Jag tänkte berätta lite mer om ån och hur det är att växa upp vid en å. För oss barn på 60- och 70-talen tycker jag nog att frihetsgraderna var ganska stora. Vi hade tillgång till båtar, motorer, bensin, fiskeutrustning och en massa andra kul och spännande hjälpmedel. Lite som i Hucklebury Finn faktiskt. Fiska gjorde vi fast det inte var en av mina favoritsysselsättningar. Jag upplever att vi fick fisk men bara om man var uppe i rätt tid och fiskade. Det betydde tidigt på morgonen. Vi fick tidigt lära oss allt om hur man rensade både fisk och ål. Gädda, abborre, mört, id, ål var det vi fick. Någon lax då och då men jag tror att det var sk besor. Nej jag fiskade men det var som sagt inte min favoritsysselsättning. Men jag tyckte att miljön vid ån var spännande och lockade till ganska farliga äventyr ibland. Ett som jag tänkte nämna nu var när vi fick frigolitblocken. Det var flytetyg med en yta på 1 gånger 1 meter och ca 30 cm höga. Vad de använts till vet jag inte men troligtvis var det något slags isolering. Det var mina lekkamraters, tvillingarna Bengt och Lasse, pappa Tore som insåg att de nog skulle kunna vara roliga att ha för grabbar i 12-13-års-åldern. De var som sagt gjorda av massiv frigolit och flöt hur bra som helst. Man åkte en och en på dem och de manövrerades med en hemgjord paddel. För det första var de utmärkta till att transportera oss över ån med. Vi använde dem alltid nedströms fallet där tvillingarna bodde. Ovanför fallet är det ju en damm som är jättedjup men nedanför är det grunda strömmar. På sommaren kunde man vada över ån om det inte var för strömt. Kanske upp till en meter djupt som djupast där vi mest var med flottarna. Nåja, åar har ju den egenskapen att de meandrar och det gör verkligen Suseån. Ringlar sig som en korv genom landskapet. I alla fall delar i dess sträckning. Den är ju uträtad mellan Slöinge och Kvibille. Mellan Boberg och Uddaveka som är knappt halvvägs till havet gör den i alla fall en jätteögla och det gjorde den till en särskilt lockande lekplats för oss unga. På denna ögla fanns Suseåns bästa forsar och det gjorde att vi kunde släppa i våra frigolitflottar uppe hos tvillingarna och sen åka typ en km genom forsarna och därefter ta upp blocken och "rulla" dem tillbaka igen en ganska kort sträcka. Sen satte vi i dem igen, och igen. Så var det ganska lätt att fördriva en dag.
Jag nämnde att det inte var en helt ofarlig miljö. Jo i ån på forsavsnitten fanns stora stenar och det var inte helt enkelt att styra undan från dem med våra frigolitblock. Man fick rent av paddla utav bara helvete ibland för att kunna manövrera sig igenom forsarna torrskodd. Och ibland lyckades det, man kom igenom ganska torr. Men jag vet inte hur många gångar jag har kommit hem dyngblöt. Blocken hade ju en tendens att när de träffade en sten så gled framändan upp på stenen och passageraren tillika föraren gled ofrånkomligt ned i det ibland ganska iskalla vattnet. Sen gällde det att rädda block, paddel och liv och eventuellt andra kringflytande tillhörigheter. Det får mig att tänka på ett problem som dagens ungdom har när de skall göra motsvarande äventyr. Våra ungar och deras kompisar var ju också lockade av de äventyrliga möjligheterna utmed ån, om än i mindre utsträckning. De brukade i mars-april, typ islossningen, bli sugna på att åka kanot till havet. Inte sällan kapsejsade de i forsarna i Dahla skog med effekten att deras mobiltelefoner blev blöta och förstörda. Det problemet hade inte vi på min tid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar