger och sjunker. Det gör ofta att det blir en vak i kanten med öppet vatten. Min pappa sa att när han var liten så var det ingen som hjälpte barnen att komma över den kanten. De fick hoppa själva för att kunna komma ut och leka på isen. Det tyckte han var dålig föräldraservice så han lade ut en brädspång så att vi barn skulle på ett säkert sätt kunna ta oss ut. Det var ju rätt tänkt men hans föräldrar kanske skulle tyckt att det var förfärligt vad han curlade med ungarna! Tja, nu för tiden är vi ju ändå mer omtänksamma och är med och passar ungarna när de skall spela så att de säkert inte ramlar i vaken. Edvard, min yngsta son, säger alltid att det är med curlingföräldrar bara är en myt. Föräldrar har alltid curlat ungarna och det tror jag stämmer. Allt är bara relativt.
När man talar om säker skridskoåkning så är isar på åkrarna bäst. Det brukar ju alltid stå lite vatten i hålorna och det fryser snabbt och blir fina skridskoisar. Det som är bra med dem är ju att puckarna blir inte borta på samma sätt som de man sköt ner i vaken i åkanten. Och så kan man köra bil ända fram till isen på åkern med bilen och ha all nödvändig service nära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar