Dag 86 Berättelsen om kungamötet i Boberg Omvärlden

Medeltiden ansågs förr som en mörk och dyster tidsperiod. Jag tror att man har börjat ompröva denna synen. Faktum är att det hände en hel del intressanta saker.

• Korsriddare hade rest i Europa hela 1200-talet och har erövrar Konstantinopel 1204. Ungefär samtidigt som kungamötet i Boberg avslutas korsriddartiden med att Acre, deras sista fäste, faller 1291.
• Mongolerna härjar i Europa och erövrar t ex Ryssland och Polen i början av seklet
• Marco Polo reser till Kina
• Magna Charta, det stora frihetsbrevet, skrivs på i England. Ett stort steg i den europeiska demokratiska historien.
• Dannebrogen, världens äldsta flagga ramlar ner i skallen på den danska kungen. På den tiden Hallands fana.
• Inca-riket grundas och Maya-kulturen får nytändning
• Njals saga skrivs ner.
• Jättelika katedraler byggs i Europa. De gotiska, spetsbågiga, började redan på 1100-talet i Frankrike men spreds på 1200-talet.
• Stockholm grundas av Magnus Ladulås pappa Birger Jarl.
• Hansan börjar bildas i Hamburg och Lübeck
• Engelsmännen tar sig i kragen och börjar bygga borgar runt om på de brittiska öarna.
• Bysantinska riket faller.
• Kompassen kommer till Europa, papper och glasögon börjar tillverkas i Italien.

Så nog hände det en del på 1200-talet. Frågan är bara hur mycket av det som bobergsborna kände till.

Dag 85 Berättelsen om kungamötet i Boberg Världsbilden

Hur såg bobergsborna på världen vid slutet av 1200-talet? Låt oss inse att Amerika inte var upptäckt ännu om vi bortser från vikingarnas resor i västerled. Faktum är att det fanns världskartor. De kallades T-kartor eller T-O-kartor eftersom de var runda men hade ett kors i mitten. Längst upp fanns Jesus och i mitten Jerusalem. Alltså ganska eller snarare helt påverkade av kristendomen. Kartorna ritades platta som cirklar men man visste nog ändå att jorden var ett klot. Det hade redan Aristoteles klurat ut. Skrea Kyrka som antagligen redan på den tiden var bobergsbornas kyrka tros vara av medeltida ursprung men det är inte säkert att den fanns på 1200-talet. I Skrea kyrka finns en förteckning över komministrar. Den första hette Nikolaus och det finns ett årtal, ca 1298. Dvs 10 år efter kungamötet. Kristendomen var dock den rådande religionen och hade de någon uppfattning om världen så byggde den nog på den synen. Egentligen tog medeltiden slut i mitten av 1200-talet i Sverige och det talar för att kyrkan i Skrea fanns eller åtminstone var på gång år 1288. Kyrkor på den tiden byggdes av traktens befolkning. Antagligen med ett fasligt besvär. Man får väl ändå tro att tyckte att det var lite bra med kristendomen om de nu skulle lägga ner all denna möda. Å andra sidan kan man ju tycka att ett kungamöte skulle kunna läggas i kyrkan om den nu fanns.

Danskarna omnämns första gången på 500-talet av missionärer. De sades härstamma från Svearna. Vad gäller kristnandet så såg nog kyrkan på kristnandet av norden som ett projekt. Vikingarna hade ett stort nordjöimperium som även inkluderade delar av engelska öarna men det blev inte så långvarigt utan fick avsluta vikingatiden. Under medeltiden utvecklades samarbetet i norden vilket kulminerade under den danska drottningen Margarethas ledning med Kalmarunionen på 1300-talet.
Medeltiden var en tid av decentralisering, i alla fall början och mitten. Mot slutet började centraliseringen och ett återskapande av nationer. Jag är dock inte så säker på att bobergsborna gjorde så väldigt stor skillnad på Sverige och Danmark på den tiden.

Undervisningen på 1200-talet var lite lik i norra Europa. Klostren utbildade adeln. Lokala präster hade muntlig utbildning av allmogen. Den handlade om lite grundläggande saker om den kristna tron. Predikningarna skedde också på det lokala språket, i alla fall ibland.

Folk var mer beroende av varandra på medeltiden. Därför var kollektivismen mycket starkare även om en reaktion mot den började uppstå på slutet av medeltiden. Jag tror att man inte gjorde så mycket på egen hand, det ansågs skumt. Inga joggingturer i skogen eller söndagsritter med hästen.

Dag 84 Berättelsen om kungamötet i Boberg Persongalleri. Magnus Ladulås

Magnus Ladulås får nog betraktas som en av våra mer kända kungar. Folk kan kanske mer om Gustav Vasa, Karl XII och Gustav III men erkänn att Magnus Ladulås är ganska känd. Han var kung i Sverige i slutet av 1200-talet och han var son till Birger Jarl, även han ganska känd. Birger var ju inte riktigt kung utan bara en jarl men det innebar ändå att han hade makten. Han såg till att gifta sig med Ingeborg som var syster till kungen. Smart drag som ledde till att bägge sönerna blev kungar. Men av dem var det Magnus som blev kändast.

Vad var då Magnus bidrag till den svenska historien? Jo t ex så skrevs den sk Alsnö stadga 1280. Med denna fick staten ett nytt finansieringssystem och adeln fick vissa friheter mot att de ställde upp med soldater. Ladulås är ju också känd för att han satte lås på bondens lador. Dvs när kungaföljen mm reste runt i landet kunde de inte längre tvinga sig på bönder och andra och bli försörjda. Nu måste de betala för sig. Det var ju bra. Ett steg i rätt riktning vad gäller orättvisor. Det måste man nog skriva på Magnus plussida. Att han skulle fått sitt namn Ladulås pga detta är dock mer tveksamt. En del tror att det är en sammanblandning med det polska Ladislaus som han hade med sig från sin mammas sida. Han kallades för övrigt för Magnus den gamle under sin levnad. Men bakgrunden till namnet Ladulås tvista di lärda om och i detta sammanhang är det inte så viktigt. Helt oviktigt faktiskt. Det viktiga är att vi förstår att Magnus var inte vilken struntkung som helst i den svenska historien.

Dag 83 Fiber i Boberg, del 2

Tänk dig att du springer åt ett håll och försöker sikta på ett mål som rör sig åt ett annat håll. Samtidigt rör sig marken du springer på nedåt och målet uppåt. Ungefär så känns det just nu i fiberfrågan. Målet är fiber i Boberg. Enkelt och helt rätt. Fiber är nästa kommunikationsplattform. Tidigare har varit stigar, vägar, koppar, och radiovågor. Framtiden ställer nya krav på kapacitet och säkerhet. Mobilt bredband i all ära men det kommer mest att användas i våra mobiler, surfplattor och prylar. I hemmen och företagen är det fiber som gäller. Vi skall ha fiber i Boberg, så enkelt är det.


Målet är tidsatt dessutom. Vi vill börja gräva efter skörden 2015.


Rekryteringen av medlemmar går även den riktigt bra. Vi ställde upp målet 300 fastigheter och vi är banne mig inte långt därifrån nu. 240 finns just nu på hemsidan, där man kan anmäla sig direkt, men till det kommer en hel rad extraanslutningar. Du kan följa utvecklingen på www.bobergfiber.se.


Vi har en förening och en jättebra styrelse med förankring i alla olika bostads- och stugområden. Det är naturligtvis förklaringen till varför rekryteringen har gått så bra. Men vad är då problemet? Jo marknaden förändras hela tiden. Kommunikationsoperatörerna, som man måste välja för att kunna gå vidare, förändrar sig och sitt erbjudande hela tiden. Nya leverantörer kommer in på marknaden och de gamla hittar nya samarbetskonstellationer. Dessutom förändras bidragsreglerna ständigt så det är svårt att veta vad hela kalaset kommer att kosta. Bidraget halvera kostnaden så det är verkligen betydelsefullt för medlemmarna. Men vi stretar på i arbetsutskottet och i januari så skall vi ha ytterligare möten med leverantörer och under våren så kanske bidragsreglerna också fastställs så vi vet vad vi skall sikta på och hur vi skall hala in när vi fått napp.

Dag 81 Berättelsen om kungamötet i Boberg. Klimatet på medeltiden

Medeltiden inträffade mellan år 400 och 1500. Klimatet varierade en del under den perioden. Den första delen var ganska varm. Lika varm som nu om inte varmare. Lantbruket utvecklades med de gynnsamma klimatet och bättre brukningsmetoder. Befolkningen växte och i slutet av 1200-talet blev faktiskt norra Europa lite överbefolkat. Samtidigt förändrades klimatet och vi kallar lilla istiden infann sig. Den varade ganska länge, i Europa ända till mitten av 1800-talet. I västra USA höll den på ända fram till början av 1900-talet. Denna klimatförändring ledde till stora bekymmer för lantbruket och livsmedelsproduktionen. Speciellt i början av 1300-talet ledde nederbörd och kyla till stora svårigheter för odlingen. Utarmning av jordarna var också en bidragande orsak till problemen i livsmedelsproduktionen.


1288 var dock klimatet fortfarande varmt i norra Europa. Som nu, eller varmare.

Dag 82 Arbetsmarknaden

Det fanns en hel rad med arbetsuppgifter för barn när jag var liten. Allt var betalt arbete. Nej, kanske inte allt men rätt mycket.

• Gräsklippning, Ginge självgående cylinderklippare. Ingen åkgräsklippare. Det skaffade pappa först när vi barn flyttade hemifrån.
• Kratta grusgångar. Stön. Men jag var nog rätt noggrann när jag väl gjorde det. Men sen ville man ju inte gärna att någon gick på gången så klart.
• Halmkörning. Riktigt roligt. Med tjuga lasta balar från fältet till en vagn för att sedan lasta på elevator och slutligen lava dem på rännet. Tog väl en dag eller två. Lagarbete är alltid kul. Med tiden kom balvagnar och balkastare in mer och mer i bilden.
• Stålborstning. Kändes som om man ägnade hela somrarna åt det.
• Biltvättning. Ganska ok. Inget minne av vaxning.
• Vältning. Fordson Super Major och tredelad vält. Försökte pricka så många stenar som möjligt med framhjulen.
• Stenplockning. Antingen gick man bakom välten och plockade i stenlådorna ovanpå vältdelarna, eller så plockade man på en vagn och slängde stenarna i ån eller i skogskanten. Jäklar med sten jag plockat. Men så kom jag till Svalövsgården i Skåne och insåg att i Boberg finns egentligen ingen sten alls.  
• Spikrätning. Pappa hade en idé om att inget fick slängas. Därför skulle gamla spikar rätas ut. Känns lite främmande idag. Tanken var god i alla fall.
• Måla. Ja, måla har man ju gjort en del i sina dagar. Rött, vitt, gult, grönt och grått var färgerna då som nu. Det jobbet har faktiskt inte varit någon större teknisk utveckling på när jag tänker efter.
• Köra säckar i kvarnen. Säckhantering var vanlig och de skulle rullas och lyftas. Ibland bäras men det slapp i alla fall vi barn. Men mest köras med säckakärra. Jodå, det var väl ganska ok.
• Vattna grisarna. Innan vattenventilerna gällde slangvattning. Utmärkt arbete för barn på landet. Först vattning före fodring och sen vattning på fodret och sen har jag för mig att de skulle ha lite eftervattning också.
• Utfodring av grisar. Innan den automatiska utfodringen handlade det om att köra ut fodret med en hjulabår och slänga till varje box en foderskoffa eller två. När vi var riktigt små tränades vi in med pyttesmå hjulabårar. Det skall böjas i tid det som krokigt skall bli.  
• Strö hos grisarna. Varje dag körde vi utgödslingen i gödselgången. Därefter ströddes rikligt med halm i alla boxar.
• Ta hand om papperssäckar. Allt koncentrat, dvs det som skulle blandas i mjölet, kom i papperssäckar. Suggex, Slaktex och Nasse. Allt kom i 50- respektive 25-kilos säckar. Säckarna lades i högar som sen såldes till en lumphandlare. När han slutade fick de samlas in och eldas upp i märgelgraven.
• Slänga skräp i märgelgraven. Vår tids kökkenmödding. Det här var före central sophantering. Allt skräp slängdes i gamla koncentratsäckar som samlades i ett gammalt hönshus. När det blev fullt lastades säckarna på en låg kärra och kördes 100 meter till märgelgraven där de slängdes. Där ligger mycket spännande grejer.
• Sopa betonggolv i kvarnen. Ja, du kan ju tänka dig själv. Mala=damm. Damm=sopa golv. Suck. Men jag var ganska noggrann när jag sopade. Hade jag fått det uppdraget så jäklar vad noga jag sopade.
• Ta emot kvarnakörare. Lassen skulle vägas, säckar rullas av och eventuellt rullas på. Och det skulle dokumenteras för fakturering. Inte minst skulle man prata med bönderna, kundvård. Ibland kunde det vara flera stycken samtidigt.
• Mala. Säckarna skulle köras fram och tömmas i en ficka. Kvarnen skulle startas och ställas in. Koncentrat skulle fyllas på och säckar skulle fyllas med det färdigblandade mjölet. Slutligen skulle säckarna rullas till utlastningen. Lite kul var det allt ibland.
• Plocka potatis, körsbär, jordgubbar, vinbär, krusbär, äpplen.
• Kupa potatis. Det gör man för att få bort ogräs, potatisen inte skall bli grön och för att bladmöglet skall ramla ner i botten på fåran och inte potatisen skall få brunröta. Pappa älskade att pilla i potatislandet. Det gör jag också.
• Sopa gångar i svinhusen. Grisar är lika med damm. Det kommer dels från fodret men väldigt mycket kommer från hudavlagringar från grisarna själva. En hel del blev det på gångarna som skulle sopas samman och slängas på dyngan. Andningsskydd? Tror inte det.
• Tvätta svinhus. Åtminstone en gång om året skulle svinhuset tvättas och det här var före högtryckstvättens tider. Nej vi hade ett sprutmunstycke på slangen och sen var det bara att spruta på. Jo, spruta vatten är ju förvisso kul och det var ju bara en gång om året. Det blev roligare med högtryckstvätten. Och bättre resultat.
• Svetsa trasiga maskiner. Jag och min bror fick tidigt lära oss svetsa och det har vi haft en stor nytta av. Pappa kunde inte det så där kan man verkligen snacka om specialistkunnande. Det var roligt. Har du sett filmen Motorsågen? Den handlar om när motorsågen kom in i skogen och förändrade allt. Inte minst relationen mellan unga och gamla. Så var det med svetsen och med datorn. De äldre såg nödvändigheten att få in unga som kunde bemästra den nya tekniken. Den nya tekniken binder samman generationerna. Filmen Motorsågen kan du se här https://www.youtube.com/watch?v=wuDf4u2IS2Q
• Smörja maskiner. Smörjsprutor och oljekannor är viktiga verktyg på en gård. Jag älskade oljiga overaller och byxor. Ja, faktiskt! 
• Lasta av smågrisar. Smågrisarna vägde ca 25 kg och levererades i lastbilar med massa fack på sidorna. I varje fack fanns några grisar. Dessa skulle medelst tag i örat och under magen lastas av och släppas in i svinhuset för drivning till respektive box. Slitsamt men roligt för det var ett lagarbete.
• Skicka grisar till slakt. När slaktbilen kom skulle de blåmarkerade och stämplade grisarna släppas ut ur sina boxar och drivas upp på slaktbilen. Ett slitsamt jobb. A man's gotto do what a man's gotto do.
• Grisvägning. Grisvägaren kom med sin våg och då fick man assistera. Box för box. Gris för gris. Vägas och markeras. Najs.
• Byta spetsar på harvar. Spetsarna var gjorda av specialstål men slets rätt kraftigt ändå. Före vinkelslipen gällde gasolvärmare och tålamod. Och blodiga knogar. På den tiden svor jag nog en del.
• Skoffa spannmål. Oj vad jag har skoffat säd i mina dar! Vi hade ett system med skruvar som transporterade säden till elevatorerna i kvarnen. För att få med allt måste man skoffa till skruven. Dammigt, bullrigt, tungt, farligt, tråkigt. Ingen höjdare. Jag har lämnat spannmålsskoffning bakom mig.
• Springa och hämta saker. Skiftnycklar, målarpenslar, ficklampor, spikar, grismärkfärg och jag vet inte allt. "Spring och hämta det". Jo, hallå. Jag gick och hämtade det.
• Riva hus. Ja, brygghuset t ex och garaget. De fick vi riva. Ett jättelikt tak med tegelpannor skulle plockas av och, enligt pappas princip att inget fick slängas, staplas upp bakom märgelgraven. Det är intressant att plocka sönder saker. Då får man se hur det funkar och är uppbyggt. En gång fick vi skruva sönder en Bolinder-Munktell tändkuletraktor. Har aldrig riktigt kommit ifrån att plocka sönder saker. För ett tag sen skruvade jag sönder en digitalkamera. Lika kul som att riva ett brygghus.
• Slaktbiträde. Ja, du kan ju tänka själv. Skrapa, röra blod(fast det kommer jag inte ihåg att jag gjorde), slänga inälvor på dyngan. Första gången blev lite av en chock men man vänjer sig.  
• Harvning, plöjning, tröskning, spannmålskörning, sådd. Med ökad ålder ökade ansvaret. Det blev roligare och roligare. Men skall jag vara riktigt ärlig kunde det vara bra drygt ibland.

Det här var en del jobben som fanns på vår gård. Hos grannen kunde man utöver detta plocka ägg, tömma hönshus, stå på potatisplockaren mm. Hos andra grannar fanns hökörning som inte vi hade.

Dag 80 Berättelsen om kungamötet i Boberg Persongalleri. Erik Menved

Erik är i denna aspekt ganska ointressant. Varför då, undrar du säkert. Han har ju inte varit i Boberg. Tänk att vara kung och så blir man helt marginaliserad bara för att man inte varit i Boberg. Ja, så kan det gå, men nu handlar ju denna bok om just Boberg. Men jag skall i alla fall berätta lite om honom också.
Han var född 1274 och alltså endast 14 år gammal när mötet i Boberg mellan Magnus Ladulås och hans mor, Agnes av Brandenburg, änkedrottning av Danmark, inträffade. Kanske var han med, jag vet inte, det förtäljer inte historien. Men jag tror faktiskt inte att änkedrottningar tog med sig barnen på viktiga affärsmöten på den tiden. Men å andra sidan, 14 år för en blivande kung. De kanske mognade lite snabbare. Det mest troliga är nog ända att han var hemma på slottet med sina lärare. En blivande kungs utbildning var viktig och antagligen började hans skolning tidigt och när han var fjorton hade han säkert kommit en bit på väg.
1287, ett år före mötet i Boberg och två år efter mordet på hans far Erik Klipping, kröntes Erik Menved till kung av Danmark. Förmyndarregeringen härskade tills Erik var myndig. Man blev myndig när man fyllt femton år på den tiden. När han blev kung var han 13 år. När jag var tretton drömde jag om moppe. Erik drömde om när han blev riktig kung. Moppealternativet fanns ju faktiskt inte ens.
När Erik var 14 år blev han bortlovad till Magnus Ladulås dotter Ingeborg vid ett möte i Boberg.
Erik och Ingeborg fick tillsammans 14 barn. Tyvärr var de dödfödda eller dog väldigt unga allihopa. Såvitt jag vet var de gifta tills Erik dog 1319, 45 år gammal.
Erik Menved var ingen lysande kung. Han hade ambitioner att attackera norra Tyskland och gjorde det också. Företaget blev inte framgångsrikt och han lämnade ett ganska skadat Danmark till sin efterträdare som också var hans yngre bror.

Dag 79 Berättelsen om kungamötet i Boberg Persongalleri. Agnes av Brandenburg

Agnes levde ca 1257-1304. Hon vad dotter till markgreven Johan I av Brandenburg. Det är lite osäkert vem hennes mamma var. En uppgift säger att det var Jutta av Sachsen, en annan att det var Hedvig av Pommern. Jag skulle tro den senare. I vilket fall får man ändå dra slutsatsen att hon var av tysk börd. Erik Klipping som jag tidigare berättade om, var hennes blivande man.

Äktenskapet kom till så att den blivande maken, Erik Klipping, togs till fånga år 1261. Motståndaren var en Sönderjylländsk hertig, Erik I av Schleswig. Detta hände alltså några år efter Erik pappas död. Erik Klipping var då ca 11-12 år gammal. Han fick sitta i fångenskap till 1264. Erik var ju kung av Danmark men under förmyndarregering. Villkoret för att släppas var att han lovade att gifta sig med Agnes av Brandenburg. Erik var dessutom skyldig Hertig Erik pengar och den skulden efterskänktes i samband med uppgörelsen. När detta skedde var Agnes endast sju år gammal så själva vigseln skedde inte förrän 1273 när hon var 16 år gammal. Vad härligt det måste ha varit att vara prinsessa på den tiden.

Agnes var visst mycket vacker. Det finns porträtt av henne och hon ser inte så tokig ut vad jag kan bedöma av dem. Tillsammans fick Agnes och Erik 7 barn, tre killar och fyra tjejer. Den förstfödde var den som senare blev Erik Menved, kung av Danmark. Den andra sonen, Kristoffer, blev också kung av Danmark efter Erik. En av döttrarna, Märta, gifte sig med kung Birger Magnusson av Sverige, Magnus Ladulås son. En annan, Rikissa, gifte  sig med Furst Nikolaus II av Mecklenburg-Werle.

Efter att kungen mördats 1286, säkert ingen kul upplevelse för den då 28-åriga flicka, blev hon riksföreståndare tillsammans med en hertig från Schleswig. Agnes var ju ung när hon blev änka och gifte om sig med en holsteinsk greve  efter att Erik Menved blivit myndig. Hon fick med honom en son som senare blev en viktig kung i Danmarks historia, Johan den milde.

Det var Agnes som i egenskap av änkedrottning av Danmark mötte Magnus Ladulås vid kungamötet i Boberg och gjorde upp äktenskapet med Magnus dotter Ingeborg och sin son Erik Menved.

Agnes var 31 år gammal när hon mötte kung Magnus Ladulås.

Dag 78 Berättelsen om kungamötet i Boberg Persongalleri. Erik Klipping

Erik Klipping var en dansk kung som föddes ca 1249 och dog 1286. Han var omyndig när hans far dog 1259. Landet styrdes då av en förmyndarregering där modern, änkedrottningen Margareta Sambiria, hade stort inflytande. Erik var endast 10 år när pappan dog. Jag kan väl tänka mig att en liten kille i den åldern inte är så kaxig så han fann sig nog i detta till en början. Men inte så länge. När han var i tjugoårsåldern tog han chansen och stärkte sin ställning. T ex så drogs Sønderjylland, som var ett eget furstendöme, närmare centralförvaltningen. Åtminstone tillfälligtvis.

Dessa operationer gladde säkert en del men inte alla. Aristokraterna blev sura. Eriks ställning var inte tillräckligt stark och han fick backa och ge dem mer makt. Det tycker man skulle kunna räcka men icke i Danmark på 1200-talet. Erik var inte populär bland aristokraterna, så enkelt var det bara. Som ledare kan det ibland vara bra att vara lite lyhörd för sådana signaler och kanske framförallt inte missbedöma sina möjligheter att bemöta fientliga angrepp. Erik var inte så framgångsrik i dessa båda konster vilket ledde till att han mördades. Och det var inte vilket litet lönnmord som helst. Han blev knivstucken med inte mindre än 56 knivstick! Ni som läst mordet på orientexpressen anar kanske en parallell. Jag vill inte vara en spoiler så om du inte redan läst denna kriminalklassiker så hoppa över resten av detta stycke. Detta mordoffer på orientexpressen mördades också med en hel radda knivhugg, alla olika djupa. Hercule Poirot löste naturligtvis fallet och förklaringen var att en hel grupp människor var inblandade i mordet, alla hade gjort var sitt stick i offret. Man kan tro att mordet på Erik Klipping varit förlaga till Agatha Christies roman, för mordutredningen ledde till att inte mindre än nio stormän dömdes som fredlösa och fick lämna landet för att klara sig.

En av dessa stormän var för övrigt Jakob Nielsen som rymde till Halland och byggde först upp borgen Hunehals utanför Kungsbacka. Den är bara en ruin idag som restaureras för att bli ett besöksmål. Bättre gick det med hans nästa byggprojekt Varbergs fästning som fortfarande står kvar. 

Erik var pappa till Erik Medved vars äktenskap gjordes upp i Boberg 1288.

Fortsättning följer.

Dag 77 Mode

Det första dataspel jag spelade var ett TV-spel som jag lånade av en lumparkompis, Peter Möller från Skottorp, om jag inte minns fel. Det var tennis. En spelplan, en bollblipp och två racketar. Uppgiften var att returnera blippen. En klassiker. Datorer hade jag dock mött tidigare. Redan på gymnasiet i mitten av sjuttiotalet fanns det en dator som vi fick låna. Vi programmerade ett program som beräknade när en funktion som rörde sig asymtotiskt mot noll, blev noll. Den blev aldrig noll kom vi fram till. Det är det som asymtotiskt betyder. Men det var inte heller där som programmeringens och datorernas era kom till Boberg. Det gjorde den genom de programmerbara fickräknarna. Jan,  min två år äldre bror, hade en programmerbar miniräknare av märket Texas Instruments 58 eller TI58 som vi kallade den. Den gick att programmera på ett ganska rudimentärt sätt. Alla knappar hade ett rad- och kolumnnummer. Genom att gå in ett programmeringsmode gick det att skriva instruktioner som automatiskt tryckte på knapparna i en viss ordning, programmering. M'äktigt! Tyckte jag i alla fall som blev helt i gasen av dessa möjligheter. Sen skaffade jag egna miniräknare som jag programmerade vidare med, men TI-58-an har en speciell plats i mitt minne. Tror det blev en TI-59-a som nästa steg.

Militärtjänsten erbjöd inte så många tillfällen att programmera även om jag i pjäsplatstjänsten såg många möjligheter att datorisera. Jag ingick i pjälsplatstjänsten inom granatkastarplutonen. På den tiden löstes alla matematiska problem med algebra eller grafik. Inte jättelångt därefter tog säkert dataprogrammen över.

På Ultuna blev det mer till programmeringens ädla konst. När jag började 1991 fanns inte persondatorn på institutionen för ekonomi men när jag slutade hade den precis kommit. En IBM PC med Lotus. Under själva studietiden fanns datasalar och vi använde hålkort. I undervisningen läste vi en kurs i fortranprogrammering. Den var faktiskt jättebra och lade grunden till min professionella programmering. Eftersom det inte fanns några datorer fortsatte jag att programmera fickdatorer. Jag grundade mitt dataföretag NIB Programmering 1983. NIB står faktiskt för Nilssons i Boberg Programmering. Affärsidén var att utveckla dataprogram för svenskt lantbruk, något jag fortfarande sysslar med.

Det fanns stora visioner för datorn i lantbruket på den tiden. Svensk Husdjursskötsel i Eskilstuna hade ett företag som tog fram en rad program men jag förstod att de var för krångliga och att det skulle vara för svårt för lantbrukarna att gå från icke datoriserad värld till att börja använda avancerad programvara i ett steg. Det måste tas i mindre steg. Jag skulle utveckla enkla programvaror som löste begränsade problem. Mitt första program gjorde resultatanalyser i slaktsvinsproduktion.

Fortsättning följer...

Dag 76 Sand

Avslutar området Stränder i Boberg med en beskrivning av en riktigt fin strand i Boberg. Nu skall jag skriva vad den heter. Håll i dig. Skrea Sand. Just det. Den heter Skrea Sand. Skrea! Grannbyn har satt namnet på en av de absolut finaste stränderna i Boberg. Man baxnar, eller hur? Som om det inte skulle räcka att ha den legendariska Skrea Strand i sin by. Dessutom ligger inte Skrea Strand i Skrea utan i Falkenberg. Verkar vara en vana som Skreaboarna har att annektera stränder i grannbyar! Men skall jag vara riktigt ärlig så är det ju bara en liten, liten del av Skrea Sand som ligger i Boberg, kanske fem procent. Resten skall jag villigt (not) erkänna ligger i Skrea. Gränsen mellan Skrea By och Bobergs By utgörs av en gärdesgård, eller gärsgård som vi säger i Halland, som löper helt rakt från stranden, genom gården Hålet upp mot Kull. Den sista gården i Boberg är Backen. Nästa gård är ett Kullställe och där bor Sture. Sture på Kull. Sen fortsätter gränsen upp mot järnvägen, eller snarare cykelbanan där järnvägen förut låg.

Åter till Skrea Sand. När jag var liten badade vi där för det mesta. På den tiden kunde man köra ner bilarna bland sanddynerna och parkera. Därefter gick vi genom dynerna till havet. Det är en fin strand. Härlig hård sandbotten utan konstigheter. Det är långgrunt till förbannelse dock inte så långgrunt som i Landskrona. Där får man ju gå nästan till Danmark för att kunna doppa sig. Nej, på Skrea Sand är det långgrunt, men ganska lagom långgrunt. Först går man i och så blir det långsamt djupare. Och lite djupare. Sen blir det grundare och så djupare igen för att åter bli grundare. Och sen djupare. Men sen blir det nog ganska djupt. Kanske en och en halv meter och djupare. Det är helt enkelt en rad baljor innan det blir tillräckligt djupt. Det är bra för barnfamiljer och gör det till en populär strand. Om man är badkruka kommer man att uppskatta att gå tillbaka mot stranden, för även om det är kallt att gå i vattnet så känns det förbaskat varmt när man kommer tillbaka till stranden efter att ha varit ute på det djupa. Det är baljorna som gör det. Det blåser in varmt ytvatten som samlas där. Det är det dom är hemligheten med våra badvänliga stränder i Halland. Efter att det varit kallt en period blåser det snabbt in varmt ytvatten. Underbart. Nöjer man sig med 18 grader är badsäsongen riktigt lång i Boberg och Skrea, det kan jag lova.

När jag var liten kallade vi aldrig stranden för Skrea Sand. Vi kallade den för Boberg helt enkelt. Vi skall åka och bada i Boberg. På stranden i Boberg. Ja, så sa vi nog. Längre bort kallas stranden för Ringsegård och Västanfläkt.

En bra sak med Skrea Sand är att det finns ett jättelikt stenblock en bit ut. Runt blocket är det ca två meter djupt så det är kul att klättra upp på det och dyka. Blocket går precis upp till ytan och när det är normalvattenstånd sticker det upp lite. Jag har åkt båt utmed Bobergskusten och kikat ner på botten och det ligger en hel del stenblock strax under vattenytan men det är endast på Skrea Sand där ett block ligger så lämpligt till att det utgör ett naturligt och praktiskt badobjekt på detta sätt. Och det blåser inte sönder på samma sätt som badbryggan på Skrea Strand.

Skrea Sand har riktigt fina sanddyner. Precis lagom stora och en fantastiskt fin sand. Precis så där lagom sandkornsstruktur. Rinner så härligt mellan fingrarna. Är man blöt fastnar den på kroppen och fötterna och är svår att torka bort. Nästan omöjlig faktiskt. Men om man har tålamod och väntar tills kroppen blir naturligt torr i solen faller den av helt av sig självt. Denna fantastiska sand är hård nere vid vattnet och där går det fint att bygga sandslott. Uppe vid klitterna är den djup och mjuk och man kan gräva ner sig och känna kylan mot ryggen underifrån och värmen från den heta sanden på ovansidan.

På Skrea sand kan man springa. Tar du av dig skorna får du en särskilt fantastisk upplevelse. Du kan springa i sand ända till Näset och det är en tre till fyra km. Barfota kan du välja att springa i vattnet, på den hårda sanden, i tången eller i den mjukare sanden längre upp. Det är en riktigt härlig känsla.

Dag 75 Bredsladd

Vi är SAAB-människor, Agneta och jag, så enkelt är det. Någon gång har vi haft en wild-and-crazy idé om att åtminstone prova någon annan bil, men för det mesta har det slutat med en SAAB. När vi var unga var det SAAB-96 som gällde för oss båda, på var sitt håll. Min första var när jag var typ 19 och skulle rycka in i lumpen. Jag köpte en blå 96-a av 1977 års modell. Det var en seminör på Hallands Husdjur som haft den innan och kört 7000 mil på knappt ett år. Ganska bra jobbat, måste jag säga. Jag skall erkänna att jag var ju inte helt billös före det heller. Mina föräldrar hade en Vauxhall Velox som vi ungar disponerade mer eller mindre. Det var lite raggarkänsla i den bilen minsann. En rak sexa, rattväxel och hel soffa till framsäte. På slutet drack den 1 dl olja per mil. Inte den mest miljövänliga bilen kanske. Från början var pappa inne för engelska bilar. Veloxen var den andra Vauxhallen han hade. Han hade fått för sig att bilar skulle ha sex cylindrar. Nåja han hamnade till slut i volvoträsket med en 144-a som ganska raskt byttes mot en 244-a. Båda var ljusblåa. Sen fortsatte han med ytterligare en 244 innan deras sista bil blev en 740-a som fortfarande är i trafik. Den stod många år utan att användas i deras garage när min mamma slutade köra bil. Brorsan och jag drog ut den pumpade däcken, bytte olja och batteri och sen var det bara att köra igen. Makalöst egentligen.

Pappa var ju med om när bilarna kom till Boberg. Jag tror det har hans pappa som köpte en bil tillsammans med några grannar.

Tillbaka till min första bilaffär. Det får man väl ända säga är en milstolpe i livet. Det var det i alla fall när jag var ung. Nu verkar ungdomarna inte vara så intresserad av bilar längre. I alla fall, jag tittade lite på bilar men fastnade av någon anledning för SAAB. Kanske för att den var svensk, vad vet jag. Den kostade 27 000 kr. Ganska mycket pengar, motsvarar ca 100 000 kr idag tror jag. Jag hade ett alternativ. Det var att köpa en splitter ny SAAB 96 av 1978 års modell. Den hade med så kallad LRF-rabatt kostat 30 000 kr. LRF-rabatt var en gruppförmån som LRF förhandlat fram för sina medlemmar. Om jag ser tillbaka på det så skulle jag naturligtvis ha valt den. En helt ny bil för bara 3000 kr extra! Så såg jag inte på det då. Antagligen hade jag ansträngt mig till yttersta bristningsgränsen med 27 000 kr. Bilen var i alla fall bra och hade känsla. Fick dock ett motorhaveri efter några år som kostade mig 7000 kr. Förfärligt. Vill inte tänka på det.

Den SAAB-96-an hade jag hela Ultunatiden och även i Stockholm. Där blev den dock ersatt av en begagnad SAAB 900 av 1988 års modell, som vi hade när vi flyttade till Boberg. Strax före den hade vi faktiskt en sossekontainer, en Volvo 745-a. Agneta var säljare på Lantmännen och körde i hela Norrland med den. Den var ok men det var ju ändå ingen SAAB.

Därefter blev det en ny SAAB 9-5 år 2000. Den kostade nästan 290 000 kr men är den bästa bil vi haft. Har kvar den än som andrabil. 2006 köpte vi en begagnad SAAB 9-3 diesel, 00-års modell, som vi hade några år när jag körde mycket till Lilla Böslid. Den är numera såld till en arbetskamrat och fortfarande i drift. Den fick ta ett steg tillbaka för en ny röd SAAB 9-3-a som vi köpte 2008 och som fortfarande är vår förstabil.

Utöver detta tog vi över en gårdsbil från mina föräldrar. Min brors gamla SAAB 96-a av 1973-års modell. Den fick hänga med ett tag. Jag hade som mål att jag skulle köra in i 2000-talet med den och det lyckades. Ju längre jag hade den desto kultigare blev den. Alla äldre man sjussade blev nostalgiska och började berätta sin SAAB-historia. Samma sak hände när jag skulle tanka eller besiktiga bilen. Ungdomar hoppade in och sa att de minsann aldrig åkt i en sån bil. Det var kul. När jag hämtade ungarna i den på dagis brukade vi bredsladda på en grusplan framför gamla skolan i Heberg. Den var ju framhjulsdriven och drog man in handbromsen fick man fina bredsladdar. Jag kommer inte ihåg det själv men grabbarna säger att vi åkte ner till ett grustag i Boberg och bredsladdade också. Stämmer säkert.

Nu återstår att se vad nästa bil blir för oss. Känns lite tråkigt att inte få köpa SAAB igen. Agneta har för sig att nästa bil blir en elbil. Vi får se.

Dag 74 Stranden med det vackra namnet

Båtakåsen. Visst klingar det väl vackert! Båtakåsen. Båtakåsen. Båtakåsen. Jag kan inte få nog av det namnet. Jag vet faktiskt inte vad det betyder men antagligen har det något med båtar att göra. Det är den norra delen av Bobergs Udde. Man kommer dit genom att följa Båtakåsvägen till dess ände. Det går inte längre att köra bil ända till stranden men istället finns en fin liten parkering och man får gå de sista 50 metrarna till badviken. Den är mindre än Skaervik och känns lite mer skyddad. Till höger finns fiskebodar och till vänster finns strandbete. Det är en riktigt fin strand. Upp mot land finns ett berg och vid bergets fot en utmärkt grillplats med en jättefin, stationär grill. Den har för övrigt min granne Leif Andersson svetsat ihop under sin tid som smed på Falkenbergs Kommun. Personligen var det ett tag sen vi badade på Båtakåsen trots att det är en alldeles utmärkt strand. Däremot springer jag relativt ofta därigenom. Om man kommer söderifrån går det ett jättefint spår genom de fina, betade strandängarna alldeles utmed havet.

Grimsholmen sticker ju rakt ut i havet och är ganska utsatt för vindar västerifrån. Vid västliga stormar är det en riktigt stark upplevelse att åka till Grimsholmen och gå ut på udden och känna styrkan i vinden. Ligger vinden på ifrån nordväst är just Båtakåsen den bästa platsen att känna styrkan i vädrets makter.

Från Båtakåsen kan man gå upp i bergen och stenåsarna. Det är en upplevelse. Där är massor av rullstensområden som är karga. Faktiskt lite Mordorkänsla för er som kan Sagan om Ringen. Längre
upp finns bronsåldergravar och häftiga grottformationer.

Båtakåsen har också en unik flora. Klockgentiana finns där och det tror man har med det hårda betestrycket att göra. På den södra sidan från Båtakåsen betar Harryssons kvigor och på den norra en fårflock. Förr växte området igen men för några år sedan togs sly bort och betesdjuren släpptes på så nu har det den vackra, karga karaktären som den antagligen hade förr i tiden.

En anekdot jag har från Båtakåsen är när en kompis skulle gifta sig och vi kompisar ordnade en svensexa. Målet var att ta vår båt och åka ut till ön Marsten, vår enda skärgård, för att inta vår medhavda pick-nickfrukost där. När vi åkte ut var vi sex rätt kaxiga grabbar som fyllde vår gamla eka. Vi hade så klart inga flytvästar. Ha, det hade sett löjligt u! Där tuffade vi rätt ut till den lilla ön. När vi var på land tyckte vi inte att den låg särskilt långt ut men ju närmar ön vi kom desto avlägsnare tyckte vi att land kändes. Nåja, vi skulle till Marsten och vi kom dit. Det är bara det att när vi kom fram var det inte så trevligt längre. Ön var full med väldigt aggressiva fiskmåsar som, med rätta får väl erkännas, ansåg att vi kränkte deras revir. Vi bestämde oss kvickt för att ändra våra planer och åkte till Båtakåsen för att istället inta vår frukost på trygga fastlandet. Det gick bättre. Tills kvigorna upptäckte oss och beslutade sig för att göra oss sällskap i vår frukost. Vi fick dra vidare.

Dag 73 Trauma*2 och Fyrahå

Agneta och jag flyttade till Svensgård 1991. Ludvig också förresten, han var ett och ett halvt år då. Vi flyttade från vår lilla lägenhet på 42,5 kvadratmeter på Kungsholmen i Stockholm till 280 kvadrat i Svensgård. En viss omställning. Mina föräldrar flyttade då till deras nybyggda hus alldeles intill. Mellan Svensgård och smedjan i Boberg. Det byggde dom 1990. Ett jättefint hus på en jättefin plats. När jag var liten hade jag ett 4H-företag där jag odlade sockermajs på åkern där huset ligger idag. Det var förresten en affärsidé som hette duga. Har nog aldrig sålt något så lättsålt som sockermajs. Knackade på hos några grannar och så var det sålt. Odlingen var också spännande. På fina, vindstilla och soliga sommardagar kunde man höra hur det prasslade i blasten av tillväxten.

Ett annat 4H-företag jag och min bror Jan hade var varsin sugga. Vi köpte honslaktgrisar av pappa och sen betäcktes de väl på något sätt, kommer inte ihåg hur. Det kanske Jan kan fylla i. De bodde i varsin kätte direkt till vänster när man kom in i grishuset. Vi forade och vattnade. Foder fanns ju mycket av och vi hade ju kvarn och olika typer av koncentrat så pappa blandade ihop suggfoder och smågrisfoder. Smågrisarna skulle ha koncentratet Nasse i sitt foder. Suggorna fick Suggex och slaktgrisarna Slaktex i sitt. Efter ett tag grisade suggorna och vi fick nog en tio-tolv grisar per sugga har jag för mig. Sen började en traumatisk period. Suggor har den benägenheten att de är ganska slarviga när de lägger sig. Först står de upp och sen lägger de sig utan att tänka efter så mycket. Om det råkar finnas smågrisar just där de tänkt lägga sig är det inte något som särskilt bekymrar dem. Inte deras problem. Och smågrisar fanns det ju runt benen hela tiden och suggorna lade sig rakt på dem. De skrek men det var inte något som bekymrade suggorna. Då fick vi killar springa där och bevaka. Hade man tur gick de att bända ut smågrisarna med ett tjugskaft eller något. Ofta kunde det vara helt omöjligt och inte kunde man vakta på de där dumma suggorna hela tiden så det blev en hel del smågrisdödlighet. Men några överlevde i alla fall till avvänjning och sen fick pappa ta över dem gå in i slaktsvinsproduktionen.

Ett 4H-företag är ju just ett företag. Klubbodlare kallades det också. Tanken var att man skulle driva företag och tjäna pengar. Därför gjorde vi bokslut när grisarna var levererade till pappas slaktsvinsproduktion. Vi började med intäkterna. Antal smågrisar gånger medelvikten gånger smågrispriset gav faktiskt en hel del pengar. Pappa hjälpte oss med resultatanalysen. Jösses vad vi kände oss rika! Ett tag. Sen skulle ju kostnaderna beaktas. Inköp av dräktig gylta. Usch, en jättepost. Foder. Hjälp! Vår stora intäktshög minskade i en oroväckande takt. Om det var traumatiskt när smågrisarna blev krossade av sina mödrar så var detta nästan ännu värre. Men jag tror i alla fall att vi fick ett litet netto till slut. Det var en lektion i företagandets hårda skola som hette duga!

Dag 72 Supervalår

2014 är det supervalår. Det betyder att det är val till EU-parlamentet och till kommun, region och riksdag inom några månaders tid. I år har min hustru Agneta arbetat som valsamordnare för Centerpartie i Falkenberg och Varberg. Det betyder att i år har det verkligen handlat mycket om politik för oss här hemma. Det har varit aktiviteter hela tiden ända sen i mars. Och idag är det valdag för kommun, region och riksdag. Slutet på hela valrörelsen. Det är jättespännande! Och det har varit riktigt roligt. Det roligaste valet jag har varit med om. Jag har fått hjälpa till som gräsrotsmedarbetare. Det är ingen nyhet för mig för jag har faktiskt hjälpt till med valaffischer och sånt sen jag var riktigt liten. Så länge jag kan minnas har vi klistrat affischer och kört ut och ställt upp på olika ställen i stan. I år har det bara varit extra mycket. Dessutom har ju Agneta varit med på valsedlarna så att hon har haft en egen valkampanj med egen liten broschyr. Då har vi varit riktigt duktiga på att dela ut dessa broschyrer. Det har gått till så att Agneta har kört och jag har suttit på passagerarsidan och plockat och stoppat i broschyrer i postlådorna. Vi har kört i hela Boberg och Skrea och det är inte många brevlådor vi missat. Det tog en tre-fyra kvällar men det var riktigt intressant. När man skall dela ut saker i brevlådor har man en anledning att köra in på gator och småvägar som man aldrig annars skulle ha kört in på. Det finns så många vägar att man inte tror att det är sant. Hur många som helst. Området på Grimsholmen kryllar av små vägar. Ugglarp skall vi bara inte tala om. Och små och stora hus överallt i de mest fantastiska miljöer.

Valrörelse innebär också möten. Möten i stan och på landsbygden. Tyvärr är det svårt att få människor att gå på möten nu för tiden. Det har kommit något som heter valkompass på nätet. Det innebär att man kan svara på en enkät och sen matchas svaren mot partier och politiker och du får se resultatet av dina svar i form av vilka partier och politiker som också svarat. Man bedömer att kanske två miljoner människor skall ha gjort valkompassen. Är denna typ av verktyg numera viktigare än de traditionella verktygen med möten mm? Jag tror det i alla all.

Ikväll avgörs allt och vi skall gå på valvaka på Harrys i Falkenberg. Spännande.

Dag 71 Trycksaker

Per, en av styrelseledamöterna i vår fiberförening, var ute och körde bil med sin fru häromdagen. På kvällen fick Kai och jag ett mejl. De hade sett att på andra håll hade fiberföreningarna satt upp skyltar och banderoller där de berättade att de höll på att bygga fiber i sina områden. En del hade till och med delat ut skyltar till de som anmält intresse för fiber som de kunde sätta upp framför sitt hus och där det stod att de skulle vara med i fiberprojektet. Allt för att få fler medlemmar. "Det måste vi också göra. Nu!" skrev han i ett mejl till Kai och mig. Vi är ju rätt handlingskraftiga och nu hade vi fått in lite pengar från de som betalat in sin anmälningsavgift på 200 kr, så vi satte igång på direkten. Vi har beställt skyltar i A3 och det blir nog en bandroll också. Dessutom har vi tagit fram en åttasidig broschyr i fyrfärg som är hur tjusig som helst. Faktum är att det är inte så dyrt att ta fram trycksaker som man tror. Broschyren har vi digitalt distribuerat till alla medlemmar och vi skall också distribuera den som trycksak till de som vill ha den och dela ut till sina grannar.

Till vår hjälp att rekrytera fler medlemmar har vi hemsidan. Den är ett viktigt verktyg. Där kan vi hela tiden se hur många som gått med i förhållande till vårt mål på tre hundra. Ungefär halvvägs har vi nått just nu.

Det är ett riktigt spännande och roligt projekt det här med fibern. Vi i styrelsen är i alla fall riktigt taggade!

Dag 70 Om främlingsfientlighet och mardrömmar.

Så här skrev jag på min blogg på www.svensgard.se den 14/12 2002:

"Grisar är roliga. Nu är det en som lärt sig att öppna grindar. Idag hade han öppnat två stycken så tre boxar gick tillsammans. Och när nya grisar träffas uppför de sig precis som Robinsondeltagare: Grisar från en annan box är inte som vi. De skall mobbas."

Precis så är det faktiskt. Nu har jag inte haft grisar sen 2006 men jag tänker på dem ibland. Jag hade grisar mellan 1991 och 2006. Dessförinnan hade min pappa grisproduktionen. Han byggde nytt stall 1971. När jag hade grisar i början var inredningen ganska sliten så att grisarna sprang lösa när grindar gick sönder, och vatten- och foderrör kunde gå av och fylla golvet med mjöl och vatten. Det var en pärs. Ofta drömde jag mardrömmar om vad som kunde hända. Vatten och foder överallt och grisar som sprang lösa. 1994 bytte jag inredning och då försvann mardrömmarna på direkten eller kom i alla fall inte lika ofta. Långt efter jag slutade med grisar kunde mardrömmarna komma tillbaka. Ofta drömde jag om att jag satt in grisar i olika utrymmen på gården och sen glömt av att fodra dem. I en dröm tänkte jag "Hur kunde jag vara så dum att jag satt in grisar här och hur kunde Agneta tillåta det!". En gång sa jag till min granne Stefan att gissa vad jag drömde inatt. Direkt sade han: "Du drömde att du satt in grisar igen"!

Dag 68 All Time high

Suseån har varit all-time-high. Det förra rekordet var en vårflod i slutet av 60-talet. Nu var den säkert en halvmeter över det. Alla i byn jag talat med är överens om att det är rekord. Jag kommer ihåg det förra tillfället. Det finns faktiskt bevarat på film. Jag var i tíoårsåldern och mina lekkamraters, Lasse och Bengt, pappa Tore filmade med Super-8-kamera på den tiden och han filmade oss när vi klättrade runt i fallet med dånande vattenmassor under oss. Säkerhetstänket har utvecklats lite sen dess får man nog säga.

Vi i Svensgård bor ju så högt att det inte blev några skador för oss men grannen fick in vatten i sin källare vilket de nästan aldrig fått förut. Ån har sjunkit någon meter men är fortfarande hög Suseån stiger snabbt. I söndags badade vi i normalt vattenstånd vid lunch. På kvällen tog vi upp båtarna för vi tyckte det stigit mycket och på morgonen var bryggan en halvmeter under vattenytan. Vid lunch på måndagen hade det säkert ökat en halvtimme till. Gissa om det varit mycket folk och tittat på vattenmassorna i fallet! Den sjunker inte lika snabbt men ganska snabbt ändå. Men i Getinge har de haft problem. Mycket beror på att de rätat ut ån där vilket inte är gjort mellan Heberg och Boberg. Jag skall inte säga att vi inte fått några skador för bryggan har fått stryk. Det har varit sån kraft i vattnet att en av telefonstolparna som den är byggd av har lossnat och böjts uppåt.

Det har varit mycket spännande att titta på ån nu när det varit så mycket vatten. Det strömmar jättemycket och det kommer alla möjliga saker åkande. Jag har ju värsta utsikten genom mitt kontorsfönster ner mot ån och när jag var i ett telefonsammanträde i tisdags kväll så kom det en massa halm åkande. Jag trodde det var storbalar men är osäker om det var det. Det var nog halmsträngar från någon åker i Getinge eller Slöinge de översvämningarna varit omfattande. En massa träd kommer i alla fall flytande. Det har ju varit mycket nedfallna trän i Suseån så att det faktiskt varit svårt att komma fram med båten ibland. Nu är nog ån upprensad. Det skulle vara kul att åka uppför ån med en motorbåt. Tyvärr har jag ingen bra motor.

Fallet är så fullt av vatten så att den normala fallhöjden på 3-4 meter nog bara har varit en meter den senaste veckan. Det gör ju att den lite paradoxala situationen att vattenkraftproduktionen i kraftstationen minskar när vattenmängden ökar!

Dag 67 Anmälningsläget

Vi har ju ett mål på att få 300 intresserade till vårt fiberprojekt. Får vi det kan vi erbjuda en anslutning till ett riktigt bra pris. Vi har ju ca 450 fastigheter i området så då har vi bra anslutningsgrad. Vi som jobbar med detta är ju helt övertygade om att inom en ganska kort tidsperiod så kommer de allra flesta att ha fiber. Nåja, hur det blir med det får vi se. Nu har vi i alla fall 129 intresseanmälningar och det kommer in ungefär en till två om dagen. Vi märker ju också på trafiken på hemsidan att intresset är bra. Vi har ca 50 besök om dagen. 70% är återkommande och 30% nya. Sen vi startade sidan för drygt en månad sedan har vi haft nästan 900 besök. Hemsidan har blivit ett viktigt verktyg för oss. Där finns aktuell statistik i form av en graf som visar vårt mål och hur många som till dags dato har anmält intresse. Man kan också se en tabell på hur anmälningsläget är i respektive område. Vidare finns där kartor, argument för fiber, länkar och inte minst en nyhetslista som vi försöker uppdatera så mycket vi kan så att det blir intressant och spännande att besöka sidan.

Våra leverantörer säger att erfarenheten visar att ju närmare byggstart man kommer desto fler går med. Intresset varierar en hel del. I området i Veka som ligger på Snäckvägen har samtliga bebyggda fastigheter gått med! Imponerande. Sen har vi ganska stor variation. I landsbygdsdelen i öster har över 50 % anmält intresse och sen varierar det mellan de olika områdena. Men det poppar upp en här och en där. Vi arbetar med att synliggöra hur anslutningen ökar och hoppas på hjälp av dem som anmält intresse. Vi tänker som så att om man ser att man är ensam på sin väg och vill ha fiber förstår man att om man inte får med grannarna så blir det ingen fiber på den vägen. Det blir ju för dyrt att dra fram bara till en fastighet.

Dag 69 Namnet

När vi träffades första gången blev vi ganska snabbt på det klara med målet för föreningen: Bygga upp ett fibernät. Vi blev också ganska snabbt på det klara med namnet Smörkull Fiber. Det gillade vi alla och det var ledigt som domännamn. Handlingskraftiga som vi är (ibland i alla fall) bokade vi domänen och påbörjade arbetet med bildandet av föreningen. En uppgift var att ansöka hos Bolagsverket om att få bilda föreningen. Tyvärr fick vi ett bakslag där häromdagen. Namnet godkändes inte. Risk för sammanblandning med Smörkullen Fiber Ekonomisk föreningen. Jo, det kan man ju kalla typiskt. Det finns två smörkullar i Sverige och båda råkar få namnge fiberföreningen. Den andra Smörkullen ligger i Uddevalla. Störst och först vinner och på båda områdena är Smörkullen i Uddevalla före. Den är 134 m och vår lilla smörkulle bara 52 m. Vi får helt enkelt hitta på ett nytt namn. Vi har fått in lite förslag och Kai och jag lutar åt att det blir Boberg Fiber. Det låter väl spänstigt! Har inte styrelsen något emot det så blir det Boberg Fiber Ekonomisk Förening.

Dag 66 Entreprenadgruppen

I tisdags träffades entreprenadgruppen som består av mig i egenskap av ordförande i fiberföreningen, Johan Svensson i Björsgård och som har en grävmaskinsfirma, Anders Johansson som har Maskintjänst i Boberg och Jörgen Gudmundsson som arbetar på Veka Maskin. Alla bor i området och är själva intressenter i att få fiber. Och alla har arbetat med fibernedläggning på olika håll i vår bygd under många år. Det är inte dåligt att ha sådan kompetens i vår egen förening! Vi har matat in alla fastigheter i området i ett dataprogram och börjat markera alla som visat intresse för fiber. Vår uppgift är nu att ge ett förslag på hur vi skall dra "stamnätet". Det är bra att vi har så god lokalkännedom för vi vet ju precis var det är bäst och enklast att dra fibern för minst besvär. Vi har fått ihop att den stamledningen som då passerar alla intresserade områden är ca 15 km och att den är för det mesta väldigt lättdragen. Dessutom finns flera färdiga kanalisationer som går att använda om inte någon sätter sig på tvären. Hur lång sträcka som sen behövs inne i områdena är svårare för oss att bedöma, det får våra leverantörer avgöra. Vi har gjort vad vi kan för att ge dem så bra underlag som möjligt.

Dag 65 Stadgar

Vi har en liten ledningsgrupp som består av mig, Kai Boman och Per Axéll. Vi träffades häromdagen hemma hos Kai på Grimsholmen för att finjustera stadgarna. Jag är verkligen ingen stadgespecialist. Kommer med rysningar ihåg när jag tillsammans med juriststudenter skulle fixa stadgar för studenthälsan i Uppsala. Usch vilken mardrömsupplevelse.

Tack och lov har Per och Kai erfarenheter av att skriva kontrakt med amerikaner som tydligen skall ha förkärlek att skriva avtal och paragrafer. Vi fick i alla fall ihop ett förslag som vi skall sända till Bolagsverket och sen skall protokollet justeras och simsalabim, vi har en fiberförening. Nästa steg blir att försöka få koll på vad totalkostnaden kan bli för vårt fiberprojekt.

Nu gör vi en slutspurt för att få med fler intressenter innan semestrarna tar slut och sommargästerna åker hem. Vi har gjort en graf på hemsidan www.smorkullfiber.se där aktuellt anmälningsläge visas i förhållande till vårt mål på 300 medlemmar. Och imorgon åker vi till banken för att fixa ett konto där vi kan sätta in pengar som vi förhoppningsvis får in från medlemmarna. Sen har vi en kassa att röra oss med som gör det lite lättare att arbeta vidare.

Det är verkligen roligt att samarbeta med handlingskraftiga människor. Tror detta kommer att bli riktigt bra när det är färdigt.

Dag 64 Smörkull fiber

Det här måste vi ju blogga om. En ny epok kommer till. Vi bygger för fiber i Boberg. Jag har ADSL som funkar hyfsat men med störningar och framförallt låg uppladdningskapacitet. Vi började fundera i Boberg och så fick jag kontakt med Anders Johansson som kommer från Smedjan i Boberg men som numera bor strax söder om Skrea, i Hansagård. Han var också intresserad av fiber och han hade kontakt med boende på Grimsholmen som också funderade i de banorna. Vi fick kontakt och hade ett möte på Grimsholmen. Vi bestämde att ett bra område var Söder om Ringsegård, vilka får fiber automatiskt från Telia, och söderut till Suseån. Från kusten till motorvägen. Vi bjöd in till två möten här på Svensgård där vi fick information från Bynet och Rala. Det var den 21 och 22 juli och det kom 30-50 pers på respektive möte.

Igår träffades vi för att starta igång en förening. Efter att ha filat på detaljer i stadgarna har vi format en styrelse och inom en vecka skall vi bestämma att föreningen är bildad. Styrelsen är utvald och vi har bra förankring i alla väg- och villaföreningar som finns i området. Totalt finns nästan 600 bebyggda fastigheter i området så det är ganska många.

Nästa steg är att styrelsen väljer väg, dvs Bynet eller Skanovas Rala. Följ den spännande fortsättningen!

Dag 63 fortsättning på stränder. Den bästa.

Efter udden på Grimsholmen kommer det som jag tycker är den bästa stranden i byn. Den heter Skärvik men det skall uttalas med lite dansk accent. Skaervik typ. Skervik kanske. Skearvik? Testa lite olika uttal. Det skall i alla fall inte vara Skärvik och inte Skervik. En variant. Skaervik ligger nog närmast. Tänk lite danskt helt enkelt. En del av vårt danska arv.

Stranden består av två uddar med berg och sten och en skyddad sandstrand däremellan. Ok, det är långgrunt men var är det inte långgrunt i Halland? Stranden har fin sand, precis lagom kornstorlek tycker jag. Om ni kollar på Skrea Strand som då ligger mer i Falkenberg så har den fin sand längst norrut och lite grövre ner mot Netas Berg. Skaervik ligger kanske mitt i mellan. På andra sidan åmynningen är det fin sand har jag för mig. Bottnen är också fin men det finns en och annan sten som man får akta sig för att inte trampa på så man skadar tårna. Inget större problem. Utmed den norra udden finns fin tång på botten där det är fint att snorkla och samma sak gäller utmed den södra udden. Det finns också gott om krabbor bland stenarna. Kolla bara var barnen fångar dem. De vet var de skall leta.

Längre upp på stranden finns fint gräs. Där tycker jag är bäst att byta om så man inte får så sandiga fötter. Sandiga fötter i sockar och skor är inte bra. Inte i bilar heller. Fasen så svårt att torka bort. Men sand är inte farligt, det gäller bara att ha tålamod. När fötterna torkar faller det bort av sig själv.

Det går inte att köra bil till Skaervik. Den får man ställa vid parkeringen där vägen svänger och sen gå ett par hundra meter. Det går därmed utmärkt att cykla till stranden och det tycker jag är den bästa upplevelsen. Cykla och bada. Det är bra.

Dag 62 fortsättning från dag 58 stränder. Tång

Grimsholmen är en viktig del av Boberg. Det var där Bobergs Byalag hade sin tångtäkt. Fortfarande har kvar faktiskt. Tång var en viktig resurs före handelsgödselns tid. Den innehåller visst mycket kalium som var bra i potatisodlingen och antagligen för vallar också. Tången kom in ibland med blåsten och lägger sig i stora högar och tjocka lager på stranden. Numera tycker jag det inte kommer in så mycket tång men sanningen sägandes så har jag inte varit nere och mätt heller. Vi, dvs Agneta och jag, flyttade till Boberg 1991 och faktum är att vi har hämtat tång med traktorn en eller kanske två gånger. Vi körde ner med traktor, kärra och lastare för att ta hem tång att använda i trädgården. Det gick inte så bra tyvärr. körde och satte oss med traktorn och fick fixa en lastare som kom och drog upp oss.

Förr, dvs före konstgödseln, gick dock tångskörden till på ett lite annat sätt. Som min pappa berättade gick det till så här. När tången kom in bestämdes det att gårdarna skulle få hämta. Lantbrukarna körde ner på stranden med vagnar och mannar med grepar. Jag har för mig att det var reglerat hur många mannar eller vagnar gårdarna fick använda. Det skulle ju vara rättvist. När en flagga hissades på Björsgård som ligger ute på Grimsholmen fick man börja lasta. Men man fick lasta från stranden och köra upp och lägga på en avlastningsplats. Detta fick man hålla på med tills tången var slut. Det som låg på respektive gårds avlastningsplats var inte längre allmän egendom utan tillhörde den gården. Nu  kunde de köra hem sin tång för lagring och för utspridning på gårdarna. Jag har kartor som beskriver tångrätten och där finns rutor för varje gård.

Tång kan faktiskt skördas nu också och användas i jordbruket. Det är en fin resurs i ekologisk odling. Kommunen samlar upp tången från stränderna för att städa dem och sen kan den komma lantbruket till godo. Jag tror dock att tången kan vara ganska fylld av ogräsfrön. så den kan vara problematisk på det sättet.

Dag 61 Hästkraften blir fler, fortsättning från dag 52

Jag älskade att köra moppe. Det var friheten. Kraften. Farten. Underbart. Fast drömmen fanns naturligtvis där att det en gång skulle bli en motorcykel. Jag visste precis vad jag ville ha. En offroad. Men jag kom inte till skott. Efter moppetiden blev det körkort och bil, sen lumpen och sanning sägandes så var det inte så enkelt för ungdomar att skaffa MC-kort. Eller det kanske det var men hur det nu än var så blev det aldrig av att jag skaffade körkort för motorcykel även om drömmen låg där och malde. Jag kommer ihåg att när jag var på Ultuna var det en som hade en krosshoj som jag tyckte var så läcker men inte heller då tog jag mig i kragen. Det dröjde ända till jag var nästan 50. 48 tror jag att jag var. Vi hade då startat vår hästverksamhet på gården och de började styra upp det där med behörigheter för att köra tunga släp så Agneta och jag bestämde oss för att ta körkort för tungt släp. Teorin man måste läsa in då är samma som för körkort så jag tänkte att det är lika bra att i alla fall läsa in teorin för MC samtidigt. Och sen tog jag båda de teoriproven samtidigt och jag klarade faktiskt dem. MC-provet var inga problem men det för tungt släp klarade jag bara med någon ynka poäng till godo.

Fortsättning följer...

Dag 60 Dubbla skott

Stefan, min granne, var över häromdagen. Jag berättade om hans eskapader med signalraketen i verkstaden (se dag 59). Han berättade också en annan historia. Det var i smedjan det hände. De hade hittat ett kajbo i skorstenen. En av kompisarna hade en kreativ lösning på det problemet. Han klättrade upp på taket med en hagelbössa och drog av två skott med den rätt ner i skorstenen. Helt underbart, eller hur? Tänk, vem skulle ha kommit på en sån lösning nu för tiden? Man kan inte tro det men skorstenen är faktiskt kvar och antagligen blev de av med kajorna också. Kanske lite rökkanaler också men det förtäljer inte historien.

Dag 59 Ännu mer lysande

Min granne Stefan var över igår kväll och skulle hämta några grejer. Agneta och jag hade precis avslutat en härlig måltid bestående av lite kvarvarande kräftor från förra året, lite vin, lite ost. Riktigt trevligt. Vi frågade om han ville ha ett glas vin och det ville han. När vi satt där så berättade han en historia från Boberg som jag skall försöka återberätta nu.
De hade en moppe eller lätt MC som ljuddämparen gått sönder på. De behövde ett rör eller något för att laga den. Stefan hade sett ett rör ligga på magasinet eller var det nu var. Han letade upp det och tog upp det till verkstan där han skulle fixa till det. Röret var fyllt med något mjukt som måste bort. Han försökte med en kniv eller något verktyg men fick inte riktigt ut det. Då spände han fast röret i skruvstädet så han skulle få bättre kraft. Han tog en skruvmejsel och en hammare och började banka uppifrån för att få ut innehållet. De exploderade röret. Det var ett fruktansvärt ljus och rök och det for iväg en grej rakt upp i taket. Röret han hittat var en signalraket. Stefan fattade inte vad som hände. Helt plötsligt fullständigt ljus, rök och kaos. Som tur var blev han inte skadad. Men rätt paff kan man tänka. Hur det gick med MCn vet jag inte. Ja, det fanns allt lite spännande saker förr.

Dag 58 Mer strand

Vi förflyttar oss utåt Grimsholmen. Längst ut är det klippor. Vackra, fina klippor. Gulröda. Slipade av vind och vatten under årtusenden. Underbart. Svårt att gå i men härligt att simma i och utforska med cyklopöga och snorkel. Bland klipporna finns härliga gömmen och grillplatser. Riktigt fint. Här finns också fin flora. Grimsholmens clue i form av vilda betor och kanske mycket annat som jag inte känner till. Det är ett riktigt fint parti av Grimsholmen detta klippavsnitt. Där finns också en liten fiskehamn. Piren gjordes för inte så länge sedan och är väl egentligen ett förfärligt ingrepp men nu är den ju där den är.

Dag 57 Man får putsa arbetsskor

"Man får putsa arbetsskor" Så stod det på en skolåda när jag köpte arbetsskor en gång. Den var bra, eller hur! Nu tänkte jag berätta om de fantastiska arbetsskor jag hade när jag var liten. Vi hade faktiskt träbottnar! Ja visst låter det galet men så var det. Träbottnar! Detta vansinnesverktyg. Det hade vi när vi jobbade. Det fanns lite olika varianter men en jag kom ihåg var de man köpte i Vessigebro. Viggos hette de. De hade tåskydd. Inte såna som man har nu för tiden där tåhättan är stålförstärkt för att man inte skall krossa tårna. Nej de var helt enkelt förstärkta längst fram med en lite tjockare läderbit. Syftet med denna förstärkning var nog att det inte skulle gå flisor i själva träbottnen när man sparkade på saker. Antagligen var folk ilsknare på den tiden över att arbetsskorna var så dåliga så att de gick och sparkade i saker så att flisorna i bottnarna rök. Jag kommer fortfarande ihåg hur det kändes längst fram i träskon när det gått en sån flisa. Man kände gropen med tån. Och jag kan inte tänka mig att en sån flisa var grund för att kassera skon och få nya.

Ville man inte köpa i Vessigebro så fanns det en träskomakare i Långås också. Det var Lis toffel. Jag kommer inte ihåg om de hade någon specialitet men jag tror inte de hade finessen med förstärkt tå. Vi köpte våra träbottnar där i alla fall. Kanske var sulorna bättre.

Ett annat utvecklingssteg i träskons utveckling var annars gummisulorna eller snarare gummibottnarna. De gav onekligen en lite mer fjädrande gång och det var ju bra. Jag kommer också ihåg att det fanns bottnar med en liten flärp bakpå som man kunde dra upp över hälen. Jag hade aldrig några sådana men det skulle tagit bort ett besvär som jag hade och det var att jag hela tiden fick gå med tån lite uppåtsträckt för att inte träbottnarna skulle ramla av. Det ledde till att jag alltid spände foten och tårna och fick ont i dem. Inte bra.

Min pappa hade ont i vristerna och han kunde inte räkna ut vad det berodde på tills någon lite listigare föreslog att han skulle sluta gå i träskor. Sims ala bim och besvären var borta. Han gick helt enkelt och småvrickade fötterna hela tiden. Inte konstigt att han hade ont i fötterna. Har du testat på att springa med träskor i ett plöje t ex? En utmaning, det kan jag lova.

Men har inte träskor några fördelar? Jo, en fördel har de och det är när man skall gå ut och pinka i blött gräs. De går lätt att få på och av och de är tillräckligt höga för att man inte skall bli blöt om fötterna.

dag 56 Beach

Boberg har mer stränder än man kan tro. Jag har redan berättat om alla bad vi gör här i kraftverksdammen i byn. Härligt djupt vatten. Spännande miljöer med fallet. Man kan simma långt upp i ån och uppleva grodperspektiv när man simmar i det lugna vattnet. Nivåskillnaden mellan nedströms Berte och dammytan i Boberg är bara en halv meter så det är nästan som en enda lång damm hela vägen. Att man sen kan bada där hela året gör inte saken sämre.

När jag var liten badade vi en del hos mina kompisar tvillingarna Bengt och Lasse. Men det var inte någon riktig strand. En brygga, inte så djupt, ganska strömt. Nej, ingen beach. Skall man hitta en beach i Suseån så får man faktiskt ta sig ända ut till åoset. Om man parkerar vid vekaområdet och ger sig ut mot ån finns en riktigt fin åstrand där. Sötvatten, härlig sand, ganska djupt. Jag badade inte så mycket där när jag var barn. I vår familj gillade vi nog salta havsbad bättre.

Där Suseån går ut i havet ligger en riktigt lång strand. På den södra sidan, Eftrasidan, är det Långasand som börjar. Men det är inte Boberg. Bobersstranden är fin men väldigt långgrund som de flesta stränder i Halland. Men jag har även bott i Landskrona och där är det faktiskt ännu långgrundare!

Sen har vi Grimsholmen. Där går det också fint att bada men det kan vara lite si och så med själva strandkvaliteten. Mycket långgrunt och som jag minns det ganska tångrikt. Förr fanns där laxkistor, dvs stora laxgarnomgärdade områden dit laxarna kunde simma in men inte ut ifrån. Till dem var det spännande att simma ut och leka. Har en känsla av att man inte fick det men det var det å andra sidan mycket annat som man inte fick hellre. Har inget minne av att vi blev annat än misstänkta för att ha gjort det. Bevis saknades!

Dag 55 Kalla fingrar

Fortsättning på berättelsen om kvarnen....

I den nya kvarndelen fanns också utrymmen för lagring av spannmål och koncentrat samt ett nytt, isolerat kvarnakontor. Det hade tidigare utgjorts av en pulpet som faktiskt fortfarande finns kvar. Det nya kontoret blev en populär mötesplats, i alla fall under vintern när folk inte hade så bråttom. En del långväga lantbrukare väntade dessutom medan deras spannmål maldes för att slippa den extra tomtransporten till och från kvarnen. 

Kvarnen var flexibel och kunde hantera såväl säckad som lös spannmål och foder. Att kunna både lämna spannmål och hämta foder i säck har faktiskt efterfrågats hela 1900-talet ut.

Sven Göran drev kvarnen mellan 1955 till 1991 då jag tog över den. Han berättade för mig att han ständigt funderat på hur han skulle utveckla den. En gång berättade han att han på sjuttiotalet fått en förfrågan på att mala papper till blöjor som skulle säljas i Indien. Han undrade om folk i Indien verkligen köpte blöjor. Svaret blev att där finns 100 miljoner människor som har en mycket högre levnadsstandard än vi har. Han trodde dock inte riktigt på idén och nobbade. En annan tanke han hade var att börja göra müsli. Då hade han varit tidigt ute. När det kom till kritan såg han nog i framtiden att behovet av denna förmalningstjänst skulle försvinna och ville inte satsa på en utbyggnad. När kvarnen byggdes fanns gott om små gårdar i de omgivande byarna på Grimsholmen, i Långasand, Eftra, Heberg, Gödastorp och Skrea. Alla på bekvämt avstånd. Under hans tid hade de flesta gårdar utmed kusten redan lagt ner sin djurproduktion.

Arbetskraften i kvarnen utgjordes under min pappas tid av Oskar Larsson som bodde i Arvesgård, som var gårdens arbetarbostad. När vi barn växte upp fick vi också hjälpa till. Det var ganska slitsamt. Det värsta kommer jag ihåg var när det var riktigt kallt och man skulle fylla säckar. För att kunna knyta dem kunde man inte ha handskar och säckarna var så kalla att fingrarna blev helt stela. Faktum är att min pappa förfrös fingrarna en vinter och jag undrar om inte detta arbete var en bidragande orsak. Oskar arbetade fram på 70-talet. Hans hustru Ida hjälpte också till mycket på gården och i hushållet.

Dag 54 Appen

Jajamen ,det fanns appar i Boberg när jag var liten. I alla fall en. En Zündapp. Det var en riktigt rolig historia. Zündappen ägdes ursprungligen av de stora grabbarna på Bobergs Gård. Det var Storebengt och Stefan och deras kompisar som började med trimningen. Där var det säkert inte fråga om någon löjlig jackad kolv, planad topp eller borrad förgasare. Nej här var det andra grejer, det utgår jag ifrån. Antagligen en större cylinder. Effekten var enorm. Säkert 10 hästar! Urstarkt. Om man var van vid vanliga fjuttiga moppar. Den körde vi omkring med i Nisses skog, dvs det som idag är Stefans skog och som är skogen som tillhör Boberg Gård. Den ligger utmed Suseån nedströms fallet. Det är en fantastisk skog. Den består av tall och granskog och har naturbeten. Naturen är mycket kuperad och det är ju här som Suseåns forsar finns. Faktiskt riktigt branta sandiga backar och raviner. En urspännande miljö för småkillar med trimmade moppar. Där körde vi runt med Zündappen och det var en fantastisk frihetskänsla. Moppen, eller snarare den lätta motorcykeln var hur start som helst. Dessutom vägde vi ju inte så mycket på den tiden vilket säkert också är en del i att vi upplevde den så stark. Det kändes som att man kunde klättra uppför hur branta backar som helst. Men zündapen hade sina svagheter också. Det var den övriga konstruktionen. Den var inte byggd för 10 hästkrafter. Framförallt inte drivpaketet som det heter. Det utgörs av främre drev, kedja och bakdrev. När man körde som bäst var det ofta någon av dessa detaljer som brast. Vi försökte ju förstärka så gott vi kunde men tyvärr inte alltid med så bra resultat. En riktigt dålig förstärkning var när vi hade tappat bakdrevet. Det är det som sitter fast på bakhjulet och har många kuggar. Det främre har kanske bara 21 kuggar. I alla fall när det ramlade av och skruvarna som höll det var helt utslitna kom vi på den inte så ljusa idén att svetsa fast drevet vid hjulet. Inte så smart. För det första så blir det inte så starkt men sen är det nog väldigt svårt att få hela konstruktionen helt rak och är den inte rak så blir det svårt att få det att hålla. Jag vet inte hur många gånger vi körde ner till skogen och fick leda Zündappen hela vägen hem till verkstan på Bobergs Gård.

Dag 53 Oljeblandat

En moppemotor är en tvåtaktare. Det innebär att en explosion i cylindern trycker tillbaka kolven som via vevstaken roterar vevaxeln. På väg ner öppnas ett hål och avgaserna trycks ut. Sen kommer det in ny oljeblandad bensinånga från vevhuset och trycks in i cylindern och nästa gång kolven åker upp komprimeras den och en ny explosion inträffar. Alltså en explosion på varje varv. En fyrtaktare jobbar lite annorlunda. Den har en explosion på vartannat varv. Den har olja i vevhuset, därför behöver den inte oljeblandad bensin. Vet dagens unga detta? Det var viktiga grejer för en 15-åring att kunna. Moppen gav oss bra kunskaper om teknik. Vi låg hela kvällar och helger och skruvade med mopparna. Rök något sönder fick vi ofta svetsa ihop något för att kunna laga det på ett kostnadseffektivt sätt. Ibland gick det bra, ibland mindre bra men vi gav oss inte.

Bensinen blandade vi oftast själva i verkstaden här på gården. På Hebergs inköpsförening hade de en makapär som blandade bensin på rätt sätt. Där kunde vi tanka ibland. Jag antar att mackarna i stan också hade motsvarande teknik men jag har inget minne av det. Kanske vi hade med oss olja som vi hällde i tanken när vi tankade vanlig bensin. Moppen drack ju bara en dl per mil så den gick ju ganska långt på en tank. De moppar som Ludvig och Edvard hade när de var femton drack ju nästan en halvliter per mil. Förskräckligt. Men de gick ju lite snabbare.

Dag 52 Mer om hästkraften

Moppehistorien i Boberg fortsätter.
Vi körde överallt med mopparna. På den tiden fanns det mycket håltimmar i schemat. En håltimme kunde vara 80 minuter och kom den i samband med en rast blev den ännu längre. Jag vet inte vad skolan hade tänkt att vi skulle använda den tiden till men vi körde i alla fall moppe när det var bra väder. Vi körde överallt i stan. Det var så roligt. Jag kommer fortfarande ihåg känslan. Hjälmar hade vi inte. Det var knappt någon i Falkenberg som hade det. Det började komma. I andra städer använde alla hjälm. Men det skulle ha varit bra om vi gjort det också. Jag körde omkull och har flera ärr kvar på armbågar och händer som härstammar från olika moppeincidenter.

En gång blev min kära Puch Dakota stulen. Vi hade varit på bio inne i Falkenberg. Jag tror att det var en Clint Eastwoodfilm men jag är inte säker. Dirty Harry kanske. Det var tunga grejer det. Jag hade parkerat utanför och glömt låsa tändningslåset, bara styrlåset och det var lätt att bryta upp. När vi kom ut var moppen borta. Tänk dig det traumat. Din käraste ägodel försvunnen! Ditt transportmedel. Inte undra på att de sköt hästtjuvar förr i tiden! Det blev besök på polisstationen där brottet anmäldes. Nu gick det ganska bra. På den tiden hade de inte börjat exportera stulna moppar till öststaterna än, som tur var. Det var antagligen en grabb med god smak som tagit mopeden och kört med den tills den gått sönder och sen dumpat den i något villaområde. Jag fick alltså strax tillbaka den och med lite svetsarbete funkade den fint igen. Styrlåset tror jag dock inte att jag fick ordning på.

Dag 51 Hästkraft

En hästkraft. Det är den effekt som krävs för att lyfta 75 kg en meter på en sekund. Det är ca 735 W eller 0,735 kW. Det är också den effekt som en moped har. Det vill säga om den är otrimmad. Nu skall jag berätta lite om min mopedtid. Det var en stor revolution i mitt liv. Jösses vad frihetsgraderna ökade med en gång. Jag älskade att köra moppe! Jag blev 15 den 8/6 1974 och jag skaffade nog redan innan det min första moppe. Det var en Puch Dakota som jag köpte av en kille som hette Nisse. Brorsan hade en Puch Florida och jag tyckte egentligen att det var en snyggare modell men de var svåra att tag på. Men Dakota var inte fel det heller. Undrar om inte mina kompisar i Boberg, Lasse och Bengt också hade Puch Dakota men de var nog nya. Oj vad vi körde med våra moppar. På den tiden gick vi på högstadiet på Tullbroskolan i Falkenberg. Där fick vi nya kompisar som också hade moppar. Det var mycket transporter mellan Boberg och Falkenberg. Redan på den tiden älskade jag att gå på bio så det blev många mopperesor för det skälet. Jag åkte hela vintern. För att inte totalt förfrysa hade jag Hallands Nyheter innanför jackan och rejäla MC-handskar som jag fått tag på någonstans. De hade höga kragar kommer jag ihåg.

Min moppe var faktiskt inte trimmad men lite drevad var den. Trimning innebar t ex att man filade lite på kolven och på så sätt fick in lite mer bränsle för varje kolvslag. Man kunde också fila på toppen så att kompressionen ökade eller så borrade man cylindern. Det vet jag faktiskt inte hur det gick till. Drevning gick till så att man satte på ett lite större drev där fram på moppen. Då blev den lite svagare men fick en högre topphastighet. Den var ganska snabb, kanske man fick upp den i 35-37 km/h. En gång fick jag för mig att jag hade polisen efter mig. Oj, vad rädd jag blev. Körde som en galning från stan och in i Ringesegårdsskogen. Jag klarade mig med blotta förskräckelsen trodde jag i alla fall. Troligtvis jagades jag inte men så kändes det. Jag har ju lärt mig mycket i livet av min bror Jan. Det är han som informerat mig om trimningsmöjligheterna och han förklarade också hur polisen kunde räkna ut om man hade moppen trimmad. Det skulle ske genom att de tog loss tändstiftet och stoppade in en penna. Sen räknade de antalet kolvslag på ett varv på bakhjulet. Detta kollade de antagligen mot tabeller. Jag vet inte om det stämmer men så trodde jag i alla fall att det gick till.

Fortsättning följer...

Dag 50 Läskigt

Nu kan man ju inte fatta det men när jag var liten så åkte det åtminstone 2, kanske tre bryggeribilar genom Boberg. Och stannade de, jajamen, fattas bara annat. Stannade på kvarnagården och där handlade vi läsk backvis. På den tiden fattade man ju inte att läsk hade sina tveksamheter som dryck. Nej, en läsk tog man sig utan att tveka om man kände sig lite törstig eller dammig i strupen. Vi arbetade ju mycket i kvarnen på den tiden och där hade vi ett litet läskförråd i kvarnakontoret. Falkon apelsin special, någon som kommer ihåg den? Det måste varit en höjdare för jag kommer ihåg den än. En sommar kom det läsk med en massa konstiga smaker och färger. Undrar vad det var för mystiska tillsatser i dem? Krom kanske. Skulle inte förvåna mig. Det drack vi så fall utan att tveka.

Men det var inte bara bryggeribilar som for korsan och tvärsan i Boberg. Vi hade fiskbil som kom en gång i veckan och det höll den  på med långt in på nittiotalet. Det finns ju faktiskt kvar på en del håll på landsbygden. Men vi hade också charkuteribil som kom med samma periodicitet. Roberg Chark har jag för mig att den hette. Det var ju lite kul. På en del håll kom det ju också en mer komplett livsmedelsbil men det har jag inget minne av att vi hade i Boberg. Vi hade ju dessutom en affär. En liten lanthandel får man väl kalla det. Den låg i det som vi nu kallar Kulingehus. Det var roligt att gå dit. Där hade de en spann med kola som vi barn fick ta varsin kola ifrån. Men affären försvann redan i mitten av 60-talet och sen fick det bli att åka till Heberg för att handla och det kunde vi göra ända fram till i början av 2000-talet.

Dag 49 Mer afton

Lokal mat. Det är populärt, eller hur. När du är i England vill du ha English breakfast och Afternoon Tea. I Bryssel vill du ha musslor och pommes frites och i Tyskland surkål. Vad skall du äta när du är i Halland då? Jag tycker att du skall äta merafton. Det är ett lokalt mål med rötter i det gamla bondesamhället. Det äter vi här i Svensgård varje dag vid kl fyra på eftermiddagen. Det består av kaffe, eller saft, och mackor. Hur gott som helst. Det är ett ganska rejält mellanmål och det är precis vad man behöver fyra timmar efter lunch. Sen står man sig ända fram till kvällsmaten som med fördel kan serveras ganska sent.

Jag tycker att det borde gå att utveckla detta mål till att bli ett regionalt mål. Jag skall utveckla detta mer.

Dag 48 Ny utrustning

Fortsättning från dag 44

Successivt utvecklades tekniken och en blandare på 1,5 ton med elevator installerades. Det var säkert en välkommen investering! En körvåg införskaffades av min pappa. Det var en begagnad betvåg från Skåne som levererades med en lastbil. Detta måste varit i början av 60-talet. En grop grävdes för vågen och tidigt nästa morgon skulle vågen sättas ner. Min pappa berättade att han funderade om han måste sätta upp något slags hinder så ingen skulle falla i gropen på kvällen. Om han nu gjorde det eller inte kommer jag inte ihåg men jag har i alla fall för mig att någon sen nattvandrare höll på att fall i eller föll i gropen under natten.

I mitten av 60-talet byggde min pappa till kvarnen med en modernare högdel som ökade kapaciteten avsevärt. Då tillkom en tippgrop för löshantering av spannmål och möjligheten att leverera även fodret löst till kunderna. Ytterligare en hammarkvarn och en blandare kom till. Hammarkvarnen var begagnad och kom från Mölnlycke där den malt papper. Den gamla hammarkvarnen var på 50 hk och den nya på 35 hk. Den nya blandaren rymde 3,5 ton. Krossen flyttades från den gamla delen till den nya och det var troligtvis i den vevan som stenkvarnen försvann. När man körde för fullt malde man ca 3,5 ton spannmål timmen. För att driva kvarnen krävdes två anslutningar för el, en på 100 Ampere och en på 80 Ampere. 

Dag 47 Vilket flax

Jag har kollat med Robert, travtränaren på gården. Han är en fenomenal fågelskådare och jag frågade honom om det var något särskilt han ville nämna när det gäller fåglarna i Boberg. Han sade bestämt att jag skall nämna att häromveckan såg han två kungsörnar och två havsörnar. Det tyckte han var häftigt och det brukade han inte se. Jag såg själv några stora fåglar i helgen. Jag kunde inte bedöma om det var kungs- eller havsörn med de var verkligt stora. Mäktiga fåglar. Kungsörnar kan bli två meter mellan vingspetsarna och havsörnen ännu större. Havsörnen var nästan utrotad på 70-talet och nu finns de här, vilda. Underbart. Var på Getterön i Varberg för ett par månader sen och där fanns massor av havsörn.

Dag 46 Värme

Jag berättade igår om mötet jag hade med en tysk turist vid Hallarnas Hembygdsgård. Han hade brutit salt med varmvatten som de pumpade ner i borrhål. Sen torkade de bort vattnet och saltet blev kvar. De hade slutat trots att det fanns obegränsat med salt kvar i berggrunden. Varför hade de då slutat? Jo för att värmekraftverket vars spillvärme de använde hade lagt ner! Fattar du? Det var inte saltet som var tillgången, det var spillvärmen. Saltet var förädlad spillvärme. Genialt. Är det inte så det ofta är. Jag besökte Nordiska Malt i Halmstad hamn för ett tiotal år sedan och det var samma sak där. Malt var en mogen produkt utan några som helst marginaler. Läget på anläggningen var toppen för de hade inga transportkostnader till hamn. Därför kunde de konkurrera med de andra producenterna som hade en transportkostnad. Är det kanske samma sak med det du sysslar med? Vi säljer en sak men samtidigt köper kunderna något annat. Vi säljer kläder, kunderna köper status. Vi säljer bensin, kunderna köper transporter. Vi säljer griskött men kunderna köper protein. Ja, jag vet inte men jag tyckte att det var ett intressant möte i Boberg.

Dag 45 Salt

Idag skall jag berätta om ett intressant möte jag hade i Boberg en gång. Jag har tidigare berättat om Bobergspuben som vi har en gång per sommar. Vi har den vid Hallarnas Hembygdsgård och fallet i Boberg som är en riktig sevärdhet. Många turister stannar till där för att beundra vår vackra stenbro, fallet och de naturliga bergsförskastningen på nedansidan fallet. Så även denna gång. Då var det en tysk turist som stannat med sin bil. På något sätt kom han fram till oss och började prata. Han ville veta om de kunde campa någonstans i krokarna och det var ju inget problem. Vi frågade om de inte ville vara med på vår pubafton och de ville det. Jag tycker alltid att det är roligt att få chansen att träna mina språkkunskaper så jag snackade en del med mannen. Jag frågade vad han arbetade med. Numera var han pensionär men han hade arbetat hela livet med salttillverkning. Jag frågade hur det gick till och han berättade att man borrar djupa hål i salthaltig berggrund. Sen pumpar man ner varm vatten som löser upp saltet. Det kommer sen tillbaka med hög salthalt och då torkar man bort vattnet och kvar finns saltet. Fascinerande. Jag frågade om de fortfarande bröt salt men det hade de slutat med. Då frågade jag om varför man slutat, hade saltet tagit slut. Nej, salt fanns hur mycket som helst, det skulle räcka tusen år till sa han. Varför hade de då slutat? Jo det skall jag berätta imorgon.

Dag 44 Blanda

När man byggt en kvarn måste man ju ha kunder, de kommer inte av sig självt, förstod farfar Johan. Kvarnakörarna från Heberg passerade ju hans kvarn på vägen till den gamla vattenkvarnen vid fallet men de stannade inte av sig självt. Min pappa Sven Göran Nilsson har berättat att för att få den första kunden gick Johan helt enkelt ut på vägen och stoppade Gunnar på berget och frågade var han skulle. Eftersom han var på väg till kvarnen mer eller mindre ledde han in ekipaget till sin kvarn och sen började kunderna komma av sig själva. På 50-talet lades den gamla kvarnen vid fallet ner och den byggdes om till dagens kraftstation i början av 60-talet. Jag kan inte för mitt liv komma ihåg mycket mer av det bygget annat än att åns lopp leddes genom en tunnel under vägen och genom Halla Håla medan dammen byggdes om. Mina bristande minnen kan kanske förlåtas då att jag inte var mer än tre – fyra år vid den tiden!

Utrustningen i Bobergs Foderförädling utgjordes av mottagning för säckar, tippgrop för säckar, elevator, hammarkvarn, kross och stenkvarn samt utlastning. Någon blandare fanns inte från början utan mjölet spriddes ut på golvet. Sen spred man ut koncentratet ovanpå mjölet och blandade om med skyffel för att slutligen med skyffel fyllas i säckar. Säckarna förslöts med sk säckaknut som jag skall beskriva lite senare i detta dokument. Min farbror Bengt Erland Nilsson har berättat om detta slitsamma och dammiga jobb. 

Dag 43 Mal

Den nya kvarnern i Boberg

Bobergs Foderförädling är min kvarn och den vet jag lite mer om. Min farfar, Johan Nilsson, grundade kvarnen i 1937. Orsaken till detta misstänker jag är att han insåg att det behövdes en modernare kvarn som drevs av elektricitet. Den byggdes i Arvesgårds gamla ekonomibyggnader. Han hade köpt Arvesgård redan på 20-talet och tillgången till dessa byggnader också var en drivkraft för att starta kvarnrörelsen. En annan drivkraft förstår jag dels ligger i valet av namn ”Bobergs Foderförädling”. Johan läste mycket och genom att studera tysk lantbrukslitteratur förstod han att modernt foder inte bara bestod av krossad eller mald spannmål. Det måste kombineras med koncentrat. Därav namnet Foderförädling. Den fick också en logotype som jag har för mig var en tecknad bild av kvarnen sedd från toppen av ladan. För att återgå till det här med foder så hade han också egetproducerat foder för värphöns. Han hade i sina böcker sett att höns hade olika foderbehov beroende på var i sin värpcykel de befann sig. Därför lanserade han BF1, BF2 och BF3 som skulle fylla dessa behov. 

Dag 42 Brygghus

När jag var liten hade vi ett brygghus. Nu låter ju det jättetrendigt att ha ett brygghus. Mikrobryggerier är drömmen för många. Men när jag var liten så fanns det säkert brygghus på många gårdar. Vi bryggde dock inte så mycket i det. Det fick utgöra gårdens verkstad. Det låg nästa mitt på gårdsplanen så nu kan man tycka att det låg lite i vägen. Jag har så svårt att bedöma storlekar men det kanske var 6-7 gånger 4 meter. Ca 25 - 30 kvadrat kanske. Tegeltak och brädväggar. Brygghus var vanliga fram till 40-50 talet.

När man kom in så fanns det till vänster en bastu. Den bestod av en liten duschavdelning och så själva bastun som var vedeldad. Jag kan bara komma ihåg att vi badade i den en gång och det funkade fint. Blev rejält varmt. Kan inte fatta var bastuaggregatet blev av. Pappa gillade ju inte att slänga grejer så det borde stått någonstans på gården men jag har inte lyckats lokalisera det. Kanske det ligger under halmen och då dyker det väl upp någon gång. Till höger fanns själva verkstaden. Där fanns en arbetsbänk utmed väggen och i mitten runt skorstensstocken fanns en järngryta som värmdes av den eldstaden. Tror inte att jag var med och eldade i den någon gång. som jag kommer ihåg det användes grytan till att värma vatten som sen användes till att skålla grisar med vid slakt. Troligtvis användes det till tvätt också. I verkstaden hade vi en kompressor som var byggd av en gammal mjölkmaskin. Den funkade fint till det mesta men nu skulle man nog inte vara nöjd med den kapaciteten. Men däcken var mindre förr.

Vi mekade en hel del i brygghuset. Ett roligt projekt var att vi fick plocka sönder en gammal traktor. Det var en Bolinder Munktell som skulle skrotas. En sån som hade tändkulemotor. Du kan tänka dig att vi tyckte det var spännande. Jag kommer ihåg när vi delade den på mitten och den föll ihop. Men skall man vara riktigt ärlig var vi nog för små och okunniga om teknik för att till fullo uppskatta denna sönderdelning.

Brygghusen användes för till att brygga öl i. Det var inget som vi gjorde och jag fattar inte hur det skulle kunna gått till. Nu för tiden skall det ju vara så himla hygieniskt om man skall få till ölprocessen och jag tycker inte att den miljön som var i brygghuset är precis någon laboratoriemiljö.

Brygghuset revs när jag var ungefär 13. Faktum är att det var jag som fick riva det. Jag jobbade med det på något skollov. Det var riktigt lärorikt. I den vevan revs även ett annat hus som låg intill. Det var ett gammalt hönshus och jag har för mig att det även använts som svinhus även om det var litet. Huset var avlångt och i ändan fanns gårdens dass. På dasset hade vi telefonkataloger som dasspapper. Man skulle riva ut några sidor, knöckla ihop dem och sen använda dem att torka sig med. Funkade ganska hyfsat. Dasset fick man hjälpa till att gödsla ut då och då. Inget höjdarjobb men det skulle göras.

Den här byggnaden använde vi som garage och till att lagra skräp i. På den tiden fanns ju ingen sophämtning utan säckarna som ansamlades i byggnaden lastade man då och då på en traktorkärra och körde ner och slängde i märgelgraven där de så att säga "försvann". Ja det var tider det.

Båda dessa byggnader ersattes i mitten av sjuttiotalet av det om nu utgör vårt garage och verkstad. Där finns också ett uppvärmt personalrum.

Dag 41 Vem väntade

Här är de som år 2000 väntade på bussen till skolan.
Jonas, Cecilia, Ola, Sara, Anders, Marie, Aron, Oskar, Oskar, Fredrik, Elisabeth, Elin, Clara, Anders, Elias, Fredrik, Per, Johan, Erik, Ludvig, Tova, Vera, Edvard, Karin, Ellen, Markus, Fredrik, Ulrika och Frida.

Och här är de som väntade 1970.
Ingvar, Lars, Bengt, Verner, Putte, Margareta, Stefan, Marianne, Jan, Birgitta, Claes, Karin, Bengt, Lasse,
Magnus, Lars-Erik, Ingela, Ulf, Helena, Ann-Britt och Ann-Charlotte.
Ann-Charlotte.

Vet du vem de är?

Dag 40 Pub

Sommaren 1993? började vi en tradition som vi inte kunde ana skulle bli så långvarig. Vi var tre familjer som tyckte att vi behövde en mötesplats i Boberg. Vi hade ju Hallarnas hembygdsgård så vi tog helt enkelt och gjorde ett flygblad som vi stoppade i alla brevlådor. Där bjöd vi in till en Bobergspub en kväll mitt i veckan i juli månad. Vi hade ingen aning om hur det skulle gå. Vad skulle folk tänka? Vi var nog ganska oroliga. Vi ville ha det enkelt så vi sa att vi fixar öl, vin och läsk till självkostnadspris och så tillhandahåller vi lite tilltugg och så får vi se hur det går.

Vi var ju jätteoroliga men så började vi snacka lite med grannarna och det verkde som om idén fallit i god jord för folk var positiva och sa att de skulle gå. Och det gjorde de. Jag kommer inte ihåg nu på rak arm hur många som kom men det var åtskilliga och det hela blev jättelyckat och under kvällen beslöt vi att det här måste bli en tradition. Tre familjer fick ansvaret för nästa års pub och ganska snabbt fixade Inga Thimansson i Kulingehus en pärm där vi kunde dokumentera lite och som fick bli ett vandringspris som gick mellan de som turades om att arrangera. Nu i somras hade vi haft över 20 Bobergspubbar så det får man säga har varit lyckat.

Det som är så bra med att arrangera en sån här grej är att fast man bor på en ganska geografiskt begränsade plats så är det en hel del människor som man inte träffar någon annan gång under året än på Boberg. En annan framgångsfaktor är att vi har försökt hålla det ganska enkelt. Inte låta erbjudandet eskalera så att det bara blir jobbigt att arrangera. Risken med arrangemanget är litet. Blir det över lite dricka så finns det alltid de som köper in det.

En annan viktig faktor är att vi har haft tillgång till Hallarnas Hembygdsgård. Ägarna, dvs de som äger kraftstationen i Boberg har alltid varit så justa och låter oss gratis vara där. De alla flesta åren har vädret tillåtit att vara utomhus och då blir det ju enklare att arrangera även om det är en del kånkande med bord och stolar.

Bobergspubben är ett bra arrangemang som överlevt nu över 20 år. När vi startade var det mycket barn i Boberg och då fick det mer karaktären av en famljefest men nu är det inte så många barn men de vuxna kommer ändå. Och de har med sig vänner och släktingar vilket ännu mer ökar kvaliteten på arrangemanget. Har det börjat så här lär det nog fortsätta ett bra tag till.

Dag 39 Vad väntar de på... fortsättning

Jag hade rätt! Det var många barn som väntade på bussen utanför vår trädgård för 10 år sedan. Nu är det bara två. För att ta reda på det så har jag kartlagt alla som är födda i Bobergs By med lite omnejd sen 1951. Jag har gjort en lista med Gårds eller husnamn, namn och födelsedatum. För att få reda på alla uppgifter så tog jag upp frågan på vår studiecirkel i LRF igår kväll. Det var jättebra. Tillsammans hade vi all information. Det är ju det som är poängen med en studiecirkel. Nåja, jag fick en jättefin lista med alla födda och boende i Boberg sen början på 50-talet. Sen bestämde jag att jag skulle kolla 1965 och framåt i femårssteg. Det betydde att de slutade 2015. Och så var jag intresserad av hur många skolbarn som fanns, dvs barn i åldern 7-19 år. Och voilá, här är resultatet!

Som du ser var den verkliga peaken vid millennieskiftet. Inte mindre än 30 skolbarn. Helt ofattbart många i lilla Boberg! År 1970, dvs 30 år tidigare var det drygt 20. 1970 var jag 11 år. Mellanstadiet. Då gick bussarna till Hertingskolan via Grimsholmen. Och då snackar vi inte den fina väg som vi har nu. Nej en förskräckligt kringlig historia runt gårdarna vid havet och genom Ringsegård. Helt annorlunda mot idag. Ungefär som bussarna. Är det någon som kommer ihåg Blå Faran? Är dock inte säker på att just den gick så mycket på denna rutt. Innan bussen kom till Boberg hade den varit i både Slöinge och Eftra så de barnen hade en ännu värre resa. Konstigt att vi inte cyklade mer till skolan på den tiden. Men cykeln var faktiskt inte ett transportmedel på samma sätt som den är nu och kanske kommer att vara framtiden. Det var mer en underhållningspryl. 

När jag var barn gick en del bussar till Skrea och resten till Falkenberg. Det var en tidig buss som gick runt sju och en sen som man tog om man hade sovmorgon. Den gick vid nio. Det var guld med sovmorgon och sena bussen. Stefan på Bobergs Gård berättade att ett tag fick man cykla halvvägs till Kaggs för att ta bussen där. Kommunen hade ställt en gammal badstuga där som fick tjänstgöra som busskur. Appropå busskurer så har det inte varit så vanligt i Boberg. Det fanns inte på min tid. Pappa Sven Göran var ju skolpolitiker och tyckte att barnen borde har busskurer. När vi var på semester fotade han ibland snygga kurer som han visade politikerna i Falkenberg för att stimulera utvecklingen här. Jag tror att de var lite sega att hoppa på.

Studera grafen. Känn magin i den. Tänk på vad den representerar. Försök förställa dig hur det var på busshållplatsen bakom våra rododendronbuskar ute vid vägen under bra många år runt millennieskiftet. Det såg väldigt trevligt ut men det är inte säkert att det var. Det skulle vara kul att veta vad ungarna tyckte. De kanske kan svara på detta inlägg och berätta. 

Dag 38 Historien om kvarnen fortsätter

Del 2 i avsnittet om kvarnverksamheten. Påbörjades dag 15.

Bobergs kvarnhistoria

På en skylt vid hembygdsgården står att det funnits en kvarnverksamhet i Boberg sen 1500-talet. Om den vet jag inte mycket och denna artikel skall heller inte handla om denna tidigaste historien. Denna artikel skall handla om kvarnverksamheten i Boberg under 1900-talet. Och jag kan med stolthet berätta att jag varit en del av den. Med all sannolikhet blir jag den siste mjölnaren i en kvarntradition mer rötter i 1500-talet.

Den första halvan av seklet var kvarnen en vattenkvarn vid fallet. Den uppfördes redan på 1830-talet och var byggd i tre våningar. Ägaren till den kvarnen var Yngredsfors Kraft AB från 1930. All kraft kom från vattnet i Suseån som var en pålitlig leverantör då det fanns ett flöde med reglerad damm praktiskt taget hela året. Fallhöjden var 3,8 m. I uppgifter från skriften Svenska Kvarnar från 1940 berättas att kvarnverket drevs av tre motorer om sammanlagt 61 hästkrafter. Jag tolkar detta som att vattnet drev en generator som drev kvarnmotorerna. Bestyckningen i kvarnen utgjordes av fyra par stenar, en dubbel valsstol, korngrynsverk och fullständigt rensverk. Kvarnen upplystes dessutom med el från den egna generatorn. Totalt arbetade två man i kvarnen. Kvarnmästare var Hilding Bengtsson som tillträdde den befattningen 1921. Han kom från Ullared och utbildade sig i Harplinge kvarn. Han bodde med sin familj på det som nu är hembydsgården.